Söndag. Andra Advent. Jag ska äta jullunch med två av min allra bästa vänner. Det är inget top-notch, julbordet och det är inte "Stureplan"… Och jag ser dem överallt numer, alla utkonkurrerade och utslagna människor. Jag ser dem så skarpt och med självklarhet. Jag lever!

Söndag. Andra Advent. Ensam vaken ännu. 05.00.


Jag ska äta jullunch, om någon vecka, med två av min allra bästa vänner. Vi ska äta tillsammans på det Stödboende som vi alla tre bodde på under en längre tid för ett par år sedan!
Alla tre hann vi nog med att bo där i nästan ett år av våra liv.
Det är inget top-notch, julbordet och det är inte ”Stureplan”, även om själva Stödboendet är beläget på Östermalm, och det är inte heller Ulla Winblad eller Gondolen, men det brukar vara trevligt. Och har vi riktigt tur slipper vi även bli magsjuka och dåliga efteråt…

Vi ses väldigt sällan numer, mitt fel förstås och det är okej det med, men vi vet var vi har varann och det är alltid som igår när vi ses.
Vi har samma missbrukarbakgrund i stort sett och vi har alla tre varit hemlösa och rotlösa. Jag tycker och upplever att vi är schyssta och bra människor, men fina värderingar och, numer, en hög moral och etik!

”Goofy pictures”, från Stödboendet Lönnen,
Östermalm. 
Av alla de som bodde på Stödboendet samtidigt med oss, så är det ytterligare ett fåtal som klara sig i drogfrihet och i samhället.
Om jag tänker efter så är vi kanske ett tiotal som är okej, efter två år, och som ”lyckats” och då skall man betänka den oerhörda omsättningen av människor på den typen av Stödboende som det vi bodde på. Det finns plats för drygt femtiofem personer. Under en helg byts en handfull människor ut och under ett par månader är mer än hälften utskrivna och/eller ”omplacerade”.

En del av våra ”kamrater” är borta numer på grund av överdoser och de är ytterligare andra, som vi bodde tillsammans med, som är illa däran och svårt sargade av livet på gatan…
Vi ser dem ibland, på stan, i en park eller på gatan. Vi väntar på nästa dödsbesked. Det sker hela tiden. Alltid någon, som känner någon och som får ”nyheten”!

Och just det här Stödboendet, som vi levde tillsammans på, har nolltolerans, vilket innebär att inga som helst droger får förekomma i huset. Det gäller även receptbelagda läkemedel! Det är stenhård koll och kontroll!
Människor som kommer direkt ifrån gatan med missbruksproblem, som får möjligheten att bo på den här typen av Stödboende med mat, husrum, dusch, rena sängkläder och även vardagslyxen med teve, tidningar och radio, har trots allt svårt att hålla fingrarna borta från ”kakburken”.
Drogerna (Alkohol är en drog! Alltid!) suger i kroppen och det är oerhört svårt att bryta ett missbruk. Hur det än är, så har drogerna blivit livet, det som är viktigast och det man längtar allra mest efter! Suget och begäret efter ett rus är så stort att man riskerar, med enkelhet, möjligheten man fått att få hjälp och tak över huvudet! Och många ”åker dit” ganska snabbt, antingen under alla de kontroller och stickprover som görs på den här typen av boende, eller också på grund av misstanken om ”påverkan”. De händer att boende anmäler varandra för innehav och det enbart för att skydda sig själv och sin drogfrihet!

”Goofy pictures”, från Stödboendet Lönnen,
Östermalm. Kräftskiva…
Vi tre har klarat oss bra.
Vi tre har på något sätt lyckats.
Mina två härliga och vackra vänner har ett försprång på lite drygt två år och själv har jag varit drogfri i två år nu till jul! De har arbete numer och de har eget boende om några månader, en helt egen lägenhet och ett förstahandskontrakt och de har båda två blivit beviljad skuldsanering och har fullt fungerande familjerelationer.
Och vi ska äta lunch tillsammans! Jullunch. Och vi gör det för att få umgås, kramas och pussas, och för att få träffa personalen igen, några få av dem bör tilläggas och för att faktiskt visa och bevisa att det går att bli drogfri och att det fungerar att få tillbaka ett fullvärdigt liv igen.
Men det tar tid. Väldigt mycket tid upplever jag. Det är tungt, svårt och det är ibland ett förbannat krigande, men det går! Det löser sig på vägen!
Och det måste få göra det, ta den tid det tar!
Och för somliga fäster det aldrig vid i kroppen, längtan efter ett fullgott liv och önskan om att få leva schysst och kunna ta hand om sig själv. Det vill sig bara inte… De väljer annat dessvärre… Drogerna! För många handlar det om att fly ifrån verkligheten, fly ifrån livet och allt det som ständigt tränger på och för många handlar det om att komma undan ångest, skuldkänslor, samvete, själanöd och livsleda.
För väldigt många så är livet bland droger, missbrukare, livet på gatan och i utanförskapet, det enda de känner till och kan och de vill inget annat heller, och då är det oerhört svårt att komma tillbaka till livet och värdigheten i att vara människa och inte ett djur.
Och för ganska många av oss blir det dessutom en omväg via psykiatrin och alla turerna kring den soppan och geggan. De flesta missbrukare har nämligen, har det visat sig, någon typ av diagnos utöver missbruket! Inget ovanligt alls och egentligen inte konstigt!

”Goofy pictures”, från Stödboendet Lönnen,
Östermalm. Fest, dans och mat…

Och jag tänker på dem som försöker och försöker och försöker igen och igen…
Och jag ser dem överallt numer, alla utkonkurrerade och utslagna människor. Jag ser dem så skarpt och med självklarhet numer och jag tror att det är ett av livets nycker, att jag ska se dem och förstå mitt eget värde och min egen lycka och tur att det faktiskt gått så bra för mig och för dem som står mig närmast…
Jag har trasslat i så många år och jag har farit in och ut på sjukhus och avgiftningar och jag har inte riktigt riktigt önskat att lägga av och lägga ner mitt missbruk…
Men efter en tid fäster det vid i kroppen och blir till en sanning och en önskan, en längtan att få leva och vara drogfri…

Och jag önskar så många det, denna andra advent. Jag vill att många fler ska få insikten och önskan… Att det växer till sig i kroppen och sinnet!
Det går att återfå livet och värdigheten. Det går att återerövra kärlek, liv, ömhet, tvåsamhet, längtan, respekt och självaktning…
Jag lever! Överlevde! Tack Gode Gud för det! Be för dem som inte riktigt orkar enda fram. De behöver det idag…

Väl Mött / Arthur 

Orden sitter långt inne idag. Funderar och tänker. Grubblar lite. Det är Söndag… Under gårdagen fick jag en del av det mer "tråkiga" och praktiska sakerna gjorda. Skickade mejl… Olika skrivelser och yttranden, till Försäkringskassan bland annat!

Foto; Per Lundström 

Orden sitter långt inne idag. Funderar och tänker. Grubblar lite.

Det är Söndag och min dag inkluderar en promenad, en Powerwalk, lite musik och frisk luft. Skriva lite och kanske en film framemot kvällen.

Vaknade tidigt av värk i kroppen och har varit uppe i natt några vändor och ”promenerat” i lägenheten. Värktabletterna hjälper inte och det effektivaste sättet är att ”rör” lite på sig och få igång skvalpet i kroppen och knoppen.
Det är märkligt att vara fyrtiofem år och känna sig som närmare åttio. Ska det vara så här nu? Smärtor, mentala bergochdalbanor och osäkerhet inför framtiden? Det känns lite surt och beskt, och jag skulle önska mer ”flow” och smidighet. Man blir trött av värken, det tar på krafterna, det gör det.


Doris, alias Snurran, Myran, Tjockis eller 
Älsklingen (Kärt barn har många namn!) 
finner de mest märkliga ställen att få vara ifred på.
Hon uppskattar sin ensamhet!
Hon finner sin avskildhet i garderober, 
strumplådor, under sängarna och nu 
har hon även funnit shoppingvagnen 
i klädkammaren. Ibland är hon svår 
att finna i lägenheten, 
allra helst om hon krupit ner i en väska, 
längst in i hörnet av klädförrådet 
och gömt sig så gott hon kan.
Underbara katt och älskling…

Jag har läst på lite mer om Bipolär Sjukdom och funnit att fysiska smärtor i kroppen är väldigt vanligt hos oss med diagnosen. Den mentala ohälsan sätter sig gärna som fysiska uttryck i kroppen och kanske är det som så, att jag helt enkelt får lära mig att leva med det?
Jag har påbörjat en utredning för reumatisk värk, men de finner ingenting som skulle påvisa att det verkligen är så. Ytterligare prover ska tas i veckan och det är bara att åka med på det tåget.

Under gårdagen fick jag en del av det mer ”tråkiga” och praktiska sakerna gjorda. Skickade mejl till Socialförvaltningens Socialpsykiatri, mejlade terapeuten som ska göra mig sällskap dit och fick även ordning på olika skrivelser och yttranden till Patientnämnden, Försäkringskassan och Psykiatriska mottagningen här i Stockholm! Jag fick även färdigskrivet ett yttrande till Socialförvaltningen och Ekonomiskt Bistånd!
Jag tycker fortfarande att det är märkligt att de på Biståndsavdelningen kan kräva mig på återbetalning för pengar som ännu inte kommit mig tillhanda och som för övrigt inte ens fanns under sommaren.
Det där med återkravet till Socialförvaltningen handlar om min ansökan om Sjukersättning och Bostadstillägg och jag finner det oroande och stressande att de kräver mig på närmare fyrtiotusen kronor, när ingenting är färdigt och ingenting är beslutat och klart.

Foto; Per Lundström 

Det är vansinnigt mycket pengar och min skrivelse handlar just om det, att summan är alldeles för stor, i jämförelse med de pengar jag kanske får tillgång till om jag blir beviljad en femtioprocentig sjukersättning och det måste helt enkelt ha blivit en felberäkning någonstans.

I alla fulla fall… Papper, papper och intyg!
Det tar tid och det krävs en hel del pyssel att få ihop alla de där dokumenten och i slutändan gör alla myndigheter och alla sjukvårdsinrättningar som de vill ändå. Människor är inte mycket värda i samhällsmaskineriet. Det finns inte mycket att vinna och hämta hos de olika instanserna! Och gör man som jag gjort, överklagat och gjort sig besvärlig, så har man inte mycket för det heller, eftersom de olika instanserna alltid går på auktoriteternas linje. Men, jag har gjort vad jag kunnat och med det får jag viss lugn och ro!

Det blir förmodligen en dag då jag kan göra lite som jag vill. Antigen en promenad, eller så låter jag bli. Kanske ett skönt bad och lite ”hemma-spa” och kanske vila och se på teve. Inga planer och dagen blir som den blir, det är ganska skönt det med. Jag ska försöka att hålla mig på benen. Jag är trött. Väldigt trött…

Ta hand om dig därute i världen! Tack för din tid och din uppmärksamhet!
På återläsande och Väl Mött / Arthur 

Jag ber för dem som jag upplever gjort mig orätt. Jag ber för dem som behöver stöd, värme och en bärande hand. Jobbtorg Resurs idag! Tänker egentligen inte skriva så mycket om det! Slöseri med tid!

Jag bad bön i morse…
Jag tänder ljus, andas och ber… Jag ber om allt och ingenting. Jag brukar göra det när anden faller på, så att säga… ”In spirit”.
Jag ber för dem som jag upplever gjort mig orätt.
Jag ber för dem som behöver stöd, värme och en bärande hand.
Jag ber för vårt samhälle och för att jag själv ska förstå vad som händer i världen.
Jag ber för mitt eget beskydd, min egen omvårdnad och jag ber för alla dem som inte lever längre och som jag tror mig veta, finns omkring mig som mina skyddsänglar.
Jag ber och jag samtalar. Jag pratar med ”någon” högre makt och jag för en dialog med de där energierna som finns i tillvaron och som alla gånger inte går att förklara.
Somliga kallar det för Gud, andra kallar det för ”Mirakler och Magi” och själv kallar jag det ”Världsalltet” eller ”Kärlek”… Det behöver inte vara märkvärdigare än så.
Jag har även dem som vakar över mig och ser till  mig och min dag. Jag börjar äntligen, efter ganska många år, få en sund och schysst relation till Världsalltet och det har blivit ett härligt mischmasch av tro, filosofi och livsåskådning.
Ibland känner jag och tror jag stenhårt och jag bara vet…
Andra dagar misströstar jag och skäller och skriker på den där Världsordningen.
Men oavsett de där dagarna då jag är som mest förbannad, så faller det alltid tillbaka till tryggheten och tron på att det är någonting som jag själv och många med mig, inte kan förklara, se och formellt fastslå, vad det är för någonting och vad det är som styr Världsalltet.
Jag vet inte vad det är och hur jag ska förklara min egen tro, jag bara vet och jag får ofta tecken, upplever jag, på att allt är i sin ordning och på något mirakulöst enkelt sätt, ordnar sig saker och ting i vardagen. Tillit, övar jag på, för det är en del av Världsalltet. 
Det största är ju att jag fortfarande är hel, ren och nykter.
Det var ganska många bland mina vänner, kamrater och bekanta, som var övertygade om att jag skulle hinna med att ta livet av mig, innan insikten kom till mig, att livet är lite mer än droger, (Alkoholen är en drog! Påminner dig alltid om det!) jagandet efter dem och att äkta vänskap, kärlek, ett hem komma hem till och en kudde att somna på, om natten, är livets magi i sig.
Jag är fortfarande drogfri och det är ett mirakel i sig…  

Jobbtorg Resurs idag!
Tänker egentligen inte skriva så mycket om det, för det blir mest negativt och mest att ”dynga ner” det hela.
Jag har gått där i över ett år nu och absolut ingenting händer. Slöseri med tid!
Jag blir irriterad att jag ska behöva lyssna till en ”jobbcoach” som ger mig goda råd i mitt psykiska mående och som delar med sig av sin egen livsfilosofi. Det är väl fint i sig, men mötena, som pågår i över en timme, cirkulerar kring henne och hennes världsbild. Det är onödiga energier som går åt för mig och jag är utled på att ta en fikapaus med henne och lyssna på hur hon ser på tillvaron.
Jag försöker att se det hela positivt, för det ger kanske något, tänker jag när jag går dit. Det är bara det att jag glömt allting när jag går därifrån!
Fokus och koncentration håller inte hela vägen… Jag blir galet hjärntrött och somnar på bussen hem!
Irriterande kvinna och onödiga Jobbtorg Resurs…

Vi hörs senare under dagen, på ett eller annat vis…
Tack för din uppmärksamhet och din tid!
Ta hand om dig därute i världen!
Väl Mött / Arthur