Livet skaver mindre. Det är mjukare och friskare. På min eftermiddagspromenad kände jag frihet och jag upplevde tillvaron som om min existens var berättigad!
Jag funderade på det där med att tvinga sig själv till saker och ting.
Att utmana och ”gör” saker oavsett hur det känns. Det är ”bara” känslor och tankar och om man kan ha det i åtanke, låta det ”bara” vara där, så går det lättare att utföra saker.
Jag får ofta höra, bland annat av min man och kärlek, att det är av yttersta vikt att möta andra människor, vara social och ”komma ut” bland människorna. Det skingrar tankar och det ger en fristad till all den röra som man befinner sig i. Jag funderade på riktigheten i det? Stämmer det verkligen och är det medicinen för alla människor?
Min oro då? Den där som alltid finns där i bröstkorgen och som dränerar mig på mina energier?
I min terapier, ja´, jag är sönder-terapeutad och har förmodligen provat det mesta inom terapi, och det gemensamma för dem alla i stort sett är att det handlar om att ”röra på sig, vara aktiv och möta verkligheten och nya människor, för input och nya insikter”!
Och visst, jag kan nog instämma med det, att det är viktigt…
Men så finns det de människor som önskar lugn och ro och blir lite av en ensamvarg.
Det finns människor som gärna vill vara ifred och kan liknas med eremiter och enstöringar.Jag räknar in mig själv i den kategorin. Faktiskt!
Jag trivs bäst hemma. Jag trivs bäst i lugn och ro. Jag är som bäst när jag får rå om mig själv, ja´förutom kärlekarna, mina katter och min man, och jag är som bäst när jag får pyssla med mig och mitt.
Det kanske inte passar alla att vara lite ”i farten” och det kanske inte fungerar för alla individer att ”bjuda till” och ge sig i kast med olika utmaningar, i form av att åka tunnelbana fram och tillbaka genom staden, bara för att…
Det kanske är så att man ska anamma det och bara låta det vara som det är? Men trots detta, den självvalda ensamheten, så bör man ju kunna utföra det som måste utföras av dagliga sysslor till exempel, men ändå tillåta sig, utan påtryckningar och dåligt samvete från andra, att bejaka lugn, ro och ensamheten.
Jag har upptäckt att jag, den senaste tiden, har börjat bejaka det där med självvald ensamhet. Jag gillar det!Det som blir ett ”problem” är ju att alla andra tycks veta så mycket bättre än jag själv, vad som är bra, nyttigt och utvecklande!
Och, jag får dåligt samvete för att jag själv inte vill, för att jag inte är ute i yrkeslivet och för att mina dagar går framåt som ett inrutat papper, vilket för mig är skönt och tryggt.
Jag gillar det…
Frågan är ju hur mycket man ska tränga bort den självvalda ensamheten, för att man ska passa in i samhällsnormerna och de oskrivna reglerna i den samma?
Jag är ganska trevlig och mysig att umgås med, om jag bara slipper alla de där biprodukterna som uppstår omkring mig; Ångest, skuld och detta jävla samvete. Men det torde ju vara för att jag, som så många andra idag, är färgade och pådyvlade samhällets rättesnöre om produktivitet, fruktsamhet och ”gott utfört arbete”.
Och med det i bakhuvudet, så kan man ju fråga sig var individualiteten tar vägen någonstans och får man vara som man vill, utan att behöva försvara sig? Kan det vara så att man, eller jag, går i försvarsställning, eftersom jag själv är influerad av det som mäts i framgångar, status och prestige?
Jag tror att jag vet vad människor omkring mig tycker och tänker och så finns de naturligtvis det som tydligt uttrycker att jag borde skärpa mig och ”kamma till mig”, eftersom de anser att det bara är bra och nyttigt.
Och om jag, och andra människor med mig, kommer fram till att det kanske inte är för mig ändå, ska man försöka att förändra sig själv för att passa in i mallen? Ska man gå emot det där och verkligen göra tvärtemot, bara för att det krävs av den stora massan och samhällsnormerna?”Gå emot dina rädslor, det är bara bra och stärkande för självkänslan”!
Det är knepigt det där. Det är svårt.
Jag vill så mycket, orkar mindre och längtar hem till tystnaden, mina djur och lugn och ro.
Min terapeut, min nya förälskelse, sa att; ”Det där är bara dumheter. Alla människor är olika och i somliga fall ska man bara acceptera sig själv och sina egenheter! Det måste alltid finnas en acceptans hos varje individ och det måste finna en följsamhet i sin egen person! Det är inte ett problem, egentligen!
Men, problem uppstår naturligtvis, när önskan om ensamhet blir till isolering och man inte klarar av sina vardagssysslor och det ting som man faktiskt måste uträtta”!
Men hon anser att jag inte är där, vid isolering och handfallenhet!
Hon upplever mig som försökande, ha en vilja och ändå bestämt ha kommit till insikten om att det sociala, extroverta och kollektiva umgänget inte alls är för mig! Acceptans.
Och i mitt fall handlar det också om att lära mig att kommunicera det på ett schysst sätt, vara tydlig och bara säga som det är; ”Du, jag håller inte hela vägen”!
”Alla människor är olika och somliga föredrar att umgås med sig själv. Det är gott nog. Det är inget problem för dig. Bejaka och försök att acceptera. Utifrån dina vänners kunskap och insikter om dina diagnoser, så borde det ge med sig det där också… Du måste berätta, förklara och be dem läsa på. Skit i skulden nu och ge sjutton i din ångest! Gör inte ett problem av någonting som egentligen inte är problematiskt, bara för att du har åsikter, inställningar och en tro på ”att livet, samhället och människorna ska vara på ett visst sätt. Du är okej! Du duger och du är en schysst man. Öva på det du”…
Och för mig var det och är det en befrielse på något vis. Jag får faktiskt vara den jag är och jag ska bara lära mig att lämna skulden och mina samhällsfördomar bakom mig. Eller åtminstone inte låta dem påverka mig så infernaliskt mycket. Lättare sagt än gjort, men det är skönt att veta att jag får välja mitt hem, mina djur och min ensamhet i lugn och ro.
Bara jag kan avgöra och bestämma vad som är bäst för mig, ingen annan.
Tack för ordet och Väl Mött / Arthur
På återläsande, min vän…
Vardagliga Anteckningar... 