Jag börjar denna lördagen med tidigare publikation på Bloggen… Om Beroendet, missbruket och önskan att vilja dö… Men ändå komma på… "Eller"…

Jag ville inte mer. Eller…
Det är snart två år sedan.

Det är inte snyggt. Det är inte vackert. Inte någon-jävla-stans. Jag blir fulare än fulast. Elakare än elakast. Grövre än det grövsta.
Jag förvandlas snabbt till ett illaluktande lortigt knyte. Och nej, det är inte synd om mig! Men jag inser ju, att jag är sjuk!
Jag är missbrukare. Sjuk! En beroendeperson. Galenskap. Galen man, som önskar att få berusa sig, för att slippa.

Jag är en snäll man.
Jag är en god människa med goda värderingar. Det jag efteråt får återberättat, stämmer inte med den mannen jag känner.
Det låter mer som min far. Det känns mer som mannen jag kallade pappa. Och jag inser ju, jag begriper, att jag blivit min fars person. Det gick i arv och jag trillar dit igen, fastän jag lovat att inte göra om detta.
Gör om och gör annorlunda.
Men jag faller och jag faller hårt som fan! För jag ville inte mer. Eller…
Döden är lockande. Det vore skönt att få komma bort, komma undan och slippa fly livet… Eller..?

Och det gick så fort. Rakt ner i det svarta och elaka. Raka vägen ner till det som jag lovat mig själv att inte hamna i igen. Jag tog ett återfall. Galet mycket vin och sprit. Förvirrad, ledsen och desperat. En önskan om att få lägga mig ner och dö. Ensam! Vill inte mer. Önskar, önskar inte.

Vaknade upp hos polisen. Får veta att jag varit elak. Jasså? Jag får veta att jag hotat personalen på stadens akutsjukhus.
Jag saknar mina byxor och en väska.
De berättar att de tvättat mina byxor. Väskan känner de inte till. Jag får vakna till liv där på en madrass i gult. Med en filt och en mager och tunn kudde att vila mitt huvud emot. Jag känner att jag luktar. Jag luktar vidrigt grisigt och jag behöver en dusch! De vill släppa ut mig nu, när jag är någorlunda redig och klar.
Så, de hjälper mig ut. Jag har rena jeans, men saknar en av väskorna jag burit runt på.

Jag börjar supa igen. Mer vin och mer sprit.
Det värmer kroppen i det kalla regniga vädret. Det regnar och är december. Jag har ingenstans att ta vägen. Det är julhelg. Eller var det jul? Nyår? Kallt, rått och vått.
Jag gråter inte, som jag brukar göra, och jag börjar bli full igen. Härliga berusning. Härliga försvinnande och underbara undvikande. Mer droger och döden dö…

Vilken dag är det? Vad är klockan? Missade jag julen? Nyåret? Var är jag?
Jag börjar gå. Och jag går i det oändliga. Långt ut till förorter och tillbaka till staden. Jag driver runt som en pappersbåt, utan segel. Ensam.
Vandrar och går. Skavsår och blåsor. Mer sprit. Ingen mat! Egentligen minns jag inte. Jag minns inte så mycket av de där dagarna. Allt flyter ihop. Allt är dolt i mörker. Jag dricker kolossala mängder med alkohol. Bestämmer mig för att slutligen dö! Jag lägger mig där på marken och jag har verkligen bestämt mig i berusningen. Vill inte mer. Vill inte längre. Meningen? Målet? Dö! Dö!
För jag ville ju inte mer. Eller…

Återigen vaknar jag upp på en gul madrass. I staden. Hos polisen. Tunn kudde att vila mitt huvud emot. Tunn filt som värmer kroppen.
Kala kalla väggar. Bara jag. Ensam. Ensamhet.
Och nu gråter jag. Jag gråter hejdlöst. Tycker synd om mig själv. Världen är emot mig! Jag vill ju för fan inte mer! Jag orkar inte mer! Och vad fan är meningen med livet?
Jag vill inte! En önskan om att få… Eller?

Polisen bestämmer sig för att hjälpa mig till avgiftning. Akutplats. Akut avgiftning. Jag säger ja. Motvilligt säger jag ja, för egentligen vill jag bara få dö. Vill inte mer. Jag ber dem hjälpa mig! Börjar fundera över konsekvenserna, som detta kommer att medföra… Det får alltid förödande konsekvenser. Vänner, boende, ekonomi och kroppens återhämtning.

Och jag är en man med en missbrukares attityd och sjukdom. Jag blir som förbytt. Jag blir ond och galen. Elak och snuskig.

Jag är en snäll man. Jag är en god människa med goda värderingar. Det jag efteråt får återberättat stämmer inte överens med den mannen jag känner.
Det låter mer som min far. Det känns mer som mannen jag kallade pappa.
Och jag inser ju, jag begriper att jag blivit min fars person. Det gick i arv och jag trillar dit igen, fastän jag lovat att inte göra om detta!
Gör om och gör annorlunda.

Men jag ville ju inte mer. Eller…
Det är snart två år sedan.

Väl Mött / Arthur

Det var ett riktigt lågvattenmärke under gårdagen… I går skrev jag om hemlöshet… En kommentar var just det där, med svårt psykiskt sjuka som bor på gatan… Jag glömde dem inte. Jag tänkte kanske inte så långt…

Det är Måndag och det känns bättre idag.

Det var ett riktigt lågvattenmärke under gårdagen och de där dagarna när jag sjunker några grader i mitt mående, drar ögonblickligen de där tunga existentiella frågorna igång.
Det är tyngd i de där frågorna och det är besvärande ibland.
Cementerande tungt!
Och det är när tankarna på livet och varför livet ”är”, då det går på ren automatik, som det blir ytterst jobbigt och kompakt.
Jag kan sitta och se på teve eller sitta och skriva, men är inte längre närvarande och missar det jag ser eller det jag håller på med, och då har surret och grubblerierna tagit över, utan att jag ens är medveten om det.
Jag kan bli stressad över att jag inte vet hur länge jag suttit i min egen värld och jag kan bli förbannad för att det ”tar över” mina tankar i smyg och utan att jag hunnit med att observera dem.
Det här låter väl helt sjukt, men det är som om min hjärna hade en egen satellit-hjärna som kopplade upp sig och förde tankarna vidare någon annanstans. Vilseledande och ibland destruktivt. En liten parasit som naglar sig fast och drar igång funderingar som jag inte ens vill veta av.
Ytterst märklig företeelse.
För övrigt är det svårt att få tyst på de där destruktiva och existentiella frågorna och det blir mycket grubblerier kring döden, meningen med livet, vem är jag och varför är jag? 
Det var en sådan dag igår och när jag parkerade framför teven för att se nyheterna, jag uppskattar att hänga med och uppleva mig själv ”påläst”, så upptäckte jag först vid väderprognosen att jag inte alls varit närvarande och inte hört ett ljud av de nyheter som passerat på teven!
I hela tio minuter var jag som uppslukad, omedveten tycks det mig, om vad jag så på, lyssnade till och vad som faktiskt passerade på teverutan.
Inte skrämmande på någotvis, mest frustrerande och irriterande. Och då tänker jag att en lobotomering kanske vore på sin plats…
Skämt och sido, det är en märklig företeelse och jag finner det märkligt att jag kan sitta ner och som i meditation finna att jag inte alls är närvarande och inte alls är ”med”… Märkligt fenomen, det där…

Och under gårdagen skrev jag om hemlöshet och att människor egentligen inte ska behöva bo på gatan.
Jag trodde kanske att det skulle bli en del otrevligheter kring det där, men tvärtom. Det blev uppskattat och även jag fick nya ”inputs” och nya infallsvinklar på de funderingarna.
Jag utgick naturligtvis ifrån mina egna erfarenheter och hur lång tid jag upplever att det faktiskt har tagit att komma så här långt bort ifrån missbruket och hemlösheten.
Och jag utgick ifrån mig själv och min egen psykiska ohälsa och hur svårt det har varit, och är bör jag tillägga, att komma på fötter och få hjälp och räddning via till exempel Psykiatrin.
Jag har tragglat i över tre år nu, varav de senaste två har varit i fullständig drogfrihet, och jag har krigat, slagits och blivit obekväm, för det jag inte visste var Psykiatrins ovilja att hjälpa oss som blivit drogfria! 
Och den där känslan av att inte vara välkommen och känna sig totalt utanför, är fullständigt skrämmande.
Det blir ju märkligt att man som nykter och drogfri inte kan få hjälp och plötsligt bli lämnad utanför och inte bli hörd.
Jag lider av psykisk ohälsa! Jag räknas inte till missbrukarna längre, även om min beroendepersonlighet alltid finns kvar, och jag har diagnoser och jag är sjuk… Ibland väldigt sjuk!

Och en kommentar var just det där, med svårt psykiskt sjuka som bor på gatan och som inte själva kan eller kanske vill få hjälp eller ”tillkalla” hjälpen de behöver, och att det faktiskt inte är så enkelt som jag framställde det!
Alla de där som är så sjuka, att de förmodligen skulle ha fått bo kvar på Långbro Sjukhus eller Beckomberga.
De där människorna som lider av sådan mental ohälsa att det inte fungerar i samhället. Och… det är dessvärre ganska många därute som ”irrar” omkring, är trötta och ledsna och upplever att livet, samhället och medmänskligheten ha övergivit dem.
Det var bra för mig att väcka tankarna och funderingarna kring dessa människor och jag grubblade en del över dem och hur de kan få hjälp och hur de får hjälp…
Jag hävdar fortfarande, mindre bestämt dock, att det finns hjälp att få, om man är beredd att motprestera och verkligen försöka att ”göra om och göra rätt”!
Men! Det krävs bra människor omkring en och det krävs mycket tålamod och eget arbete för att få ihop livet igen och det är förbannat svårt och tungt, men det går.
Jag är absolut inget praktexempel, inte alls, men dock ett ”belysande” exempel på att det faktiskt fungerar att bli människa igen och försöka att leta reda på den man var och är, i ett nytt, friskt, sunt och schysst liv.
Dock med återkommande hinder, men det går… Och det är oftast vid de där hindren som människor ger upp och lägger sig ner igen, för att de inte orkar och inte kan förmå sig att fortsätta. Och det är där som andra människor med styrka och ”power” torde komma in och ”ta över”…
Jag har ju haft mycket tur, för jag har mött så många bra och kraftfulla människor på vägen! Ja, en och annan nit också, naturligtvis, men jag har haft tur i mina möten med myndigheter och Beroendevården!
Jag återkommer om det där, med människor som lider av svåra psykiska sjukdomar och som faktiskt inte vet att de kan få hjälp och som inte alls vet att det finns människor med redskapen att hjälpa till…
Jag glömde dem inte. Jag tänkte kanske inte så långt?
Det var en bra infallsvinkel på min text, just den kommentaren, och det är bra med konstruktiv kritik, för det får mig att tänka lite till och lite mer…

Ta hand om dig därute i världen och verkligheten!
Det är en kokande och skrämmande värld vi lever i.
Jag hörde igår, i ett reportage på teve, en man säga; ”Det kommer alltid att finnas fler goda människor, än onda! För hade det varit tvärtom, så hade andra världskriget slutat på ett helt annat vis”!
Man ska ha tro på mänskligheten. 

Väl Mött / Arthur 

Ingen i det här landet behöver vara hemlös och bostadslös. Ingen i vårt land behöver egentligen vara ensam och inte heller stå utanför samhället och dess välfärd och trygghet. Det ställs nämligen krav för att man ska få hjälp!

Ingen i det här landet behöver vara hemlös och bostadslös.
Ingen i vårt land behöver egentligen vara ensam och inte heller stå utanför samhället och dess välfärd och trygghet.
Egentligen, om jag ska vara förbannat krass och skarp, så behöver ingen egentligen vara utan en fast punkt och bo på gatan. Faktiskt.

Många gånger, eller kanske till och med i det flesta fall vågar jag påstå, så är det oviljan att blanda in Socialförvaltningen, myndigheter och samhällets krav för varje individ, som gör att människor i misär väljer att fortsätta leva ”laglösa” och rotlösa.
Det ställs nämligen krav för att man ska få hjälp!
Man kan inte få en bostad och någonstans att ta vägen, om man inte motpresterar och gör det som man blir ombedd att göra för att få hjälpen.
De flesta vägrar.
De flesta vill inte alls.
Kanske är det till och med så att många av dem inte alls tänker be om hjälpen, för att motprestationerna blir för stora?

För övrigt måste du nyktra till.
Du måste anstränga dig för att bli drogfri och komma ifrån dina gamla polare på gatan. Du kan inte få hjälp, eller en säng att sova i, om du inte själv vill och kan sluta missbruka…
Det finns val, rent krasst och det finns möjligheter för alla, frågan är bara vad som drar mest, att få fortsätta missbruka eller att skapa ett liv att leva, långt ifrån gatan och drogerna?

Ibland behövs tvång! 
Jag medger det! 
För att några få missbrukare ska hinna få distans till missbruket och för att hinna ifatt sig själva, så behövs det att man plockar dem från samhället! 
Och ibland behövs det verkligen att någon, anhöriga i hundra procent av fallen, tar i med hårdhandskarna för att den beroende ska begripa att det inte fungerar längre, med misären och missbruket.
Ibland behövs tvånget för att få beroendepersoner att inse att livet är mer än gatan, drogerna och döden…
Ibland fungerar det och ibland inte alls.

Och då finns de alltid de som tycker att vi ska hjälpa våra egna först, de som lever i misär och de som bor på gatan. Självklart! Och det gör vi också!
I större utsträckning än i de flesta länderna faktiskt, men det är på samhällets villkor och inte på den hemlöse eller missbrukarens. 
Allting som måste struktureras upp och byggas upp igen, är på myndigheterna och samhällets villkor och inte den som är hjälpsökande.
Och många av dem, så även jag under en tid, väljer bort det där för att det är ”som att bo i ett fängelse” och ”jag känner mig fångad” och då, ”kan jag inte ta lite droger, om än så lite, för då är jag snart utmanövrerad”!

Jag har bott på några stödboenden runt om i Stockholm.
Man kan få tak över huvudet, mat och en säng att sova i, men förutsättningen för det är att man inte använder sig av droger i boendet och att man är ”ren” när man får hjälpen och möjligheten att bo där.
Mer än hälften av dem som bor på den här typen av boende, fortsätter att föra in droger i boendet, använda sig av droger och ändå kräva att de ska få hjälp.
Plötsligt är det alla andras fel att de inte kan få stöd, hjälp och beskydd! 
Det är samhällets fel, det är myndigheternas fel och det är personalens fel på Boendena, och inte alls de som är bostadslösa, hemlösa eller missbrukare. Det är synd om dem! Missförstådda. ”Alla motarbetar”!
Man kan inte både ha och äta kakan!
Man kan inte ljuga sig fram och fara med osanningar och sedan bli förbannad när man ingen hjälp får!
Det finns hjälp och det finns lösningar för alla, men många vill inte ha den här hjälpen, för att det inte sker på deras egna villkor.

Och sedan kan vi ondgöra oss över alla flyktingar som kommer hit och vad de kostar samhället för alla dem som betalar skatt! 
Sedan har vi dessutom alla de som ställer upp frivilligt och tar av sin egen privata tid för att hjälpa till, när flyktingarna väl anländer, och det är ju bara för jävligt! Och vem hjälper de egna i de utslagnas utkanter? Varför får inte de också del av hjälpen?
Återigen, ingen behöver vara utan räddning och hjälp! Alla kan få tillgång till räddningen, men det är fortfarande förenat med förpliktelser och villkor!
Vi kan begapa att de kommer hit, ”blattarna”, får mat, husrum på nedlagda Stadshotell och vi kan bli förbannade för att de har nya telefoner och även haft pengarna att bekosta resan över land och hav! 
Och vi kan fara med lösryckta rykten om att det endast är män som kommer hit och att de kommer till Sverige för att söka lyckan och egentligen inte alls flyr ifrån krigen i världen.
Vi kan begapa när vi ”hör” att de som kommer hit gör det för att få arbete och sko sig på det Svenska samhället och för att de inte får arbete i till exempel Bagdad. Och tacka fan för att de inta kan få jobb! Staden är under belägring och det är väl inte så mycket kvar av Bagdad heller, längre!
Och då drar vi till med hemlösa och utslagna och pekar på nedmonteringen av Sverige och säger att vi inte kan ta hand om våra egna, men sanningen ser ju inte ut så som den framställs.
Sanningen är ju en helt annan, än det som verkligen sker och är korrekt!
Du kan som sagt inte, som hemlös och/eller missbrukare, få hjälp och någonstans att bo om du inte själv är beredd till förändring.
Du kan inte be om hjälpen, om du inte själv är beredd att gå samhället och myndigheterna till mötes!
Och visst finns de Stödboenden som omnämns som ”lågtröskel-boende” där det mesta faktiskt är tillåtet, men där vill ingen heller vara och vistas, eftersom det är rörigt, nästintill misär och fullständigt kaotiskt.
Och även om det är ett dåligt alternativ i vinter, att bo på ett ”lågtröskel-boende” för dem som inte alls vill beblanda sig med myndigheterna, så måste man dock göra det även där, för att få tak över huvudet!
Det finns ingen gräddfil att tillgå. Men… Där kan man fortsätta sitt missbruk och leva ”laglöst” och lite som man själv vill och önskar!
Du kan inte få hjälp om du inte själv vill och inte själv har lusten att arbeta för att bevisa att du är duglig och   någonting värd.
Du kan inte få någonting gratis!
Även om det känns bittert att se på när ”svartskallarna” kommer hit och ”tar våra jobb, utnyttjar vårt system och suger ur oss vår vänlighet”, så har inte dessa människor heller fått någonting gratis och de flesta av dem har förmodligen sovit under bra mycket värre omständigheter än många av de hemlösa i Stockholm, för de har inte ens kunnat droga ner sig i sin förtvivlan…

Tack för ordet!
Väl Mött / Arthur