Jag förundras över människors stress. Jag ser alla springa omkring, dra och slita i sina barn och med en längtan i kroppshållningen; Att få komma hem till sitt och vara i lugn och ro. Jag blir oerhört stressad av alla människor. Dessa sjukskrivningar orsakade av mental utmattning och orkeslöshet…

Vansinnigt kallt. Det är dock varmt inomhus. Det drar oerhört från mina fönster. Elementen är uppdragna till full styrka. Det blir gosigt då…

Tog en promenad på Södermalm och inhandlade en vacker lampskärm på Myrorna, till en ännu finare lampfot som jag fått av min goda vän Maria. Lampskärmen var för liten, så jag får spara på den till ett annat tillfälle.
Jag letade också efter ett mindre avlastningsbord till hallen i Bagis, men fann inget intressant. Det blir för mycket pengar.
Vandrade runt och tittade på människor och försökte att vara öppen, ta in och se mig omkring på alla och allt jag passerade. Ville verkligen se alla människor!

Jag förundras över människors stress.
Jag ser alla springa omkring, dra och slita i sina barn och med en längtan i kroppshållningen; Att få komma hem till sitt och vara i lugn och ro.
Jag blir oerhört stressad av alla människor. Jag blir nervös av alla som knuffas och ska fram först. Jag blir orolig när människor inte ser sig för, pratar i mobiler och inte märker sin omgivning längre.
Det är oroande när småbarn gråter i barnvagnarna och mamma eller pappa har fullt upp med att skriva något på Facebook, Twitter eller sända sms och inte längre uppmärksammar sina barn.
Jag blir nervös av alla människor som väntar på t-banan, på perrongen och absolut ska med första bästa tåg som rullar in på spåret, för tänk om de måste vänta på nästa… och tänk om någon skulle knuffas och någon annan tappar balansen och faller… ramlar ner på rälsen.

Jag påverkas oerhört numer, av människor omkring mig.
Samtidigt som jag vill se och studera min omgivning, så får jag alltid räkna med att hjärnan tröttnar och behöver vila.

Och jag tänker att det inte är så konstigt egentligen att människor blir sjukare och sjukare i sina mentala hälsotillstånd. Det blir vanligare och vanligare med psykiska åkommor och diagnoser. Det blir vanligare och mer utbrett med sjukskrivningar orsakade av mental utmattning och det är relativt utbrett med orkeslöshet och försvagning hos människor.
Jag har mina utmattningsdepressioner, två stycken i rad, eftersom jag vägare att erkänna mig besegrad, och detta är snart tio år sedan och ändå… Jag känner ständigt av dem, det gör sig påmint och jag klarar inte av all denna samhälleliga röra! Jag gör bara inte det…
Och jag tänker på allt det som vi alla ska hinna med i livet och tillvaron. Jag funderar över dessa mobiltelefoner, datorer, alla barn, alla relationer man ska vårda, och kroppen man ska träna och karriärer och pengar och mer internet och mer samtal med vänner, umgås, vara lycklig, och hinna handla och…
Det är inte konstigt att människor blir sjukare och sjukare och hamnar i det där tillståndet av ständig trötthet och sedan söker en förklaring till varför de inte orkar tänka längre och varför kroppen ger upp… Springer på Vårdcentralen, tar blodprover och måste ha gripbara bevis på att någonting är fel och att någonting misstämmer rent fysiskt i kroppen och det måste bara vara svart på vitt, ingen gråzon eller ”lullull”, konkret och precist och ”mitt på” ska det vara…
Men… men om själen och psyket är trött och slutligen ger upp och man inte lyssnar, då sprider det sig i kroppen och tillslut; SMACK, rakt in i kaklet och så kraschar man rakt ner i ett ingenting.
Jag tog den där svängen, två gånger som sagt, och jag påverkas ännu. Jag blir så trött, påverkad och stressad av allting omkring mig, så jag försöker att portionera ut mina små utflykter i mindre doser. 
Jag blir trött i huvudet. Jag får ont i kroppen, mina muskler och mina leder. Jag får svårt, om jag stressar mig själv, att hålla balansen och det blir svårt att lyssna och höra vad andra säger till mig. Jag slutar hel enkelt att lyssna, och så… somnar jag.
Och tänk… fortfarande så har jag svårt att acceptera att jag, som varit så aktiv, glad, positiv, arbetat hårt, haft en karriär och givit av mig själv till hundra procent, inte klarar av livsflödet och människors stress längre.
Och jag vet med mitt förstånd och intellekt vad som står på, vad som sker och vad jag bör tänka på och ändå… Hjärtat är inte alltid med, vill inte vara med och vill bara mer, mer och gärna lite till… och huvudet skriker; Nej, nej och nej… Det räcker NU! 

Och jag tänker på alla människor jag möter, de som stressar så hemskt, alla de som springer, sliter, drar och rusar fram, och arbetar mer och mer och ska hinna med mer och mer och mer, skenar fram i tillvaron…
Hur länge håller man? Hur länge håller de?
Hur länge kommer människorna att stå ut? Luften måste ta slut någon gång!? Och tänk om det blir en masskrasch av samhället, för att ingen orkar hålla tempot längre, och ponera att människor i mängder ger upp för sin trötthet och inte orkar mer..? Jag skulle inte bli förvånad… Tänk om…

Nu är i alla fall jag hemma i min vrå med lugn och ro. Jag är oerhört trött och lite ledsen, men jag är okej.
Jag, min pläd, teve, en film senare och en kopp kaffe… Tända ljus och frid… Det blir gosigt då… Mysigt och bara jag.

Tack för ordet / Arthur 

Kärleksbrevet till min Älskade… "Jag älskar dig. Jag försöker att säga det med eftertryck, för att du verkligen ska förstå"…

Jag älskar dig. Kan jag säga det för ofta?
Jag älskar dig.
Jag försöker att säga det med eftertryck, för att du verkligen ska förstå…
Jag. Älskar. Dig!

Aldrig tänkte jag, att mitt hjärta återigen skulle längta och slå i takt, men en annan människas.
Aldrig trodde jag, att jag igen, skulle få älska huden, ögonen, händerna och kroppen hos en annan människa.
Men så är det! Så blev det!

En aldrig mättande hunger efter ditt skratt, din humor och ditt glada, positiva jag, som lyfter mig upp och ut ur ensamheten och vanmakten.
Min kropp längtar oerhört och alltid efter din, oåterkalleligt och ständigt! Din kropp som för mig är livgivande och kärleksnäringen ingen annan givit mig på länge… länge!

Jag viskar tyst; ”Jag älskar dig”.
Min kropp vilar vid din. Jag smeker din arm och frågar tyst, så att ingen annan än väggarna hör; ”Älskar du mig”?
Jag skriver mitt namn över din rygg, lyssnar till dina andetag och din sovande suckar.
Mitt osynliga namn, på din vackra ryggtavla, marker det vi båda vet, du är min, min, min…
Våra kroppar, är som två pusselbitar, vars passform är så precist, till natten när vi ska sova.
Konvex och konkav.
Tätt, tätt, tillsammans, somnar vi och jag vilar bakom din trygga, varma kropp.
Mina ben kring dina och mina händer vilande mot din axel och skuldra.

Jag älskar dig. Förstår du innebörden? Förstår du storheten?

Jag försöker att säga det med eftertryck, för att du verkligen ska förstå…
Jag. Älskar. Dig!
Ibland när du går, faller jag sönder av längtan, innan du ens hunnit ner på gatan.
Jag brukar stå på balkongen och se efter dig, för du är för mig det allra vackraste.

Din kala hjässa, som mina händer och fingrar kan smeka och leka tafatt över, är min egen lekplats, och kärleksfullt älskar jag det!
Jag älskar dig! Kan jag säga det för ofta?

Jag låter händerna jaga varandra, så som jag jagar dig ibland, i mina drömmar och fantasier.
Jag letar, söker, leker tafatt med dig och vi båda skrattar högt, ljudligt och från hjärtats rot.
Jag älskar dig, för att du får mig att skratta, även då livet är hårt, kargt och stenigt.
Jag älskar dig, för att du älskar mig och för att du alltid vill lite till, och lite till, även i motvind.

Om jag kunde beskriva den sprängande, brinnande, skrikande kärlekstörsten, som bebor mitt bröst, när jag vet att vi ska vara skilda åt och på varsitt håll, då skulle du svara mig med dina armar, din famn, dina läppar och viska tyst; ”Min älskade, min älskade”….
Men det är min hemlighet, min saga och mitt mysterium.

Ibland vill jag komma dig så nära, så nära, att jag önskar krypa in i dig, lyssna till dina tankar och funderingar.
Jag vill höra blodet rusa fram, i dina vener och artärer!
Jag vill bosätta mig i magtrakten kring din bukhåla, för att där sprida värme, kärlek, passion och glädje!
Jag vill kunna smeka ditt hjärta, lyssna till dess regelbundna slag och tänka i takt, min, min, min…
Jag älskar dig! Kan jag säga det för ofta?

Jag andas ditt syre och du min luft.
Jag bjuder dig på mina kyssar och håller din hand i min, och tänker att aldrig, aldrig, har jag upplevt det här förut.

Jag älskar dig långt ut i vintergatan och tillbaka.
Jag älskar dig från jorden och upp mot månen, i tur och retur. Om jag kunde, skulle jag plocka månstenar, samla nävar av sand och ge dig som gåva, när du minst förväntar dig det.
Om jag kunde, skulle jag bjuda dig på en resa mellan stjärnorna och döpa flera av dem, efter alla dina jordiska namn.

Jag vill bjuda dig på tidig morgonfrukost i soluppgången, på en äng av sommarblommor i gult, rött och brinnande orange! Jag önskar att få viska i ditt öra om evigheten, kärleken, du och jag!
Du och jag, som är ett vi.
Två som är ett, en enhetlighet!
Två, som i tvåsamhet.
Två, som är du och jag.

Jag älskar dig! Kan jag säga det för ofta?
Jag älskar dig!
Jag försöker att säga det med eftertryck, för att du verkligen ska förstå…
Jag. Älskar. Dig!

Din man och bästa vän / Arthur

Solen skiner och det är vackert väder. Det är vår. Här om kvällen hade jag en djuplodat samtal med mannen i mitt liv, han jag alltid vill vara nära, nära… För övrigt önskar jag själv en till katt! Jag älskar ju djur och i synnerhet katter.

Solen skiner och det är vackert väder. 
Det är vår. 
Jag dricker mitt kaffe, som alltid, ur min stor mugg med tomten på.
Mittemot mig sitter kärleken och dricker sitt. 
Katten Doris springer runt fötterna och vill ha kärlek, uppmärksamhet och bekräftelse.
Det är morgon. Torsdag. 

Nyheterna på webben berättar om människors misär, elände och orättvisor. Jag sitter trygg i Alby och kan läsa, beskåda, förfasas, äcklas och sedan stänga av och fortsätta med min dag.
Allt som oftast inser jag att jag har tur. 
Jag bor där jag bor och har haft turen att bli till och födas i Sverige, i tryggheten och en ganska skyddad värld.
En bra tanke att tänka, när funderingarna drar nedåt. Hur det än är och i jämförelse och med ett helikopterperspektiv på världen, så ter sig Sverige som en fin och bra plats att bo på.
Det gör mig mer positiv.

Här om kvällen hade jag ett djuplodat samtal med mannen i mitt liv, han jag alltid vill vara nära, nära och det fick mig att tänka till och fundera över värdet av att vara två. Det stimulerar och det ger lite glöd och eld till relationen, att samtal om annat än livets enkelhet och vardagens trivialiteter. 
Även om en del funderingar från hans sida känns svåra, snåriga och krångliga att besvara, rörande mina tankar och min terapi, så ger det lättnad och en del glädje. 
Jag kan berätta, försöka att förklara och ge en bild av hur det är, känns och hur det ser ut.
Jag blir först besvärad, men det är dock skönt. Det är skönt att försöka att sätta ord på mina känslor, mitt mörker och hur det är att vara i en fas i livet där det mesta handlar om att ta reda på, reda ut och komma underfund med vem man är och vad man är. Jag försöker att berätta och förklara och han lyssnar. Det är trevligt och skönt med den typen av stunder, men samtidigt lite tufft och kärvt, eftersom jag äger känslan av att inte besvära och vara svårmodig. 

Jag älskar honom. Han är mod och trygghet. Han är min och jag får vara i tvåsamhet tillsammans med någon. Han är en bra människa.

Mitt Bagarmossen. 
Tanken var och är att vi ska vara där mer, i alla fall jag och Doris, Katten. 
Vi två blir ensamma i tre veckor och då ska jag försöka att vara där och pyssla med mina rabatter, ordna lite med ”finliret” i lägenheten och även bjuda över lite vänner på kaffe och kanske något enkelt att äta.

Jag letar efter en till katt, med ljus och lyckta, för jag tycker att Doris, även kallad Snurran, behöver en kompis att umgås och leka med. 
Jag är förvisso hemma väldigt mycket och hon har alltid mitt sällskap då, men det vore bra och skönt för henne om hon hade en kamrat att umgås med! För övrigt önskar jag själv en till katt! Jag älskar ju djur och i synnerhet katter.
Jag tror att det ordnar sig på vägen. Allt har sin tid och det kommer ett till pälsmonster att få ta hand om. Det vet jag bara… 

Jag har haft planer och har fortfarande i och för sig, på att ta mig hem till min fina lägenhet i ”Bagis” under dagen och bara vara där en stund. Se över posten, kolla om hyran har kommit och kanske ta en promenad. 
Jag behöver handla jord till mina rabatter och jag ska banne-mej ha Humle i rabatten! Och med Humle måste jag även ordna med en spaljé att låta den klättra på. 
Jag ser precis framför mig hur min uteplats kommer att se ut! och så önskar jag att få plantera lite ängsblommor i planteringarna och låta det bli vilt och vackert. 
Sedan ska vi sitta där och njuta av ljuslyktor, kaffe och ljumma sommarkvällar, jag, min man och katten Doris och mina nyvunna vänner.
Just nu känns det som en god och fin idé, men med tanke på hur det gärna svänger i mitt mående och i mitt humör, så njuter jag av tanken just idag.

Ta hand om dig där ute i verkligheten och vardagen!
Det blir en bra dag och var snälla mot varann därute i Torsdagens brus… 
Väl Mött Och På Återläsande / Arthur