Ett äldre inlägg och en äldre text… En kortare prosa i någon typ av fri lyrikform… Vill endast få bjuda på något mer lättsamt och glädjefyllt! Väl Mött / Arthur

Det hände något under natten.

Det lossnade någonting och jag blev befriad från sorgen, tyngden och rädslan!

Det som gjort så in i helvete ont och skavt inuti mig, flyttade ut och bort.

De tog sitt otrevliga, mörka och förbannat beska, till andra rum och jag…

Jag är befriad! Bara för idag!!
Vaknade upp och kände mig hel. Kände mig glasklar och krispig, som gulnade löv om hösten.

Det hände något under natten. Det lossnade någonting och jag blev befriad från sorgen, tyngden och rädslan!

Det som gjort ont och skavt inuti mig, flyttade ut och bort.

Hel, renad och en känsla av att vilja vara med…

Jag har haft dagar då jag inte vill mer… Vill inte och orkar inte leva, men har ingen önskan om att få dö, heller.

Jag är rädd för döden. Den har överraskat mig så många gånger i mitt förbannade missbruk, att jag är oerhört rädd när han visar sig. Döden.

Döden-helvetet har visat sig utanför beroendets ramar också, för den delen. För många gånger… respekt och rädsla… Rädd för döden. Rädd för att leva och rädd för att ”vara med” och få del av livet…

Knepigt, jag vet…

Jag har tillitsbrist. Jag söker ensamhet och isolering. Jag förstår inte själv vad som händer med mig. Jag vill inte visa hur det är.

Jag litar inte på att någon annan kan hantera det. Jag litar inte alls på att någon vill se det, krama på mig, se min litenhet och ta hand om den blöta hala fläck jag blir. Tillitsbrist.

Jag vill inte dela på det där mörka som kryper i hela kroppen. Kryper omkring som fula råttor och äter på mig, inifrån och ut. Ångest, Skuld och helvetet att ta sig igenom. Jag vill inte gråta när andra ser.

Det finns förvisso ett fåtal människor som jag kan bjuda in till det, men även då är det svårt. Jag vill verkligen inte visa det lilla knytt jag blir. Jag vill och önskar ensamhet med mina tankar, spöken och rädslor. Jag vill få komplimentera, vara ensam med mina funderingar, sorger och minnen.

Jag är undflyende och önskar att få vandra i den där jävla snårskogen ensam och inte känna att jag besvärar.

Jag vill vara jag. Bara jag, och få gegga runt i allt det som kommer emot mig.

Och jag tror att det är en nödvändighet, förutsättning, för att jag ska bli av med det. Få det att lossna och gå…

Om det ska kunna avlägsnas och jag bli hel som människa och man, måste jag få göra på det sätt jag känner till.

Sedan att det är ett gammalt mönster, att sköta sig själv och inte vara till besvär, att inte visa sina känslor, definitivt inte gråta och absolut inte be om hjälp, det är en annan sak. Det här är det sättet jag känner till just nu och innan jag lärt om, så får det vara så här…

Det föll kanske bort någon nyvunnen vän, på de här dagarna! De som inte vill, inte orkar eller saknar lusten att vänta, invänta mig, och det får vara så då… 

Det är en bättre dag. Jag är bättre. Jag är klarare och jag står upp.

Glasklar och krispig, som gulnade löv om hösten.
Det hände något under natten. Det lossnade någonting och jag blev befriad från sorgen, tyngden och rädslan! Det som gjort ont och skavt inuti mig, flyttade ut och bort.

Hel, renad och en känsla av att vilja vara med…

En nyvunnen vän sa till mig, ”Det brukar ta tre dagar. Tre dygn för att återhämta sig och få bitarna på plats igen! De tre magiska dygnen och treenigheten, Fader, Sonen och Den helige Anden”. Det har gått lite över tre dygn och det skedde något i natt. Jag vaknade upp mitt i natten och något var annorlunda. Något kändes mer helt och sammansatt, på något vis.

Jag tror fullt och fast på änglar. Jag vet att de finns. De har besökt mig fler än en gång… Jag har bett böner. Jag brukar göra det sedan jag klev in i tillfrisknandet och för att undkomma missbrukarjävlarna och de andra demonerna…

Jag har haft känslan av att inte ens det, mina bönande böner, har givit lugn, ro och lindring.

Jag tänder ljus, rökelser och tillber min Högre Makt, Gud, Universum, De döda, Anden eller vad du väljer att kalla det och inte ens det har kunna få känslan av olust och sorg att lämna mig…

Men efter tre dygn, efter tre nätter och efter att jag bett mina ”Följeslagare” och de dödas anhöriga om vägledning och hjälp, så… då…

Det lossnade någonting?

Det hände något under natten.

Det lossnade någonting och jag blev befriad från sorgen, tyngden och rädslan! Det som gjort ont och skavt inuti mig, flyttade ut och bort. Vaknade upp och kände mig hel.

Kände mig glasklar och krispig, som gulnade löv om hösten.

Väl Mött / Arthur 

En dikt i prosaform… Att avnjutas under återstoden av dagen… / Arthur

Om jag håller om mig själv…

Om jag håller om mig själv, kan jag låtsas att det är dina armar som håller om…
Jag kan inte delta i detta, alldeles ensam.

Tiden ligger stilla, mellan dessa fyra väggar…

Minnen faller in, ifrån höger och ifrån vänster.
Surrar runt och berättar om sommardagarna vid klipporna, när jag njöt av solen, en bok och du badade med fiskarna i viken. Du älskade att bada, simma och dyka.
En man som älskade havet, naturen och bara ville få simma bort från allt.
Komma långt bort och aldrig mer återvända.
Vi hade kaffe och smörgås med oss. Dukade upp på klipporna under solen och njöt av värmen och av varandras sällskap.
Jag väljer att romantisera. Jag väljer att minnas det som var bra, bäst och gott.
Tro inte, att jag inte ser! Tro inte, att jag inte begriper. Jag vet, han kommer inte hem…
Och om jag låter min blick vandra vidare, på tunnelbanans kartor, kan jag skönja skärgårdens öar där vi luffade runt med mindre packning och vin.
Vi hyrde cyklar och cyklade runt, under varma sommardagar. Stannade upp och grälade om vägar, riktlinjer och hur vi hade kunnat komma vilse…
Sena Söndagsmorgnar när vi kamperade en hel dag i sängen. Vi slumrade till, pratade med varandra och åt pizza direkt ur kartongen, och till frukost.
Tog promenader och stannade till någonstans och dela på en lunch.

Och om jag håller om mig själv, kan jag låtsas att det är dina armar som håller om… Och detta som var så vackert, målades i svart.

Och den där sena eftermiddagen i november, när dagen började med ett plus ett och avslutades minus en. Två blev en och jag ensam kvar, där i våningen.
Stod ute på terrassen och såg och förundrades, att världen verkligen fortsatte att snurra runt, utan dig. Bottenlösa havens känslor. Avgrundsvrål och dansade vals. Galen…
Och det där märkliga, att vara två vid frukost och ensam kvar till kvällen och middagen.
Det är konstigt att ha djupodlade samtal framför tv:n, för att senare inte ha ord att uttrycka.

Om jag håller om mig själv, kan jag låtsas att det är dina armar som håller om…
Jag kan inte delta i detta, alldeles ensam.

Tiden ligger stilla, mellan dessa fyra väggar…

/ Arthur 

Jag blev oerhört trött och kände mig totalt sönderfallen, isärplockad och idisslad, när jag for hemåt! En enda tanke i huvudet; Vila, vila, vila… Det blir bra! Jag tror på det här och om det faller väl ut, så torde jag vara igång i januari!

Ytterligare en utredning.

I över en och en halvtimma berättade jag och förklarade hur jag mår, hur jag har det och vilka svårigheter jag har. I en och en halvtimma pratade jag om livet, mina tvångstankar och livets meningslöshet.

Jag blev oerhört trött och kände mig totalt sönderfallen, isärplockad och idisslad, när jag for hemåt! En enda tanke i huvudet; Vila, vila, vila…

Utredningen görs i samband med Överlämnandet från Missbrukarenheten till Socialpsykiatri via Socialförvaltningen. Allt ska utredas. Allting bör ha en ”utförande-plan” och en bra stadig plattform att utgå ifrån.

Och eftersom missbruket inte är mitt problem längre, utan mitt trassliga psyke, så måste en djupgående utredning genomföras!
Grattis till mig! Det gör inget, men det är galet uttömmande!

Det gick naturligtvis bra, men det är väldigt urvattnande och energidränerande. Och jag försökte verkligen vara tydlig, ärlig och inte smita undan från det som jag själv upplever genant och pinsamt!
”Jag kör på nu”, tänkte jag och svarade vänligt på allting som min nya handläggare funderade över och ville veta. Utredningen är inte färdig, inte på långa vägar och vi ska ses ett par gånger till för att slutföra det hela.
Återigen, det är bara att gratulera…

Och… Jag ska ordna med ett studiebesök innan jul och det på ett av de sysselsättningsverksamheter som jag funderar över och kanske skulle vilja delta i.
Handläggaren följer med och det känns väldigt bra, för jag vet inte hur det här fungerar, vilka frågor man bör få svar på och jag vet inte heller vad som kommer att hända och inte heller, exakt, vad de kan erbjuda mig!
Min handläggare kan sin sak, vet av erfarenhet hur landet ska ligga och vad jag och Socialförvaltningen kan förvänta oss i själva utförandet.
Det blir bra! Jag tror på det här och om det faller väl ut, så torde jag vara igång i januari!

I övrigt… Ta det lugnt. ”Ta ingen skit” och var rädd om dig därute i verkligheten? 
En fråga dock… Väntar ett tredje världskrig?
Väl Mött / Arthur