Bönhörd. Någon lyssnar! Vem vet hur det ser ut och vad som sker egentligen? Mycket vet vi, men det där okända har vi ingen som helst koll på… Det är jag som ska hamna rätt i livet just nu! Det är jag som ska vara glad och tillfreds, inte alla andra! Det är jag som ska ha en sysselsättning och någonstans att ta vägen…

Onsdag förmiddag.
Jag klev upp tidigt även denna morgon.
Hann och dricka en stor mugg kaffe, ensam och be en bön.

Jag uppskattar mina ”samtal” med ”Gud”, eller vad du/jag väljer att kalla ”det” och det sker, i alla fall hos mig, något märkligt i kroppen när jag haft mina samtal och bett mina böner. Jag har fortfarande, trots min härliga ålder, en sinnebild av hur bönen och min vädjan skall se ut inför det ”Allsmäktiga”. Du vet… stå på knä, vara underdånig, ödmjuk och undersåtlig. Nästan lite rädd och undergiven! Dumt!
Jag försöker att lämna den bilden och tillåter mig att improvisera bäst jag vill. Det är egentligen ingen som vet hur samtalen med de Andliga och de ”Högre Makterna” skall se ut och hur det skall vara, så man kan göra som man vill, faktiskt, för det enda jag vet säkert är att det fungerar.
Jag har blivit bönhörd så många gånger och jag har fått direktiv, vägledning och hjälp på så många olika sätt. Kanske inte alltid som jag vill och som jag har tänkt att det ska se ut, men bönen har blivit hörd i sinom tid och jag har själv förstått att det har skett… Bönhörd. Någon/något lyssnar!
Vem vet hur det ser ut och vad som sker egentligen? Mycket vet vi, men det där okända har vi ingen som helst koll på…
Det är ganska coolt och jag upplever själv att de dagar jag startar min morgon med samtal och böner till det där okända ”Energierna”, så infinner sig ett lugn och en stillsamhet i kroppen.
Jag ber om vägledning, jag ber om stöd och mod, jag ber om värme, kärlek och öppenhet och jag ber för mina vänner, min man och mina älskade husdjur.
Och jag ”pratar” och för en dialog… Om jag lyssnar ordentligt så finner jag även svar… Ibland så dyker det upp vägledning och riktlinjer i olika former, och även svar på frågor som jag har, och det är bara jag själv som tolkar, läser av och tyder vad de där ”tecknen” kan vilja säga mig… Jag känner tydligt av när det faller in i kroppen, i hjärtat, om det är en sanning eller en villfarelse!
Igår, bland burkar, Vitaminer och Kosttillskott, dök ett ord upp, någonting som jag själv är avsaknad av och behöver så mycket mer utav just nu; ”Mod”. Urfånigt kan tyckas! Men för mig blev det en sanning och en påminnelse om att jag själv behöver arbeta med det, mentalt förstås, mitt Mod!
Jag är avsaknad av modet och oräddheten, och jag behöver verkligen hämta hem det för att komma vidare i tillvaron! Jag ska erkänna att allt det där med Sysselsättning, Socialpsykiatri och olika aktiviteter skrämmer mig och jag känner själv att jag har väldigt svårt för att ta för mig av det jag vill och önskar. Jag har svårt att be om hjälp, jag vill inte vara till besvär och jag tänker ofta att; ”Inte ska väl jag”…
Just nu har jag känt att jag är besvärande och besvärar, eftersom jag inte var nöjd och glad för det där senaste erbjudandet jag fick, via Aktivitetshuset på Södermalm i Stockholm.
Det innebär i praktiken att jag och min handläggare på Socialförvaltningen måste leta vidare, lägga ner mer arbete för att finna någonting lämpligt och bra för mig och det innebär att allting förskjuts och alla omkring mig får arbeta lite till och lite mer för att just jag ska bli nöjd.
Jag tänkte skriva ett mejl till min nya Handläggare på Socialpsykiatri och be om ursäkt för att jag är så ”jobbig” och ”omöjlig”, men jag har lämnat det och tänkt och sagt till mig själv; ”Det är jag som ska hamna rätt i livet just nu! Det är jag som ska vara glad och tillfreds, inte alla andra! Det är jag som ska ha en sysselsättning och någonstans att ta vägen de närmaste året och det är bara jag som kan avgöra vad som är bra för mig eller inte”…

God Morgon världen… ”Gud, ge mig sinnesro, att acceptera”…

Det där med förmätenhet och högmod är bara dumheter i det här avseendet och för dessa negativa tankar kan jag endast tacka Tolvstegsprogrammet, som alltid och ständigt proklamerar att man inte ska förhäva sig och inte vara/bli för stöddig och kaxig, utan man skall ödmjukt böja sig för livets alla turer och vara tacksam!
Jag tänker ta för mig! Basta! 
Jag tänker be om det jag önskar och vill! Jag tänker inte låta mig nöja med det näst bästa! Det handlar om mig och mitt! Jag, jag och jag… Det är jag som skall finna mig själv, det jag vill och det jag önskar…
Det är obehagligt för mig att skriva, tänka eller ens säga det där, att jag skall ta för mig och be om ”mer”, för jag trillar direkt ner i en massa negativa tankar och ord, och jag matar mig själv med; ”Vem tror du att du är? Är du inte lite väl omöjlig nu? Tror du att du är mer än någon annan”…
Det där surret av skit och negativitet tänker jag låta vara och det får stå och gå i bakgrunden av mitt medvetande, som en komradio ungefär, för varför skulle inte jag kunna få vara värd all den där hjälpen? Varför skulle inte jag kunna få en plats på jorden, där jag trivs och får utvecklas? Varför skulle inte jag kunna få…

(I skrivande stund ångrar jag att jag skrev det där… Att jag får och att jag kan… Det dundrar på i huvudet; ”Vem fan tror du att du är?)

Jag återkommer under dagen, som alltid, på ett eller sätt…
Ta hand om dig därute i världen och var schyssta emot varann.
Tack för ordet och tack för din uppmärksamhet!
Väl Mött / Arthur 

Många av dem som levt ett hårt missbrukarliv, har dragit på sig olika smittsamma sjukdomar… Endera dagen kanske jag också skriver om en nyinhandlad väska från Louis Vuitton, det vet man aldrig. För övrigt så är alla de lyxartiklarna, som tidigare fanns i min ägo, sålda, stulna och borta för länge sedan…

Det är visst en liten förkylning på gång här tror jag. Ingen feber än så länge, men det är en mindre orkester som flyttat in i luftrören och någon har glömt att stänga av kranarna i skallen.
Obehagligt och tröttsamt. Jag har en härlig benägenhet att dra på mig lunginflammation.
Och nej, jag är inte HIV positiv. Jag lyckas minsann få mina förkylningar i luftrören ändå.
Grattis till mig. Nu dör jag väl också, av en förkylning!

När jag för några år sedan bodde på Stödboende, tillsammans med andra tidigare missbrukare, kriminella och hemlösa, och ja, man buntar ihop alla utslagna och utkonkurrerade människor under ett och samma tak, då hade jag inflammationer i bronkerna och lungorna vid flera tillfällen.
De var åtskilliga heterosexuella män som roade sig med att snabbt påpeka att lunginflammationer var ett tecken på HIV-smitta och de skrämde de flesta på boendet. För många av dem som levt ett hårt missbrukarliv, har dragit på sig olika smittsamma sjukdomar och helt ovanligt är det ju inte med Hepatit och HIV, eller andra överförbara sjukdomar.
Jag har dock klarat mig, vilket är lite märkligt, med tanke på hur jag levt mitt liv. Lite för vidlyftigt, lite för många älskare och lite för mycket av; ”Var fan har jag vaknat upp någonstans”…
Somligt ser ”Gud” till, eller ”De högre makterna”, att man slipper och undkommer och just sjukdomar har varit en av de saker som undsluppit mig! Ja, förutom förkylningar och inflammationer…
Jag har haft en märklig och magisk tur i det avseendet och jag kan bara tacka och vara tacksam. Jag har sett många, genom åren, gå under av olika sjukdomar, men jag har klarat mig…
Dock så har jag en förmåga att få lunginflammationer, som sagt, vid mina förkylningar och det skulle kunna vara så att det är en på gång igen…
Det får tiden utvisa. Jag dör inte av det i alla fall. Tror jag…

Från en sak och till en helt annan…
Om jag skulle önska fler läsare till min Blogg, så måste jag  ändra inriktning.
Jag har idisslat det här förr, men det är uppenbart att läsare av idag vill ha en verklighetsflykt i shopping, fester och olika lyxvaror.
Jag har varit där själv, för ganska många år sedan, men mitt liv ville annat och jag hamnade annorlunda i världen.
Jag, som så många andra som skriver i dagboksform och i Bloggar, skriver om det som ligger närmast i tiden, det som ligger närmast hjärtat och allt det där som rör och berör… För somliga är det Stureplan och NK. För andra är det verkligheten och livets djup och botten.
Och visst hade det varit roligt med mer uppmärksamhet, det erkänner jag, men å andra sidan så har jag alltid skrivit och alltid berättat om det som ligger djupast i själen, och det oavsett om jag skrivit om det offentligt, som numer, eller gömt det i ett skrivblock eller i olika dokument på datorn. Jag skriver för mig och jag skriver för dem som vill läsa och delta, varken mer eller mindre.
Det är så här jag vill ha det. Och det finns de som önskar lite mer djup, lite mer vardag, till mer verklig tillvaro och som önskar ta del av andra människors strävan och önskan om ett schysstare och bättre liv.

Det har inte varit enkelt att ta sig tillbaka till livet och vardagen och det är ingen enkel match att arbeta sig igenom djungeln av terapi, Beroendemottagningar, Socialförvaltningar, Psykiatri och Försäkringskassa.
Jag bjuder på det. Jag ger andra en möjlighet att känna igen sig, hämta kunskaper och insikter om livets mest bedrövliga och mörka baksida; Missbruket, Hemlösheten, psykisk ohälsa och utanförskapet.
Endera dagen kanske jag också skriver om en nyinhandlad väska från Louis Vuitton, det vet man aldrig.
För övrigt så är alla de lyxartiklarna, som tidigare fanns i min ägo, sålda, stulna och borta för länge sedan.
Hennes&Mauritz är det som gäller för dagen…
Eller Myrorna! Om människor visste vad man kan fynda där, på Myrorna eller Stadsmissionen! Det är en djungel det också, dock en roande och spännande sådan.

Ta hand om dig därute i världen och blåsten! Var schyssta emot varann och på återläsande! Tack för din tid och för din uppmärksamhet!
Väl Mött / Arthur 

Jag vet inte… Det är tomt i skallen så här dags. Välfärden monteras ner, pengarna går till annat och jag och många med mig blir lidande. Det är invandringen som är problemet i Sverige idag! De är flyktingarna som tar mina pengar… Fattig? Ja, fattig! Jag tillhör fattig-Sverige!

Foto: Per Lundström

God Morgon Världen. 06.00

Jag  vet inte…
Det är tomt i skallen så här dags.
Skriver några rader ändå. Det blir alltid några bokstäver och några meningar.

Vi dricker kaffe. Svart. Mörkrostat. Tända ljus och katterna är ganska loja ännu, men de brukar komma igång och springa runt i lägenheten.

Min kärlek, bästa vän och man, ska iväg till sitt arbete och själv ska jag påbörja min överklagan till Socialförvaltningen och Ekonomiskt Bistånd. Grattis till mig!
De gjorde ett återkrav på min Sjukersättning från Försäkringskassan! Det blev närmare fyrtiotusen kronor, vilket säker är helt korrekt, men jag vill göra ett försök och skicka in en överklagan till Förvaltningsrätten i vilket fall.
Börjar det bli lite prestige över det där, att överklaga och bevisa att jag kan stå upp för mig själv och göra min röst hörd? Möjligt… Men jag gör det ändå, för tänk om jag skulle få rätt och tänk om jag för en gång skull skulle vinna i sak? Man får aldrig veta om man inte provar! För jag tycker att det är märkligt, även om jag fått det förklarat för mig, att det kan be om återkrav på pengar som inte existerade förrän i November.
Jag gjorde en ansökan retroaktivt till Försäkringskassan, från juli månad och de pengarna gamade Socialförvaltningen åt sig. Naturligtvis!
Jag fick ju Ekonomiskt Bistånd under sommaren och de retroaktiva pengarna från Försäkringskassan vill de ha tillbaka! Jag bara måste undersöka riktigheten i det där, jag måste få prova…

Foto: Per Lundström

Jag gör en överklagan och ser vart det leder. Jag har blivit en jäkel på det där, att klaga, överklaga och vara gnällig. Bitter Svensk! Men jag måste få försöka…
Det är så trist på pengar som en fattig sjukskriven Svensk skulle kunna göra bra saker med. Bra saker för mig! Bra och lite roliga saker för egen räkning!
Men det är klart…
Välfärden monteras ner, pengarna går till annat och jag och många med mig blir lidande. Det är invandringen som är problemet i Sverige idag! De är flyktingarna som tar mina pengar… (Ironi och en spark i magen på Sverigesvenskarna! Jag vet att det inte alls är så… Jag har koll, till skillnad från vissa andra!) Skämt och sido… De hade varit lite trevligt med de där pengarna och jag gör som sagt en överklagan och ser vart det leder….

Fattig? Ja, fattig! Jag tillhör fattig-Sverige! Men man får ha perspektiv på saker och ting trots allt. Jag har mat. Jag har kärlek. Jag har en varm säng att sova i. Jag har kläder, några få goda vänner och jag är drogfri! Jag får trots allt hjälp och jag får även bistånd via Socialpsykiatri. Allt som allt… Jag har en jäkla tur som bor i det här landet! Och, som är född här!
Jag har inte flytt från mitt eget land, jag behöver inte jaga pengar till droger och jag behöver inte heller tigga utanför Konsum, med en kaffemugg från Pressbyrån, för att få pengar till en korv eller två…
Så… Jo, jag har tur! Jag har det bra…

Mycket i tillvaron handlar om pengar och ekonomi. Det är oerhört stressande och det kan få vem som helst att bli nedstämd och ledsen. I mitt fall, och många andra sjuka med mig, så är det hela tiden på gränsen för vad man kan få ihop.
Jag har dessvärre en del avbetalningar på kläder, bland annat, eftersom mina pengar inte räcker till det och det kommer naturligtvis surt efteråt, så lite får jag allt skylla mig själv. Jag såg det som en bra kortsiktig lösning, men det springer iväg i utgifterna, det gör det!
Och jag kan inte göra lite spontanare saker och nöjen, för det får jag lida för senare.
Det räcker aldrig, pengarna, och det är förbannat snålt att leva på pengar från Försäkringskassan och Socialförvaltningen, för att inte tala om skammen och genansen att behöva be staten om pengar för att kunna leva och klara sig. Pinsamt.
Men… det är som det är och jag får vackert finna mig i den här situationen.
Kanske att jag kan arbeta om några år. Kanske att jag kan få ett yrke där jag tjänar lite bättre pengar. Kanske att jag kan betala tillbaka alla de pengar som jag har lånat av min man och kärlek, samt min syster!? Det är pinsamt och detta skrivet av en man som tidigare haft allt, tillgång till mycket pengar och aldrig behövt tänka på dem. 
Livet vänder på några år, om man inte ser om sig själv, sin person och sin tillvaro. Detta, min vän, är konsekvenserna av missbruk, mental ohälsa och psykisk instabilitet!

Tack för ordet och på återläsande / Arthur