Jag förundras över människors stress. Jag ser alla springa omkring, dra och slita i sina barn och med en längtan i kroppshållningen; Att få komma hem till sitt och vara i lugn och ro. Jag blir oerhört stressad av alla människor. Dessa sjukskrivningar orsakade av mental utmattning och orkeslöshet…

Vansinnigt kallt. Det är dock varmt inomhus. Det drar oerhört från mina fönster. Elementen är uppdragna till full styrka. Det blir gosigt då…

Tog en promenad på Södermalm och inhandlade en vacker lampskärm på Myrorna, till en ännu finare lampfot som jag fått av min goda vän Maria. Lampskärmen var för liten, så jag får spara på den till ett annat tillfälle.
Jag letade också efter ett mindre avlastningsbord till hallen i Bagis, men fann inget intressant. Det blir för mycket pengar.
Vandrade runt och tittade på människor och försökte att vara öppen, ta in och se mig omkring på alla och allt jag passerade. Ville verkligen se alla människor!

Jag förundras över människors stress.
Jag ser alla springa omkring, dra och slita i sina barn och med en längtan i kroppshållningen; Att få komma hem till sitt och vara i lugn och ro.
Jag blir oerhört stressad av alla människor. Jag blir nervös av alla som knuffas och ska fram först. Jag blir orolig när människor inte ser sig för, pratar i mobiler och inte märker sin omgivning längre.
Det är oroande när småbarn gråter i barnvagnarna och mamma eller pappa har fullt upp med att skriva något på Facebook, Twitter eller sända sms och inte längre uppmärksammar sina barn.
Jag blir nervös av alla människor som väntar på t-banan, på perrongen och absolut ska med första bästa tåg som rullar in på spåret, för tänk om de måste vänta på nästa… och tänk om någon skulle knuffas och någon annan tappar balansen och faller… ramlar ner på rälsen.

Jag påverkas oerhört numer, av människor omkring mig.
Samtidigt som jag vill se och studera min omgivning, så får jag alltid räkna med att hjärnan tröttnar och behöver vila.

Och jag tänker att det inte är så konstigt egentligen att människor blir sjukare och sjukare i sina mentala hälsotillstånd. Det blir vanligare och vanligare med psykiska åkommor och diagnoser. Det blir vanligare och mer utbrett med sjukskrivningar orsakade av mental utmattning och det är relativt utbrett med orkeslöshet och försvagning hos människor.
Jag har mina utmattningsdepressioner, två stycken i rad, eftersom jag vägare att erkänna mig besegrad, och detta är snart tio år sedan och ändå… Jag känner ständigt av dem, det gör sig påmint och jag klarar inte av all denna samhälleliga röra! Jag gör bara inte det…
Och jag tänker på allt det som vi alla ska hinna med i livet och tillvaron. Jag funderar över dessa mobiltelefoner, datorer, alla barn, alla relationer man ska vårda, och kroppen man ska träna och karriärer och pengar och mer internet och mer samtal med vänner, umgås, vara lycklig, och hinna handla och…
Det är inte konstigt att människor blir sjukare och sjukare och hamnar i det där tillståndet av ständig trötthet och sedan söker en förklaring till varför de inte orkar tänka längre och varför kroppen ger upp… Springer på Vårdcentralen, tar blodprover och måste ha gripbara bevis på att någonting är fel och att någonting misstämmer rent fysiskt i kroppen och det måste bara vara svart på vitt, ingen gråzon eller ”lullull”, konkret och precist och ”mitt på” ska det vara…
Men… men om själen och psyket är trött och slutligen ger upp och man inte lyssnar, då sprider det sig i kroppen och tillslut; SMACK, rakt in i kaklet och så kraschar man rakt ner i ett ingenting.
Jag tog den där svängen, två gånger som sagt, och jag påverkas ännu. Jag blir så trött, påverkad och stressad av allting omkring mig, så jag försöker att portionera ut mina små utflykter i mindre doser. 
Jag blir trött i huvudet. Jag får ont i kroppen, mina muskler och mina leder. Jag får svårt, om jag stressar mig själv, att hålla balansen och det blir svårt att lyssna och höra vad andra säger till mig. Jag slutar hel enkelt att lyssna, och så… somnar jag.
Och tänk… fortfarande så har jag svårt att acceptera att jag, som varit så aktiv, glad, positiv, arbetat hårt, haft en karriär och givit av mig själv till hundra procent, inte klarar av livsflödet och människors stress längre.
Och jag vet med mitt förstånd och intellekt vad som står på, vad som sker och vad jag bör tänka på och ändå… Hjärtat är inte alltid med, vill inte vara med och vill bara mer, mer och gärna lite till… och huvudet skriker; Nej, nej och nej… Det räcker NU! 

Och jag tänker på alla människor jag möter, de som stressar så hemskt, alla de som springer, sliter, drar och rusar fram, och arbetar mer och mer och ska hinna med mer och mer och mer, skenar fram i tillvaron…
Hur länge håller man? Hur länge håller de?
Hur länge kommer människorna att stå ut? Luften måste ta slut någon gång!? Och tänk om det blir en masskrasch av samhället, för att ingen orkar hålla tempot längre, och ponera att människor i mängder ger upp för sin trötthet och inte orkar mer..? Jag skulle inte bli förvånad… Tänk om…

Nu är i alla fall jag hemma i min vrå med lugn och ro. Jag är oerhört trött och lite ledsen, men jag är okej.
Jag, min pläd, teve, en film senare och en kopp kaffe… Tända ljus och frid… Det blir gosigt då… Mysigt och bara jag.

Tack för ordet / Arthur 

Tänkta tankar och funderingar som jag har tankat… Virrigt och lite snurrigt… Jag grunnar över mina vänner och min egen frånvaro. Tänker på min man och försöker att förbise mitt eget samvete, bland annat!

Jag och min kärlek Per. Fotomontage av en bild vi fann på Google och Facebook! Hysteriskt roligt… Och fult 🙂

Fredag. Skönt! Snart Advent också…
Min man är ledig i helgen och vi kan umgås och göra lite som vi vill.
Planen är förmodligen att vila, vara lite kreativa och äta gott.
Det känns som om han är mer ledig nu, när han har bytt arbete, än vad han var tidigare. Det är roligt. Det är skönt. Mer tid tillsammans.

Jag har inga planer för dagen.
Kanske att jag gör en utflykt till Skärholmen och kanske att jag handlar lite på Myrorna. Jag skulle behöva lite fler äldre tidningar till mina ”pyssel-projekt” och jag skulle även vilja ha lite stuvbitar av tyg, för att hitta på något roligt med. Inte alls nödvändigt förstås, men på Myrorna kan man finna det mest märkliga saker till en billig peng. Älskar att gå där och titta, även om det luktar märkligt, uppskattar det inte, och det går åt en del handsprit efteråt förstås. Bakterierna, du vet…
Inget är bestämt och jag kan bo i sängen idag om jag vill. Se på teve och njuta av katternas sällskap.
Just nu, känns det som det är en bra och fin dag. 
Skönt! Kan det få vara så här idag?

Jag dricker mitt kaffe.
Skriver, inte bara här, utan även på en dikt. Kanske att jag bjuder på lite av min poesi till eftermiddagen?
Jag funderar över hur det kommer att vara och se ut efter julen, med sysselsättning och ekonomi. Jag tänker på min mamma och jag funderar över om jag och min man någonsin kommer att bo tillsammans.
Jag grubblar över räkningar och inser att jag har handlat mer än vad mina ”tillgångar” tillåter och jag funderar på om jag pratade för mycket igår under mötet med min nya handläggare på Socialpsykiatri. Jag tänker på min stora syster och om hon mår bra och är okej. Jag tänker på katterna och att vi faktiskt borde ta dem till veterinären, bara för att…
Jag hoppas att jag får råd med ett träningskort nu när det börjar bli kallt och jag tänker på busskort, mat och att jag borde köpa nya strumpor.
Jag grunnar över mina vänner och min egen frånvaro. Tänker på min man och försöker att förbise mitt eget samvete, för att han arbetar och jag själv är hemma och kan göra lite som jag vill.
Jag filosoferar över livet, döden och vad det är som sker i världen. All ondska och all död. Jag tänker på dem som sover utomhus och alla flyktingar som inte har någonstans att ta vägen.
Jag nynnar på en sång, Adele förstås, och jag tänker på om jag ska duscha nu, sova en stund till eller om jag ska dammsuga igen.
Och jag undrar över Biståndshandläggaren på Socialförvaltningen och hur mycket hon måste ha arbetat för att jag ska få mina pengar till hyran på Måndag, och jag tar en omväg i mina tankar och undrar hur det gick för de där andra i min terapigrupp för över ett år sedan.
Jag reflekterar över mina samtal med min härliga terapeut på Jobbtorg Resurs och jag undrar vem jag kommer att möta härnäst, via psykiatrin och vem det är som kommer att hjälpa mig vidare där. Ingen ny kallelse och ingen ny tid att se fram emot. 
Ja… så är det just nu… Börjar redan bli hjärntrött.
Ska jag äta frukost nu, se på nyheterna eller ska jag lyssna på musik? Byxorna gick sönder igen, så jag borde laga dem. Mer kaffe kanske? Ser inte en av katterna ut att må lite dåligt, ständig oro, och hinner min man i tid till sitt arbete? Undrar om terrorhotet i Sverige är minskat, eller berättar inte myndigheterna allt som de faktiskt vet. Jag är lite kär i Magnus Betnér. Cool kille. Jag vill också vara cool.

På återläsande och njut dagen! Det är plusgrader och det behövs ingen mössa eller långkalsonger idag! Yeehaa 🙂

Väl Mött / Arthur  

Återpublicering på Bloggen; När jag var ung, hade jag ingen självkänsla alls. Jag ville vara älskad. "Ännu tyst, inte ett ljud. Jag vet ju, han kommer och jag kommer inte undan"…

När jag var ung, hade jag ingen självkänsla alls.
Jag ville vara älskad.
Jag ville bli kramad på och uppskattad. För att få det där, så fann jag mig i det mesta…

”Se mig, älska mig, ge mig kärlek”…
Jag kommer aldrig att kunna förklara varför…
Det som är och det som varit påverkar mig ännu…
Det handlar om att prata om det, det handlar om att ”sticka hål på det” och överge det som var… Och ändå ”bjuda på det”, för att andra inte ska känna sig ensamma och över…

Väl Mött / Arthur 

Fort, fortare… 

”Jag kryper på alla fyra.
Jag kryper genom hallen och kräks på vägen, av de slag jag fått i magen.
Jag kryper fort, hastigt och snabbt, på min väg mot toaletten. 

Fort och fortare!

Han är i köket.
Det skramlar i lådorna där ute och frågorna far igenom huvudet. Vad gör han nu? Vad tänker han göra? Hinner jag?

Jag intalar mig att jag hinner… Om jag skyndar på och kryper snabbt, snabbare, då hinner jag.
Fort, fortare och skynda.

Det svider i magen och mina ben värker. Benen gör ont…

Det gör ont i min person!
Ord av förakt och med de vulgäraste antydningar, inleder alltid det fysiska mot min kropp.

Han har sparkat mig. Igen. Han har sparkat på mig, och det gör ont. Av smärtan i magen, har jag kräkts och någonstans ifrån kommer blod. Inte mycket blod, inte alls, men blod lämnar jag efter mig på golvet.

Han slår mig. Riktar sina sparkar och slag på de delar av kroppen, där det inte syns eller där andra inte kan se eller upptäcka det som blir blått…

Blå himmel. Isande blått. Havets blå. Blå färgad… Blått som blir grönt…
Kryp snabbare. Fort och skynda!

Han är ännu i köket och jag på väg mot toaletten, för att kunna låsa om mig och rädda mig undan knytnävar och sparkar.

Mina knän börjar göra ont och det svider av friktionen mot korkmattan.

Jag kryper snabbare, jag kryper för livet, snabbare…

Mot toaletten och dörren och låset. Fort och fortare.

Det tystnar ute i köket.

Det blir märkligt tyst och jag stannar upp.
Ett kort ögonblick stannar jag till och jag inser… Jag inser att jag inte hinner till min trygghet och räddning, toaletten.

Jag förstår att det inte är över med det här. Det här var bara början.

Jag hör honom komma och det värker i kroppen, det svider i magen och mina knän gör ont.
Jag kapitulerar. Jag ger upp.

Som minnen, smärtar det i kroppen.

Som hågkomster, minns min kropp, från tidigare gånger, var slagen landar.

Sist jag fick stryk… Förra gången…

Hur var det nu med det där? Cellminne och kroppen?

Jag förlorar. Jag är besegrad. Jag lägger mig platt på golvet och med mina armar över huvudet som skydd, om missriktade sparkar skulle hamna på huvudet, om slagen skulle hamna fel! De får inte hamna fel!

Ännu tyst, inte ett ljud.
Jag vet ju, han kommer och jag kommer inte undan.

Vad blir summan av det här? Vad händer den här gången? Fler lögner och mer falskhet? Mer porrig sex och mer att försonas för…
Hur slutar det nu? Sjukhus? Fler osanningar och mer diktande?

Hur ont kommer det att göra, eller kommer det att kännas alls?

Han står lutad över mig.

Första sparken riktas mot magen och jag kastar upp igen. Kräks över golvet.

Hans ord regnar över min kropp och slår hårdare mot min hud, än de sparkar han utdelar. Ful! Dum! Idiot! Dö! Dö, dö, dö…

Det svider! Orden gör förbannat ont! Det gör mest ont efteråt, de sagda orden.

De verbala elakheterna träffar mitt innersta och slår ögonblickligen rot där. De tar fäste och kommer att färga mig, mitt jag och min person, för alltid…

Jag kryper samman. Jag kryper ihop till ett litet knytt på golvet. Skyddar det jag kan och ber honom att sluta. Jag blir till ett ingenting.
Och då plötsligt, försvinner hallen, mannen, det som gör ont.

Och så försvinner även jag. Jag smiter undan och försvinner ut, bort och bortom…

Mormor är där.

Hon sträcker ut sina armar emot mig och viskar, ”Jag älskar dig”…

”Kom och var hos mig”.

”sitt i mitt knä, där inget kan hända”…

Jag älskade dig… Jag älskade dig på randen till galenskap”!