Det blev en ganska ensam Nyårsafton… katterna försvann när tolvslaget inträdde! Det fullkomligen exploderade över hela Alby! Katterna var så rädda! En dag som denna, årets första dag, är det väl tänkt att man ska reflektera över året som gick.

Hela Alby fullkomligen exploderade  vid tolvslaget! Det dånade  som om andra världskriget återupplevdes! Uppskattades inte av djuren…

Det blev en ganska ensam Nyårsafton. Det gör inget! Inget alls faktiskt!

Min man och bästa vän somnade! Han skulle iväg nu på morgonen till sitt arbete, efter några dagar hemma och problem med ryggen, så vid tolvslaget sov han. Tror jag!?
Jag förmodar att han sov ganska illa inatt.
Det var ett jäkla liv i hela Alby både före och efter midnatt! Det var som om världen exploderade utanför fönstren! 
Och katterna försvann när tolvslaget inträdde! Det fullkomligen exploderade, som sagt, över hela nejden!
Och jag kände mig lite stressad och maktlös inför att jag inget kunde göra, för djuren. Katterna var så rädda! Det dröjde ganska länge innan de vågade sig fram och de var märkbart sura när de väl lade sig tillrätta bredvid mig i soffan. Det var ju faktiskt inte mitt fel! Men det vet ju inte de någonting om!
Så jag satt ensam och slötittade på teve och tänkte väl se någon film, det var tanken i alla fall, men jag kom i säng ganska ”tidigt” jag också.
Tror det eller ej, men det blev tyst efter ett tag.

En dag som denna, årets första dag, 2016, är det väl tänkt att man ska reflektera över året som gick.
Jag tycker mig se den trenden lite överallt, på Facebook, i Bloggar och tidningarnas nyhetssidor.
Hur var det egentligen, året som gick och hur blev det? Du som har läst min blogg vet ju att tillvaron varit uppochner och hit och dit under hela det där jä*la året som gick. Ingen ordning alls!
Jag kan ju inte förutsätta att 2016 ska bli ett bättre och schysstare år, men med tanke på allt det jag genomlevt de passerade 365 dagarna, så borde somligt lägga sig tillrätta nu och faktiskt bli bra!

Selfies, igen… Repris 🙂

2015 var ett år då jag krigade, kämpade och slogs för mina rättigheter och för att få den hjälp jag vill ha och behöver!
Jösses vad mycket skrivelser och papper jag har plöjt igenom!
Resultatlöst dessvärre!
Men… Jag krigade på och gav inte upp! Jag kan tacksamt säga att jag faktiskt gjorde vad jag kunde för att höras, synas och säga ifrån, och det även om det aldrig bar någon frukt.
Jag är faktiskt glad och styrkt av det! Jag kan ärligt säga att jag har överklagat, lämnat in anmälningar till Patientnämnden och verkligen inte varit passiv i mina angelägenheter, utan varit ”på” som busen och lärt mig en hel del.
Jag har inte varit inaktiv och bittert tittat på!
Dessutom är jag en fena på att göra skrivelser till myndigheterna numer, vilket är bra, för jag befarar att 2016 kommer att erbjuda liknande ”ordkrig” mellan dem som ska bistå mig och jag själv.

Men… året som gick var fyllt med kärlek och insikter.
Året som passerade, dessa 52 månader, var fyllda med medvetenhet och kunskaper om tvåsamhet och förståelse inför mig själv…. Återfann lite av den jag är och den jag var…

Jag gick ner drygt tjugo kilo och jag gjorde vad jag kunde för att komma i form. Många och långa promenader blev det och en hel del parkbänkar, som jag gjorde mindre styrketräningsövningar på, gjorde min bekantskap.
Förbipasserande medmänniskor måste nog ha funderat vad jag sysslade med…

Jag har gjort och genomfört det jag har kunnat och annat har jag försökt att bemästra, som mitt mående till exempel och min förbannade ångest!
Jag hoppas och tror att 2016 kanske har mer av ordning och reda i  sitt sköte.
Jag tror att om jag bara kommer på plats med alla planer, så som sysselsättning, psykiatrin, terapisamtal och socialförvaltningen, så torde ett välbefinnande infinna sig! Om jag bara kan återfinna rutiner, vardagligheter, trivialiteter och självkänsla… då kanske? Kanske att det blir bra igen? 
Jag ber en bön att det blir bättre.
Jag ber böner att jag ska bli en bättre och schysstare människa…
Jag ber om vägledning och jag ber om kärlek till mina medmänniskor! Vi alla behöver det! Tillvaron och världen är förbannat obehaglig och orolig just nu, känner jag och alla behöver vi få kärleksfulla insikter!

Jag vågar inte skriva att allting bara kan bli bättre under 2016 och att jag redan ridit igenom det värsta under 2015, att det absolut inte kan bli värre, för jag ger mig fan på att livet och ”Gud” visar och bevisar, att det kan det minsann visst!
Lite bittert och beskt, javisst… 

Tack för din uppmärksamhet! Jag vilar idag. Tar en promenad och skall avnjuta ett eftermiddag med ”Hemma-SPA” och sällskap av katterna.
På återläsande och var rädd om dig därute i världen!
Väl Mött / Arthur 

P.s. Nyårslöftet? Jag har lovat min oroliga man och kärlek, att åtminstone röka mindre cigaretter… Inte sluta, för det kan jag inte lova, men absolut röka mindre! Jag lova det… Jag ska verkligen försöka…

Det blir inte mycket skrivet just nu. Jag får inte ihop tankarna… Tänker för mycket…

Foto; Per Lundström

Jag har funderat och grubblat mycket under natten. Det har fullkomligen snurrat runt i skallen. Som en vind. En tornado. Det är tröttsamt. Den ena tanken avlöser den andra och det är inget som helst konstruktivt i det.

Tänker för mycket!

Det har varit en natt med minnen, med saker jag har gjort, andra saker jag borde ha gjort och det har varit funderingar på framtiden. Älskas eller inte. Livet och leva och varför? Jag är oroad att jag är på väg in i en ny depression… Nedstämdhet. Jag kan tecknen!

Och jag vaknade tidigt, såg på teve och drack en stor mugg kaffe ur min nya fina mugg. Den med Elefanterna på…

Tacksamt. Varmt. Kunde skingra tankarna en stund!

Det blir inte mycket skrivet just nu. Jag får inte ihop tankarna, men jag ska ta mig ut idag och få frisk luft, andas och se på människor. Jag tänker passa på att göra det när det inte är rusningstrafik. Vill undvika massorna. Vill inte dras med i stressen och pressen av all julhandel!

Lite härlig musik och en promenad… Avskärma mig och umgås med bara mig!

Väl Mött och på återläsande!

/ Arthur

När jag är ute och går mina promenader, så ser jag så mycket vackra människor. Jag måste få tillägga att det här är en Blogg om missbruk, diagnoser och kampen för livet, kärleken och alla dessa vardagligheter…

När jag är ute och går mina promenader, så ser jag så mycket vackra människor.
Överallt runt Alby, Fittja och Hallunda, finns det så många färgstarka personligheter.
De hörs, de syns och de vågar ta plats.

Kontrasterna till dem jag ser och upplever ”glasklara”, färgberikade och strålande, är de människor som är oerhört trasiga.
De spruckna, skadade och söndriga själarna jag ser, vid tunnelbanans entré, är en ständig påminnelse om vad drogerna gör med människor.
Jag tänker ofta på hur de hamnade där, i livets avgrund och jag funderar över vad som hände, för att de ska slarva bort sina liv i ett totalt meningslöst ingenting.

När jag går förbi dem, så utstrålar deras aura och själsliga spegel hopplöshet, oöverskådlighet och maktlöshet.
De är alla kidnappade, själsligt, av drogerna och dess framfart i deras varande.
För mig? Jag kan inget göra.
Jag kan inte mer än tänka till själv och skänka ett leende och låta dem vara med i mina tankar, böner och kärleksfulla tankar.

Detta jag skriver nu, är förmodligen obehagligt och kladdigt, men de är bra att de finns därute! Det får mig och mina mer lyckligt lottade medmänniskor att inse att vi har det gott, vi är människorna med tur och vi kan gå hem till oss, till värmen och gemenskapen med andra och njuta.
Somliga ser dem inte längre.
Andra väljer att gå runt dem och några slår ner ögonen och låter dem behålla sin plats i ytterområdet av livet.
Jag försöker att se dem, jag gör verkligen det. Och jag försöker att tänka till och hoppas att de också finner räddning i livet och ut ur missbruket…

Jag måste få tillägga att det här är en Blogg om missbruk, diagnoser och kampen för livet, kärleken och alla dessa vardagligheter som många av er/oss måste leva med och försöka att ingjuta i livets alla tänkbara hörn!
Jag har inte för avsikt att skriva om shoppingrundor, mat, viner och fester.
Detta lite parti skrivet utifrån en privat kommentar om att jag är negativ, krass och missnöjd.
Jag återspeglar bara mina tankar och mitt eget lilla livskrig! Vill du inte läsa, så varför anstränga dig, när det finns glättigare Bloggar om Stureplan!
Prova http://finest.se/  Där har du hur mycket som helst att glädjas av!

För övrigt…
Dagen är öppen för absolut ingenting. Skönt.
Se på en film. Sova i soffan. Dricka kaffe och ägna mig åt det jag vill.
En promenad och lite skön musik i öronen? Ja, kanske? Jag behöver hösten i benen och själen.
Det ska regna… ”Känner du regnet, eller blir du bara blöt”?
Inget hinder alls!

På återläsande och ta hand om dig därute i verkligheten.
Tack för din uppmärksamhet och för att du tar dig tid!

Väl Mött / Arthur