Det känns bra. Tyst, lugnt och skönt. Det har varit en bra julhelg, även om jag själv är trött… Och min kropp ja’… Jo, jag gillar min kropp, numer! Den är helt okej! Det är en schysst morgon. Jag är schysst idag och jag är okej. Jag är kär och jag har varit drogfri i över två år!

Foto; Arthur 

Annandag Jul.
Vi dricker kaffe, jag och min kärlek. Tänder ljus och läser nyheter, samtalar om just ingenting och bara är tillsammans.
Det känns bra. Tyst, lugnt och skönt. Det har varit en bra julhelg, även om jag själv är trött, har varit trött och gärna skulle vilja ligga i sängen och bara se på teve.
Det är förmodligen en mindre bra idé, att bosätta sig i sängen, så om det blåser mindre idag, ska jag ge mig ut på en promenad.
Det är inte rastlöshet eller oro som bebor min kropp, utan snarare ett måste att komma ut, få luft och försöka att få igång kroppen. Man måste hämta hem energi och kraft utifrån, det sker inte i sängen, hur gärna man än vill, så jag borde gå ut och röra på mig! Andas!

Och min kropp ja’… Jo, jag gillar min kropp, numer! Den är helt okej! Och även om den varit snyggare och smärtare, mer vältränad, så uppskattar jag min kropp. Jag har nog aldrig kunnat skriva eller säga det förut, men den är okej! (Kommer det med åldern? Att vara nöjd?)
Dock gör det förbannat ont överallt och jag har haft svårt att sova i natt igen… Jag vaknar gärna av smärtorna och måste, likt en långvårdspatient, vända på kroppen för att kunna somna om. Det är vansinne! Jag drivs till galenskap av det som gör så ont!
Jag har fått provsvar från de senaste blodproverna från Vårdcentralen, och det är en inflammation någonstans i kroppen, som måste undersökas vidare. Som det mesta just nu, får det ske efter helgerna. Bättre sent än inte alls!
Men kroppen fungerar!
Jag har gått ner arton kilo sedan i somras och jag får på mig mina gamla fina kläder och kroppen är hel, lite stel kanske, men ganska fin ändå.
Jag har tur, för den fungerar utmärkt!

Ett fysiskt julkort har jag fått i brevlådan. Glädje!
En julklapp har jag fått. Stormande förtjusning.
(Och även om jag tror att just den där julklappen var en present i förbifarten och förmodligen ämnad åt givaren själv, till en början, så var det en julklapp!)

Foto; Arthur 

God mat och en hel del lax, som jag uppskattar, har jag ätit. Underbart lyxigt! Och jag har kunnat vara hemma, inomhus i värmen, emedan det stormat ganska bra och varit mindre trevligt väder. Tacksamt! Det finns de som inte har någonstans att ta vägen och har fått lov att spendera sin julafton utomhus. Inte jag… Inte den här julen heller…
Och avsaknaden av snön bekommer mig inte! Ganska glad att det inte är så kallt, rått och snöigt. Jag tillhör sorten som inte gillar vinter och snö.

Det är en schysst morgon. Jag är schysst idag och jag är okej. Jag är kär och jag har varit drogfri i över två år! Jag ska ta vara på känslan och bosätta mig i den idag…

På återläsande och var rädd om dig! Och som Elin Ek sa en gång i tiden; Ta ingen skit!
Väl Mött / Arthur 

Det ser ut att ordna sig till det bästa och hela situationen var mjuk, smidig och följsam. Allting som kommer att ske framöver är på mina villkor. Jag bestämmer hur mycket jag vill göra och hur mycket jag orkar! Jag avgör var detta ska ske och vad som ska ske och jag själv bestämmer vad jag vill "hitta på" för typ av "sysselsättning".

Vilket härligt möte jag hade på förmiddagen med Socialpsykiatri och Socialtjänsten!
Det ser ut att ordna sig till det bästa och hela situationen var mjuk, smidig och följsam.
Jag är så glad och tacksam att jag hade min terapeuten med mig, för hon hade koll på läget, koll på mig och ställde de rätta frågorna!
Dock bor, som alltid, misstänksamhet och tvivel hos mig, för jag tror inte på någonting förrän jag ser det! Livet har dessvärre givit mig den erfarenheten!
Men, jag ska försöka att bara landa i allt det där som känns så bra!

Vad innebär nu det här för mig och vad handlar allt detta om egentligen?

Först och främst är allting som kommer att ske framöver är på mina villkor. Jag bestämmer hur mycket jag vill göra och hur mycket jag orkar! Jag avgör var detta ska ske och vad som ska ske och jag själv bestämmer vad jag vill ”hitta på” för typ av ”sysselsättning”.
Allt det som ”spretar och sticker iväg” idag, skall samlas under ett och samma tak och under en och samma person inom Socialförvaltningen. Kunde detta inte ha gjorts i från första början, kan man tänka? Det handlar dessvärre om drogfri tid och det handlar om att hinna ställa rätt diagnoser, innan insatserna kan sättas in och erbjudas. 
Så… Jobbtorg Resurs ska bort, och även min härliga terapeut dessvärre, boendestödet skall upphöra och allt det som rör mitt boende, det vill säga träningslägenheten, kommer att skötas av en och samma person och inte som nu, två enheter och två kontaktpersoner som skall informeras och underrättas hur det går för mig och vad jag behöver hjälp med.
Psykiatrin kommer att sköta medicineringen och utvärdering av det, men samtal, vägledning, handledare och terapi kommer att ordnas av Socialpsykiatrin och den ”sysselsättningsverksamhet” som jag själv får välja och som jag själv får bestämma var någonstans i staden jag föredrar att vara och tillhöra!

Det finns en uppsjö med verksamheter i Stockholms Stad och jag har fått möjlighet att själv välja vad som passar mig och vad jag önskar för typ av inriktning på mina aktiviteter.

Men… Den nya handläggaren hade vänligheten nog att plocka ut, i hennes mening, russinen ur kakan och presenterade ett tiotal olika verksamhetsområden och inrättningar som hon trodde kunde passa mig och min person.
Hon var påläst, den nya handläggaren, för hon hade läst och skummat igenom min akt på Socialförvaltningen och tagit del av utredningar, dokument och journalanteckningar, så hon visste lite grann om mig redan. Bland annat kände hon till mina intressen för färg, ord, form, människor och bild.
Jag måste erkänna att jag blev lite imponerad, för inte ens läkaren på Psykiatrin hade läst mina journaler när jag var där och hade för övrigt ”noll koll” hur situationen såg ut. Det är dessvärre vanligt upplever jag… De har ingen ”koll på läget”!

Jag har en del att läsa och kolla upp de närmaste dagarna för att se vad som kan passa mig!
Jag ska leta upp länkar och bjuda på dem här på Bloggen! Det kan vara spännande att läsa för dig som vill, tänkte jag!
Och jag får helt fritt välja vad jag anser skulle vara bra för just mig.
Jag kan även gå till de olika verksamheterna och göra studiebesök om jag vill och jag kan mejla och fråga mig fram, för att kunna utkristallisera vad jag vill, önskar och behöver!
Och det finns mängder med saker att få hjälp med! Det finns en hel skog av förutsättningar och möjligheter och jag får vara med och bestämma precis hur det ska se ut.
Men, jag måste vara tydlig, ärlig och inte vara så rädd för att besvära och ställa till bekymmer för alla inblandade! Jag måste ta plats nu och berätta precis som det är och precis vad jag behöver! 
Det är lite oroande och skrämmande, men det måste göras! Jag måste lära mig att jag är viktig och att jag får ta utrymme i anspråk! Jag får andas frisk luft, även om andra människor också behöver syre…
Det finns Datakurser, målarkurser, skrivarutbildningar, bak och matlagning, Caféverksamheter, studier och studievägledning och det finns även möjlighet att få hjälp med, om man börjar studera, studieteknik, läxläsning och även läxhjälp. Det finns också möjlighet att arbeta med djur och med växter/trädgård. Att sysselsätta sig med djur vore ju underbart!
Trädgård och växter går ju bort för min del! Beviset? Mina rabatter i Bagarmossen! Sorglig historia det där!

Det finns träfflokaler och det finns lokaler för träning, Yoga, Mindfulness och Qigong.
Om man vill finns de möjlighet till ”stödgrupper”, promenader i skogen och i staden och det finns utrymme för att själv starta Studiecirklar och Stödgrupper, om man vill. 
Det sistnämnda är inte på något sätt aktuellt för mig, men att förutsättningarna finns är positivt och kanske någonting att ha i åtanke längre fram.
Jag ska jäklarimej framåt nu och jag ska ut ur det här vakuumet som jag upplever att jag befinner mig i! Kan jag få leva livet och kan jag få njuta nu..? Det har varit så trögt så länge!

Jag tycker att det är så mycket jag och andra med mig, kan få hjälp med inom Socialpsykiatrin och det erbjuds en hel del hjälp om man bara vill och om man själv är tydlig, klar och kan redogöra för vad man önskar få hjälp med.
Och som sagt, just där brister ju jag lite grann, i tydlighet och att verkligen berätta vad jag behöver och vad jag önskar.
Och därför var det så bra med terapeuten som sällskap  idag, för hon känner mig så pass väl att hon kunde flika in och berätta hur hon upplevde situationerna, min person och en del av min problematik.

Jag har några dagar nu att förkovra mig, läsa på hemsidor och ta reda på vad som skulle kunna vara mitt bästa och vad som skulle passa mig.

Jag fann direkt en sysselsättningsverksamhet i Aspudden, där de har en konstnärlig inriktning och där det finns möjlighet att arbeta med foto, färg, keramik, silversmide, målning och även kunna delta i skrivarutbildningar! 
Det fullständigt brann i kroppen och huvudet när jag gick ifrån mötet och jag var glad, fri och lättad.
Återigen, vilken tur jag har i mina möten med dem som ska hjälpa mig i tillvaron, men då bortser jag från det största blocket; Psykiatrin. Katastrof! 

Det kändes bra. Jag kändes bra och jag somnade på bussen hem, av ren utmattning. Fruktansvärt ”hjärntrött” och utmattad!

I morgon har jag tid för återhämtning och jag kan göra som jag vill! Vad morgondagen ger, återstår att se.

Väl Mött och ta hand om dig! På Återläsande i morgon / Arthur 

En infektion av ångest… Och då gör jag som jag blivit tillsagd och ombedd att göra! Gör ändå! "Diagnoser finns egentligen inte". "Du kommer att förstå det där så småningom". Hur mycket ska man egentligen lyssna till sitt mående och sin inre röst!?

Är det inte märkligt hur dagarna är sagolikt olika varann!?


Från en helt schysst dag och ett mående som är helt okej, till nästa morgon och förändringen är påtaglig!
På ren svenska? Jävla skit!
Det liksom kryper i kroppen och klumpen i magen växer till sig och sprider sig som en amöba i hela kroppen!
En infektion av ångest… 
Och då gör jag som jag blivit tillsagd och ombedd att göra! Gör ändå!
”Du är inte dina diagnoser, frågan är om de alls finns”!? Se till att få saker fixade i alla fall! Somligt måste bara göras! Och jag påbörjar det där! Att ordna ändå!
Tar sats och går igång för att ordna med tillvaron! Jag fixar, jag åker och jag passar tider och hela tiden växer motståndet till sig i hela mig! Nej! Nej! Nej…
Och jag börjar fundera över det där med att göra ändå!
Jag tänker på hur mycket energi det går åt till att vara ”produktiv”, duktig och gå emot sina egna önskemål, för att inte isoleringen ska ta över och jag själv bli än mer oroad och rädd!
Isolering och ensamhet föder tankar. För mycket tankar blir till negativitet. Negativitet blir en nedåtgående spiral och dåligt mående! Depressioner!
”Ut och se världen! Andas och få ordentligt med luft”!
Bhaaa…

”Diagnoser finns egentligen inte”, som min Sponsor sa i Tolvstegsprogrammet, för ganska länge sedan nu!
”Det är bara ett påfund för att ge en förklaring till varför missbruket tar över”!
Jag vet inte vad jag ska tycka om det!?
Alla har sina egna insikter, sina egna övertygelser och sin egen tro på hur världen ser ut. Och jag har således min! ”Du kommer att förstå det där så småningom”, fortsatte hon lite nedlåtande.
Och när våra åsikter väl gick isär, så bara väntade hon på rätt tillfälle att få avsluta sitt sponsorskap och vår relation… Jag såg det så tydligt!
Och så blev det också. De skedde flera gånger med olika relationer i hennes omgivning och när åsikterna inte gick hand i hand med hennes egna, så var det slutdiskuterat.
Det var inte mycket till egenvilja där inte och frågan är om hon själv ens vet vad hon önskade och ville…
”Diagnoser finns inte! Det handlar om att bemästra sig själv och bortse från sin egenvilja”! Nog om det…
Jag vet vad jag vet och jag tror det jag tror. Jag är skapligt ”knepig” för att kunna säga och konstatera och något är knas i min egen härliga person!
Punkt!

I alla fulla fall…
Hur mycket ska man egentligen lyssna till sitt mående och sin inre röst!?
Hur mycket ska man låta andra komma med påståenden om hur det egentligen är och låta dem ge goda råd om vad som är bra för trötta själar!?
Hur mycket ska man ta hänsyn till kroppen, lyssna in den och sedan, för att man anstränger sig så in i helvete, falla samman till en våt fläck, för att man ska vara minst lika ”mainstream” som alla andra i det här samhället!?
Man ska ju ”Passa in”! Man ska ju vara produktiv och bidra till samhället! 
”Förbannade latmask”!
I slutändan räcker man inte hela vägen fram ändå. I slutändan är man slutkörd och energin är slut och som bortblåst, och då blir man i alla fall ensam med sina tankar och kvar i sängen med täcket över huvudet.

Jag skyller sällan, för att inte säga aldrig, på mitt mentala mående! Jag upplever det så i alla fall… Jag kan ha fel, det har skett förr…
Jag säger inte att min mentala ohälsa är orsaken till somliga beslut, som att sova och stanna kvar i sängen en hel dag och jag trycker aldrig på att jag har dubbeldiagnos och ”Just därför fungerar det inte idag”…
Jag brukar försöka och jag ”gör ändå”!
Resultatet blir istället att jag måste vila, ge mig själv återhämtning och se till att själen hinner ifatt kroppen!
Jag ”leker” stor och stark och iklär mig rollen som en glad, positiv och social människa! Men det har sitt pris! Jag sover lika mycket som mina katter!
Det händer att jag finner vita lögner för att slippa ifrån saker och ting, och det händer att jag inte är helt ärlig.

Om jag ska vara fullständigt rättrogen sanningen och ärligheten, så blir jag tvungen att köra upp mina diagnoser i ansiktet på mina medmänniskor titt som tätt… Jag gör inte det… Det är liksom som det är…
Och ibland… Vi en del tillfällen, som igår… Ja, somliga dagar, då sätter jag mig i skymundan någonstans och gråter! Det är bra! Det gör gott!
När det blir kaos i huvudet och dagen faller samman och ingenting blir som jag har tänkt det, och där jag tror att jag har funnit trygghet i mina beslut, och det kraschar ändå, då sätter jag mig ner och lipar…
”Jävla lipsill”! 
Jag skiter i det. Jag behöver lätta på trycket… Och då gråter jag. Punkt!

Idag blir det ingenting av någonting.
Jag vill vara ensam och ifred. Jag ska tillåta mig att vara avslagen och bara nedstämd och vila i sängen.
Kanske åker jag hem och isolerar mig från allt och alla… En promenad och musik? Jag får se vad dagen ger. Just nu = Självvald ensamhet!

Tack för din uppmärksamhet och för din tid! Jag uppskattar det!
På återläsande!
Väl Mött / Arthur