Jag behövde rensa huvudet efter gårdagen. Jag behövde luft, syre och få lite spring i benen. Dessutom behöver man ta hand om sin kropp, som på flera sätt, fallit samman under år av missbruk!

Foto; Per-Erik Lundström. Min man…

Jag fick en promenad idag. En lång promenad efter Fittjaviken, bland annat!
På vägen ”tränar” jag. Använder mig av parkbänkar och de frilufts-gym som finns på några ställen mellan Alby och Fittja. Jag behöver det.
Det gör ont i kroppen och lederna, det blir inte bättre, men om jag tar det lugnt och metodiskt, så kan det inte bli värre. Jag måste bli starkare.

Jag behövde rensa huvudet efter gårdagen.
Jag behövde luft, syre och få lite spring i benen.

Jag har kanske skrivit om detta tidigare, men jag grubblade en hel del under gårdagen, under mina timmar med katterna i sängen, att livet är på banan igen!

Jag glömmer allt som oftast bort hur mycket av livet som lagt sig tillrätta och hur mycket jag återfått och hämtat hem igen.
Det har varit arbetsamt!
Det har sannerligen inte varit enkelt och några gånger, genom alla dessa år, har jag trillat och tagit mig återfall. Så här långt har jag aldrig lyckats med att stå på benen! Så här länge har jag aldrig varit hel, ren och nykter.
Jag fixar det här! Jag klarar av det!
Till jul är det två år!

Foto; Per-Erik Lundström. Min man…

Missbrukarvården är ett skit, på ren svenska!

Det måste finnas fler sätt att hålla ny-nyktra och avgiftade kvinnor och män hela och rena på, än att lämna dessa lite hur som helst efter avslutad behandling!
Det som erbjuds är Öppenvården och eventuellt Tolvstegsprogrammen!
Kissa några gånger i veckan för att veta att alla håller sig rena!
Det finns väldigt lite stöd, väldigt få andra tillvägagångssätt och det är faktiskt ont om hjälp och räddning när missbrukare väl kommer ut i verkligheten igen!
För övrigt, vad sker med alla anhöriga?
Med tanke på ensamhet, boende, Arbetsförmedling, Försäkringskassan och kontakterna med Socialförvaltningen, så blir det lätt för mycket att hantera!
Mina två katter och livets stora Kärlek, Per.

Och anhöriga får ingen som helst hjälp i sitt eget tillfrisknande, såvida de inte ordnar saken på egen hand.
Och för missbrukaren rekommenderas, under själva tillfrisknandet, att göra helt om och avsäga sig tidigare bekantskaper, vänner och även miljöer där man missbrukat, för att klara av sina dagar och för att hålla sig clean!

Det är det som kallas för ”triggers”! Allt det i de gamla livet! Påminnelserna!
Det är allt detta som måste ”tvättas” bort och göras annorlunda… Det blir oerhört ensamt. Man ska bryta med allt och alla. Börja om på nytt! 
Det är oerhört svårt! Identitetslöst och ensamt. Det blir en oerhörd tomhet efter missbruket. Det nya livet ska ta form, men frågan blir alltid; Hur?
Dessutom tillkommer fysiska och psykiska konsekvenser av ett liv i missbruk! Kroppen och själen skall återhämta sig och mycket av det man gjort, missat och orsakat andra, kommer ifatt en och blir till grubblerier och frågetecken! Dessutom behöver man ta hand om sin kropp, som på flera sätt, fallit samman under år av missbruk!
Det är mycket att hämta hem! Det är mängder med saker som måste ordna och fixas till. Det är mycket som måste ställas tillrätta och på den nya resan, innan man blivit stor och stark, finns det så mycket lockelser, fallgropar och oöverstigligheter! Man ger snabbt upp och söker sig till det man känner igen och finner enklare, smidigare och mer hemtamt, drogerna och berusningen, än att hålla fast vid alla de nya ohanterligheterna, som erbjuds i livet!

Foto; Per-Erik Lundström. Min man…

Livet är svårt!

Det är inte enkelt att leva och har man otur väntar än mer trassel, än mer krigande för sina rättigheter och det blir en fullständig orkan av allt det som bara måste ordnas!
I mitt fall tillkom, utöver att tillfriskna från missbruket, även utredningar för min mentala ohälsa.
Det ena gav det andra som blev det tredje.
Jag slussades runt till olika instanser och på det ena stället efter det andra, var jag inte välkommen och jag blev tvungen, med goda vänners och min stora kärleks påtryckningar, plocka fram mitt mest tarvliga och otrevliga jag och börja anmäla vårdinrättningar och mottagningar för att någon skulle lyssna överhuvudtaget. 
Jag vet och kan berätta att det är många som ”kastar in handduken” redan där och bara ger upp! Lägger sig ner och skiter i tillvaron… 
Jag har haft tur, för jag har hela tiden haft kärleken, ett par goda vänner och ett stort stöd, som få har och kan vara tacksamma för.
Jag har fått kärlek, en god vän och man, och jag har två underbara djur! Jag har några få vänner och de uppskattar mig…
Jag hade inte klarat detta utan dem! Jag hade inte återvunnit allt detta i mitt missbruk! 

Det går bra nu. Jag är bra och tillvaron känns just nu, efter att hjärnan fått luft och näring, helt okej. Jag är trött, men det är okej.

Ta hand om dig därute i världen! Var schyssta emot varann… Det är en kall och hård värld för tillfället och hur kan vi motverka det? Kärlek och ömhet… Acceptans!
På Återläsande och Väl Mött / Arthur 

Han beter sig inte på något sätt som mina erfarenheter kan dra nytta av. Det är nytt. Det är svårt…

Det är svårt med relationer.
Det är knepigt att få ihop det, att försöka älska och älskas, utan att tappa bort sig själv.

Jag har svårigheter med att vara tydlig och klar, när jag talar. 

Även när jag skriver, har jag fått höra.
Jag måste lära mig att uttrycka mig klart, tydligt! Kristallklart!
Det blir gärna fel annars. Och jag kan inte ta för givet att andra ska förstå mig, om de inte har en bakgrund att luta sig mot och förhistoria att kunna använda som facit.

Jag är i ett tillfrisknande.

Jag arbetar stenhårt med min personliga utveckling.
Jag har varit i ett rusigt stadium den större delen av mitt vuxna liv, och har jag inte varit det, så har kampen varit, att överleva bakfylla och bakrus.
Jag har egentligen aldrig tagit någon större notis om mig själv. 
Och jag har dessutom levt i relationer, där jag åsidosatt mig själv, mina åsikter, den jag är och vad jag känner, tycker och tänker.
Märkligt, kan tyckas? 
Men med en grundsjälvkänsla som är på botten av en rostig jävla burk och med referenser, sedan barnsben, att jag inte duger, är ful, är värdelös och inte klarar av någonting, så känner jag själv att det inte är konstigt att jag gjort som jag gjort i mina kärleksrelationer.
Och, med insikter om mig själv, mitt liv och mitt agerande, så ser jag klart min del i det hela och jag kan ta det till mig, lära om och verkligen försöka att göra nytt och inte ”gå in i gamla mönster”…

Jag har ett val idag! Jag kan göra annorlunda!
Jag behöver inte göra som jag alltid har gjort och jag behöver inte heller med bitterhet säga, tänka och uttrycka, att det var alla andras fel att del blev så här. 
Jag kan välja! Min fria vilja! Jag kan göra nytt. 
Jag kan med insikt göra tvärtom och prova nya vägar och andra riktlinjer. 
Det behöver inte se ut som det alltid har gjort! 
Det behöver inte alls vara som det alltid har varit…

Jag har mött en ny kärlek.
Det är av den där sorten som får luften att gå ur en. 
Det är den där typen av förälskelse som bara växer till sig, blir kärlek, smeksamma ord och betagenhet. Längtan.
Jag förstår inte den här typen av relation.
Jag kan inte läsa av den.
Jag kan inte tyda det som händer och sker. Och jag kan inte heller begripa hur i helvete det kunde bli så fint, vackert och gott. 
Jag förstår inte!? 
Jag kan absolut inte jämföra detta med någonting annat som jag har upplevt.
Upplevelsen är att jag inte får det jag är van vid. 
Inte det jag tror mig önska, och inte heller det  jag tror att jag är värd!? 

Jag får inte de svar jag förväntar mig och jag kan heller inte tyda vad det är han inte säger. 

Ja, du läste rätt… Jag kan inte läsa av och ta in det som inte sägs…

Min osäkerhet och mina aldrig sinande försök att vara till lags, kunna föra mig, kunna hålla mig i ett underläge och hela tiden förvänta mig att min värdelöshet ska lysa igenom, får mig att ”hitta på” saker som inte finns.

Jag lägger saker, värderingar och andra ting, från min fantasi och mina tidiga erfarenheter, i näst intill allt som sägs, sker och framförallt, inte sägs.

Jag är tyvärr van att få stryk.

Jag är tyvärr van att hånfullt bli tillsagd, att jag inte duger.
Jag kan inte ens skära en brödbit, om någon ser på. Jag blir nervös.
Jag kan inte ordna med en sallad, utan att fråga ur det ska göras, vad som ska göras och hur den ska skäras till.
Jag kan inte ta ett bad, utan att be om lov! 
Jag kan inte tvätta en tvätt, utan att fråga om jag får och om det är okej… 
Jag är oerhört osäker och limmar på en fasad av ”Jag kan själv”, ”Jag sköter mig själv” och ”Jag är ganska kaxig…” Lite självsäker typ…
Jag har tyvärr i bagaget att tippa på tå, läsa av rummen, situationer, människor och framförallt partners jag haft en relation till.
Jag har lyckats med att föra destruktiva relationer framåt, med att vara en underhuggare, göra som jag blir ombedd och avläsa vad min partner vill, önskar och eventuellt ska ha av mig.
Jag har en vana att fråga om lov, om jag får…
Jag har en kuslig förmåga att kunna känna av energier och styra om dem till det positiva, så att det inte blir ett vulkanutbrott och i värsta fall stryk.
Det är bakgrunden till en del av min person.
Ensam är jag helt okej.
Ensam har jag bara och endast mig själv! Jag har friheten att göra som jag vill.
Nu blev det inte riktigt som jag tänkt och jag möter en kärlek som behandlar mig som sin jämlike.
Som uppskattar mig, även om jag har en grisig historia av missbruk och misär.
Kärleken jag mött är sparsam med ord om kärlek, älska och ”jag tycker så oerhört mycket om dig”…
Han beter sig inte på något sätt som mina erfarenheter kan dra nytta av.
Det är nytt. Det är för mig främmande och det är egentligen en helt glasklar historia, om det inte hade varit för min egen jävla ”up fuckade” bakgrund.

Det handlar om, vilket jag håller på att lära mig, att acceptera andra som de är.
Vara kärleksfull och gillande. 
Ha tillit till att det är som det ska och framförallt, att låta andra leva som de själva valt och vill. 
”Lev och låt leva…”
Det är så oerhört svårt att förklara! Men enkelt skulle jag kunna säga som så, att min form och min mall för hur en kärleksrelation ska se ut, eller har sett ut, stämmer på intet sett överens med det jag har mött och fått nu.
Det som är just nu, är utanför min fattningsförmåga och jag förstår inte!?
Detta ligger långt utanför ramen för vad jag behärskar, kan och vet hur jag ska hantera.
Förvirring och rädsla föds ur det och jag måste vara tydlig och försöka att förklara…

Jag behöver tid och utrymme ibland, för att överhuvudtaget hänga med i all detta nya. 

Och jag tänker inte tappa bort mig själv igen, för det leder snart till att jag återfaller och plockar upp gamla mönster och beteenden. Och droger!
Jag önskar mig kärlek. Jag har faktiskt bett om det.
Och jag fick det! Jag fick något alldeles speciellt och jag förstår inte!
Jag har inte facit den här gången och förvirring, är det som är just nu…
Och ändå…
Han säger att han älskar mig!
Vågar jag tro på det? Vågar jag?

Ja, det är svårt med relationer och allra helst när man också ska försöka att finna tillbaka till sig själv och den man varit, för kanske tjugo år sedan…

Det är svårt att förklara för mig. 
Det är svårt att få det förståeligt och inte ens nu vet jag om jag själv förstått det jag skrivit ner…

Men jag försöker att bara vara, leva och låta mig älskas…

Det sistnämnda är nog svårast, att tillåta någon att älska mig, trots allt…

Väl Mött / Arthur


Det är Måndag. Regnet vräker ner. Jag har haft mardrömmar hela natten. Jag ska iväg till Huddinge sjukhus och Affektiva programmet. Utredningen fortgår… Det "sätter igång" så förbannat mycket hos mig…

Det är Måndag. 
Regnet vräker ner.
Jag har haft mardrömmar hela natten. Minns inte om vad. Min kärlek väckte mig vid något tillfälle och det är i stort sett allt jag minns.
Mardrömmar är bra, om än förbannat otäcka. Kroppen tar hand om otrevliga och jobbiga upplevelser på ett effektivt sätt vi mardrömmar, så jag ska väl vara tacksam för det. 
Kroppen och sinnet är häftigt och fascinerande när det fungerar, det är så komplext och uträknat in i minsta detalj, och när jag tänker på det blir det svindlande ibland! Allting är uträknat in i minsta cell…
Kroppen fungerar som den ska och sinnet med den, så tacksam är vad jag är…

Jag ska iväg till Huddinge sjukhus och Affektiva programmet. 
Utredningen fortgår huruvida jag är eller har en viss bipolaritet. 
Det har tagit sådan tid och idag är det åter dags för ett möte och förmodligen fler frågor och fler enkäter att fylla i.
Jag tänkte när jag vaknade, att det kanske var just det som skapade oro och mardrömmar i natt, och i så fall har jag bearbetat det. Just nu finns ingen oro och inget obehag!
Jag erkänner, det finns en viss olust i det! Det har varit många frågor kring uppväxten, pappa och mamma och min skolgång. 
Det ”sätter igång” så förbannat mycket hos mig och det brukar ”kicka igång” mina grubblerier och tankar. Det blir många ”om”-funderingar, efteråt… ”Om inte”… ”Om bara”… ”Om jag hade”…

Jag lär återkomma senare under dagen och ”rapportera” hur det hela har fortlöpt. 
Vad de kommit fram till, vad som sagts och vad jag känner, tänker och tycker inför det.

Det ser ut att bli regn resten av dagen. När jag väl kommer hem igen, hem till Alby, så tänker jag försöka att dammsuga och sedan njuta av kaffe och tv.
Jag känner i skrivande stund, att jag är lite stressad och lite av mina gamla vanliga grubblerier har sprakat igång. Det är bra att skriva om det och det är bra att uppmärksamma det för mig, för det tar udden av alla funderingar som ofta landar i det negativa.
Jag tänker för mycket! Jag grubblar för mycket. 
Jag har en otrolig hjärnverksamhet och ibland vore det skönt med en mindre lobotomering, för att tysta eländet…


Ta hand om dig därute, denna lite grå och blöta måndag! 
Jag funderar på dem som måste, för att de inte har några valmöjligheter, vara ute i det här vädret. Bli blöt, fuktig och kall…
Hoppas att de kan hålla till någonstans, utan att bli störda av myndigheterna, denna kalla blöta dag. 
Det är inte ett enkelt liv de lever… 
De som befinner sig i hemlöshet, missbruk och fattigdom.
Påminn dig om din egen vardagliga lyx, idag. 
Att vi kan  vara inomhus, njuta av en kopp kaffe, fritid och arbete… 
Det är en förmån och inte alla förunnat…

Tack för din uppmärksamhet och din tid. På återläsande…
Väl Mött / Arthur