Det blev en ganska ensam Nyårsafton… katterna försvann när tolvslaget inträdde! Det fullkomligen exploderade över hela Alby! Katterna var så rädda! En dag som denna, årets första dag, är det väl tänkt att man ska reflektera över året som gick.

Hela Alby fullkomligen exploderade  vid tolvslaget! Det dånade  som om andra världskriget återupplevdes! Uppskattades inte av djuren…

Det blev en ganska ensam Nyårsafton. Det gör inget! Inget alls faktiskt!

Min man och bästa vän somnade! Han skulle iväg nu på morgonen till sitt arbete, efter några dagar hemma och problem med ryggen, så vid tolvslaget sov han. Tror jag!?
Jag förmodar att han sov ganska illa inatt.
Det var ett jäkla liv i hela Alby både före och efter midnatt! Det var som om världen exploderade utanför fönstren! 
Och katterna försvann när tolvslaget inträdde! Det fullkomligen exploderade, som sagt, över hela nejden!
Och jag kände mig lite stressad och maktlös inför att jag inget kunde göra, för djuren. Katterna var så rädda! Det dröjde ganska länge innan de vågade sig fram och de var märkbart sura när de väl lade sig tillrätta bredvid mig i soffan. Det var ju faktiskt inte mitt fel! Men det vet ju inte de någonting om!
Så jag satt ensam och slötittade på teve och tänkte väl se någon film, det var tanken i alla fall, men jag kom i säng ganska ”tidigt” jag också.
Tror det eller ej, men det blev tyst efter ett tag.

En dag som denna, årets första dag, 2016, är det väl tänkt att man ska reflektera över året som gick.
Jag tycker mig se den trenden lite överallt, på Facebook, i Bloggar och tidningarnas nyhetssidor.
Hur var det egentligen, året som gick och hur blev det? Du som har läst min blogg vet ju att tillvaron varit uppochner och hit och dit under hela det där jä*la året som gick. Ingen ordning alls!
Jag kan ju inte förutsätta att 2016 ska bli ett bättre och schysstare år, men med tanke på allt det jag genomlevt de passerade 365 dagarna, så borde somligt lägga sig tillrätta nu och faktiskt bli bra!

Selfies, igen… Repris 🙂

2015 var ett år då jag krigade, kämpade och slogs för mina rättigheter och för att få den hjälp jag vill ha och behöver!
Jösses vad mycket skrivelser och papper jag har plöjt igenom!
Resultatlöst dessvärre!
Men… Jag krigade på och gav inte upp! Jag kan tacksamt säga att jag faktiskt gjorde vad jag kunde för att höras, synas och säga ifrån, och det även om det aldrig bar någon frukt.
Jag är faktiskt glad och styrkt av det! Jag kan ärligt säga att jag har överklagat, lämnat in anmälningar till Patientnämnden och verkligen inte varit passiv i mina angelägenheter, utan varit ”på” som busen och lärt mig en hel del.
Jag har inte varit inaktiv och bittert tittat på!
Dessutom är jag en fena på att göra skrivelser till myndigheterna numer, vilket är bra, för jag befarar att 2016 kommer att erbjuda liknande ”ordkrig” mellan dem som ska bistå mig och jag själv.

Men… året som gick var fyllt med kärlek och insikter.
Året som passerade, dessa 52 månader, var fyllda med medvetenhet och kunskaper om tvåsamhet och förståelse inför mig själv…. Återfann lite av den jag är och den jag var…

Jag gick ner drygt tjugo kilo och jag gjorde vad jag kunde för att komma i form. Många och långa promenader blev det och en hel del parkbänkar, som jag gjorde mindre styrketräningsövningar på, gjorde min bekantskap.
Förbipasserande medmänniskor måste nog ha funderat vad jag sysslade med…

Jag har gjort och genomfört det jag har kunnat och annat har jag försökt att bemästra, som mitt mående till exempel och min förbannade ångest!
Jag hoppas och tror att 2016 kanske har mer av ordning och reda i  sitt sköte.
Jag tror att om jag bara kommer på plats med alla planer, så som sysselsättning, psykiatrin, terapisamtal och socialförvaltningen, så torde ett välbefinnande infinna sig! Om jag bara kan återfinna rutiner, vardagligheter, trivialiteter och självkänsla… då kanske? Kanske att det blir bra igen? 
Jag ber en bön att det blir bättre.
Jag ber böner att jag ska bli en bättre och schysstare människa…
Jag ber om vägledning och jag ber om kärlek till mina medmänniskor! Vi alla behöver det! Tillvaron och världen är förbannat obehaglig och orolig just nu, känner jag och alla behöver vi få kärleksfulla insikter!

Jag vågar inte skriva att allting bara kan bli bättre under 2016 och att jag redan ridit igenom det värsta under 2015, att det absolut inte kan bli värre, för jag ger mig fan på att livet och ”Gud” visar och bevisar, att det kan det minsann visst!
Lite bittert och beskt, javisst… 

Tack för din uppmärksamhet! Jag vilar idag. Tar en promenad och skall avnjuta ett eftermiddag med ”Hemma-SPA” och sällskap av katterna.
På återläsande och var rädd om dig därute i världen!
Väl Mött / Arthur 

P.s. Nyårslöftet? Jag har lovat min oroliga man och kärlek, att åtminstone röka mindre cigaretter… Inte sluta, för det kan jag inte lova, men absolut röka mindre! Jag lova det… Jag ska verkligen försöka…

När det ena inte blev av, följde resten av alla de där måstena med som i en tågurspårning. Det blev ingenting av någonting. Jag påpekade att min ledsamhet och mitt frustrerande negativa sätt, inte har någonting med honom att göra. Jag älskar ju honom, som en galen vettvilling!

Foto; Per Lundström

Det blev inte allas som jag hade tänkt igår.
Allting blev ställt på ända och egentligen så gör inte det någonting, för jag fick tid till att göra absolut ingenting.
Bra eller dåligt?
Jag vet inte… Det har blivit några dagar, i följd, av att ”inte göra någonting”. Det börjar bli ganska många av de där dagarna i sängen, eller skrivandes framför datorn.
Jag är trött. Livstrött och lider av livsleda. Det finns mediciner för sådant. Det fungerar inte så bra för mig. Men jag är okej! Jag menar… Jag har att jämföra med! Det har varit dagar då det gjort ont, ända inifrån benmärgen, genom själen och hjärtat, rakt ut genom kroppens ben och upp mot huvudet, av värk att leva.
Jag är inte alls där, så det är okej. Jag står upprätt och jag tänker inte hoppa framför tåget.
Men det är som vanligt… Jag planerar och tänker att mina dagar ska se ut på ett visst sätt, att det ska förlöpa så som jag i mitt huvud har räknat ut, och så blir det inte så. Inte alls. Jag åker gärna av banan då, glider av vägen och hamnar i diket på någotvis. Det räcker med lite för att jag ska sättas ur spel och för att jag ska trassla in mig i en lervälling av grubblerier.

Foto; Per Lundström

Jag skulle ha träffat terapeuten igår för ett avslut, eftersom jag ska få hjälp med samtal och terapi via Socialpsykiatri, och det blev inställt.
Jag skulle i samband med det, för att göra det enklare för mig själv, passa på att ta nya blodprover för min evinnerliga smärta i kroppen, men när det ena inte blev av, följde resten av alla de där måstena med som i en tågurspårning. Det blev ingenting av någonting. Bagarmossen, promenad, Vårdcentralen och Terapi, åkte av banan och jag själv… kröp ner i sängen.
Senare fick jag också meddelande om att jag inte får några pengar den här månaden från Försäkringskassan, varför vet jag ännu inte eftersom beslutet ligger hemma i Bagarmossen, och insåg beskt att jag i absolut sista minuten fick lov att sätta mig ner och ansöka om pengar från Socialförvaltningen och Ekonomiskt Bistånd. Jag avskyr det där. Ekonomiskt Bistånd! Alla dessa förbannade papper!

Facebook; ”Herregud & co”… En Personlig Blogg.

Jag avskyr att vara beroende av andra. Jag uppskattar inte alls att jag faktiskt behöver leva på min man, goda vänner och min syster. Och det blev en uppgivenhet som tar sig uttryck i ilska, bitterhet och frustration.
Det där svämmar över och den som får ta emot all den där skiten är min man och bästa vän.
Men… Jag påpekade att min ledsamhet och mitt frustrerande negativa sätt, inte har någonting med honom att göra. Jag vet att han vet det, men för mig är det väldigt skönt att verkligen bekräfta att det inte, på något sätt, har med honom att göra…
Det sticker hål på hela situationen och jag får även möjlighet att berätta vad det är som skaver och gör så ont.
Även om jag inte, absolut inte, vill tala om det, så ser jag mig ”nödbedd” att försöka förklara för honom, att jag tycker att livet är arbetsamt och motsträvigt och mitt samvete säger mig hela tiden att jag inte ska besvära honom med det där… Jag vill att hans lilla värld ska vara skyddad från de negativa och bittra, som genomsyrar min egen.

Facebook; Nina Hemmingsson

Men… om jag inte berättar och försöker att förklara för honom hur det verkligen är, hur det liksom skrapar och nöter i själen och i mina tankar, hur ska han då kunna förstå och veta? Hur ska han finna förståelse för hur min situation ser ut och hur den är… Jag älskar ju honom, som en galen vettvilling!
För övrigt, vilket besvärar mig enormt, så har jag dessutom kommit till insikt om, att om jag ”besvärar” honom med alla mina sår, ärr, mitt skav-samma och geggiga jag, så kommer han att tröttna och lämna mig…
Det finns ingen som står ut med en negativ bitter-pitt, inte jag heller, så varför skulle han?
Det är dessvärre en insikt och en sanning som jag måste förbise och bara låta vara, för han måste ju få veta… Han måste ju få vara delaktig i det där också.
Och ja, jag är trött. Jag skriver för att jag på någotvis måste få ord på kaoset. Jag skriver för att det är bra för mitt hjärta och min själ.
Jag skriver för att det är terapeutiskt och jag skriver för att själv ska finna insikter och förståelse. Det är märkligt, livet…
”Jag vill inte leva, men jag vill inte heller dö”…

Jag är som sagt okej, men jag är oerhört trött på livet och dess kringelikrokar. 
Jag ska väl ta mig i kragen idag och vara bra, ”duktig” och se till att leva lite grann av allt det här o-levda livet, som bara rinner iväg…
Det blir bra! Jag duger och jag är okej… Jag är ganska schysst ändå!
Väl Mött / Arthur 

Det susar mindre i huvudet idag och det är skönt. I morgon är det nytt möte på Socialförvaltningen. Socialpsykiatri! Tack och lov så har min härliga KBT-terapeut lösgjort sig och gör mig sällskap! Det är så väldigt mycket jag vill och önskar, men min energi räcker inte alls till…

Jag funderade på vad jag skulle skriva denna Måndag.
Det susar mindre i huvudet idag och det är skönt. Det kan bero på att jag fått gjort de där torra, tråkiga och enerverande skrivelserna till myndigheterna och psykiatrin.
Det tar tid för mig att få de där gjort och jag korrekturläser och rättar och läser igen. Det ska ju bli bra för det första och för det andra är jag en fena på att brodera ut texten, så att ingen, i slutändan, begriper vad det är jag vill ha sagt! Jag övar på att vara direkt och kortfattad.
Jag ska endast ordna med kuvert, frimärken och lägga alla dokumenten på lådan och sedan är det klart! I någon vecka! Två kanske…
Och sedan… På det igen!
Kanske surrar det mindre i huvudet också, för att helgen har varit lugn och skön och för att jag, tillsammans med min härliga kärlek, bara haft det rofyllt och jag själv har kunnat göra precis som jag vill, utan större åthävor och samvete.
Han har varit kreativ med sina bilder, jag har skrivit och jag har även vilat och tillåtit mig återhämtning. Det har varit skönt och bra. Det får vara okej just nu och han är alltid schysst och tillmötesgående! ”Inget dåligt samvete nu”!
Det är alltid en längtan som vaknar hos mig, när han går till jobbet på Måndag Morgon! 

I morgon är det nytt möte på Socialförvaltningen.
För första gången skall jag möta Socialpsykiatrin och få veta vad detta innebär. Jag har väntat så länge nu!
Jag blir nervös och lite orolig att jag ska ta itu med det där, det är ju nytt, men jag har fått veta att allt kommer att ske på mina villkor och att allting är helt förutsättningslöst.

Naturligtvis tänkte de boka av och boka om tiden, eftersom min Socialsekreterare på Vuxenenheten, hon som haft mitt ärende de senaste åren och som arbetar med missbruk, inte kan vara med och har ”annat för sig”!
Jag är inte förvånad, men bad om ett möte i vilket fall, eftersom jag måste få veta och eftersom jag önskar få information och förklaringar kring hur det kommer att se ut och vara.
Tack och lov så har min härliga KBT-terapeut lösgjort sig och gör mig sällskap! Hon kan sin sak! Hon känner mig och tror sig veta vad jag behöver och vad jag bör undvika! Hon är trygg och ett stort stöd.
Jag behöver ett par ”extra öron” med mig, eftersom jag missar så mycket i mina möten och samtal av vikt och tyngd, då koncentrationen försvinner väldigt snabbt! Hon har lite koll och hon har lite mer ”kött på benen” än jag och vet hur förfarandet ungefär kommer att se ut!
Hon har förmodligen givit mig mer information redan nu, än vad min socialsekreterare på Vuxenenheten kunnat ge mig så här långt!
Det är så bra för mig att hon kan komma med! Det är vardagslyx och det är medmänsklighet. Och… Jag tänker inte börja grubbla över vem och vilka hon varit tvungen att boka om för min skull och jag tänker inte ha dåligt samvete för att andra får stå tillbaka för min skull! För hade hon inte önskat bli med, inte kunnat, så hade hon sagt det!
Jag får lov att vila i det och tro på att hon kan, vill och har lusten att bistå mig i morgon! Jag får lita på att hennes beslut är det hon önskar och inte för att jag bett om hennes hjälp! Punkt! (Väx upp någon gång!)

Från det ena till det andra…
Jag planerar att möta upp en god vän på en kaffe och för samtal.
Hon befinner sig i en snarlik situation som jag själv, men hon har krigat på lite längre än jag och har tagit sig lite längre fram i tillvaron.
Jag har en önskan om att vi ska ses, eftersom jag uppskattar henne oerhört och det var länge sedan vi sågs, men jag är alltid lite orolig att orken inte ska räcka till. Så… jag tänkte försöka att ”göra ändå” och det oavsett hur det känns och oavsett hur jag mår! Jag har verkligen, de senaste året, försummat mina vänner och fokus har varit på mig själv hela tiden.
Jag inväntar energi, livsglädje och mer viljekraft, så att jag kan företa mig allt det där jag skulle önska att jag orkade. Det är så väldigt mycket jag vill och önskar, men min energi räcker inte alls till…

Tack för din uppmärksamhet och din tid! Ta hand om dig därute i verkligheten och vardagen! På Återläsande och Väl Mött / Arthur