En dikt att avnjuta mot kvällen..? Väl Mött…

Nu vilar jag mot hans vackra hud.
Vilande mot hans kropp.
Mjuk, fin och trygg.
Mina händer känner, letar, bekräftar
och berättar i tysthet; Älskade du. Älskade vän.
Denna morgon, separation.
Denna morgon, åtskildhet.
Lösgöra oss från varandra.
Våra sammanflätade fingrar,
ska få bo och vara, verka, på varsitt håll.
Separera ett från två. Subtrahera.
Jag saknar honom redan.

~Arthur~

 

Det blev en ganska ensam Nyårsafton… katterna försvann när tolvslaget inträdde! Det fullkomligen exploderade över hela Alby! Katterna var så rädda! En dag som denna, årets första dag, är det väl tänkt att man ska reflektera över året som gick.

Hela Alby fullkomligen exploderade  vid tolvslaget! Det dånade  som om andra världskriget återupplevdes! Uppskattades inte av djuren…

Det blev en ganska ensam Nyårsafton. Det gör inget! Inget alls faktiskt!

Min man och bästa vän somnade! Han skulle iväg nu på morgonen till sitt arbete, efter några dagar hemma och problem med ryggen, så vid tolvslaget sov han. Tror jag!?
Jag förmodar att han sov ganska illa inatt.
Det var ett jäkla liv i hela Alby både före och efter midnatt! Det var som om världen exploderade utanför fönstren! 
Och katterna försvann när tolvslaget inträdde! Det fullkomligen exploderade, som sagt, över hela nejden!
Och jag kände mig lite stressad och maktlös inför att jag inget kunde göra, för djuren. Katterna var så rädda! Det dröjde ganska länge innan de vågade sig fram och de var märkbart sura när de väl lade sig tillrätta bredvid mig i soffan. Det var ju faktiskt inte mitt fel! Men det vet ju inte de någonting om!
Så jag satt ensam och slötittade på teve och tänkte väl se någon film, det var tanken i alla fall, men jag kom i säng ganska ”tidigt” jag också.
Tror det eller ej, men det blev tyst efter ett tag.

En dag som denna, årets första dag, 2016, är det väl tänkt att man ska reflektera över året som gick.
Jag tycker mig se den trenden lite överallt, på Facebook, i Bloggar och tidningarnas nyhetssidor.
Hur var det egentligen, året som gick och hur blev det? Du som har läst min blogg vet ju att tillvaron varit uppochner och hit och dit under hela det där jä*la året som gick. Ingen ordning alls!
Jag kan ju inte förutsätta att 2016 ska bli ett bättre och schysstare år, men med tanke på allt det jag genomlevt de passerade 365 dagarna, så borde somligt lägga sig tillrätta nu och faktiskt bli bra!

Selfies, igen… Repris 🙂

2015 var ett år då jag krigade, kämpade och slogs för mina rättigheter och för att få den hjälp jag vill ha och behöver!
Jösses vad mycket skrivelser och papper jag har plöjt igenom!
Resultatlöst dessvärre!
Men… Jag krigade på och gav inte upp! Jag kan tacksamt säga att jag faktiskt gjorde vad jag kunde för att höras, synas och säga ifrån, och det även om det aldrig bar någon frukt.
Jag är faktiskt glad och styrkt av det! Jag kan ärligt säga att jag har överklagat, lämnat in anmälningar till Patientnämnden och verkligen inte varit passiv i mina angelägenheter, utan varit ”på” som busen och lärt mig en hel del.
Jag har inte varit inaktiv och bittert tittat på!
Dessutom är jag en fena på att göra skrivelser till myndigheterna numer, vilket är bra, för jag befarar att 2016 kommer att erbjuda liknande ”ordkrig” mellan dem som ska bistå mig och jag själv.

Men… året som gick var fyllt med kärlek och insikter.
Året som passerade, dessa 52 månader, var fyllda med medvetenhet och kunskaper om tvåsamhet och förståelse inför mig själv…. Återfann lite av den jag är och den jag var…

Jag gick ner drygt tjugo kilo och jag gjorde vad jag kunde för att komma i form. Många och långa promenader blev det och en hel del parkbänkar, som jag gjorde mindre styrketräningsövningar på, gjorde min bekantskap.
Förbipasserande medmänniskor måste nog ha funderat vad jag sysslade med…

Jag har gjort och genomfört det jag har kunnat och annat har jag försökt att bemästra, som mitt mående till exempel och min förbannade ångest!
Jag hoppas och tror att 2016 kanske har mer av ordning och reda i  sitt sköte.
Jag tror att om jag bara kommer på plats med alla planer, så som sysselsättning, psykiatrin, terapisamtal och socialförvaltningen, så torde ett välbefinnande infinna sig! Om jag bara kan återfinna rutiner, vardagligheter, trivialiteter och självkänsla… då kanske? Kanske att det blir bra igen? 
Jag ber en bön att det blir bättre.
Jag ber böner att jag ska bli en bättre och schysstare människa…
Jag ber om vägledning och jag ber om kärlek till mina medmänniskor! Vi alla behöver det! Tillvaron och världen är förbannat obehaglig och orolig just nu, känner jag och alla behöver vi få kärleksfulla insikter!

Jag vågar inte skriva att allting bara kan bli bättre under 2016 och att jag redan ridit igenom det värsta under 2015, att det absolut inte kan bli värre, för jag ger mig fan på att livet och ”Gud” visar och bevisar, att det kan det minsann visst!
Lite bittert och beskt, javisst… 

Tack för din uppmärksamhet! Jag vilar idag. Tar en promenad och skall avnjuta ett eftermiddag med ”Hemma-SPA” och sällskap av katterna.
På återläsande och var rädd om dig därute i världen!
Väl Mött / Arthur 

P.s. Nyårslöftet? Jag har lovat min oroliga man och kärlek, att åtminstone röka mindre cigaretter… Inte sluta, för det kan jag inte lova, men absolut röka mindre! Jag lova det… Jag ska verkligen försöka…

Kärleksbrevet till min Älskade… "Jag älskar dig. Jag försöker att säga det med eftertryck, för att du verkligen ska förstå"…

Jag älskar dig. Kan jag säga det för ofta?
Jag älskar dig.
Jag försöker att säga det med eftertryck, för att du verkligen ska förstå…
Jag. Älskar. Dig!

Aldrig tänkte jag, att mitt hjärta återigen skulle längta och slå i takt, men en annan människas.
Aldrig trodde jag, att jag igen, skulle få älska huden, ögonen, händerna och kroppen hos en annan människa.
Men så är det! Så blev det!

En aldrig mättande hunger efter ditt skratt, din humor och ditt glada, positiva jag, som lyfter mig upp och ut ur ensamheten och vanmakten.
Min kropp längtar oerhört och alltid efter din, oåterkalleligt och ständigt! Din kropp som för mig är livgivande och kärleksnäringen ingen annan givit mig på länge… länge!

Jag viskar tyst; ”Jag älskar dig”.
Min kropp vilar vid din. Jag smeker din arm och frågar tyst, så att ingen annan än väggarna hör; ”Älskar du mig”?
Jag skriver mitt namn över din rygg, lyssnar till dina andetag och din sovande suckar.
Mitt osynliga namn, på din vackra ryggtavla, marker det vi båda vet, du är min, min, min…
Våra kroppar, är som två pusselbitar, vars passform är så precist, till natten när vi ska sova.
Konvex och konkav.
Tätt, tätt, tillsammans, somnar vi och jag vilar bakom din trygga, varma kropp.
Mina ben kring dina och mina händer vilande mot din axel och skuldra.

Jag älskar dig. Förstår du innebörden? Förstår du storheten?

Jag försöker att säga det med eftertryck, för att du verkligen ska förstå…
Jag. Älskar. Dig!
Ibland när du går, faller jag sönder av längtan, innan du ens hunnit ner på gatan.
Jag brukar stå på balkongen och se efter dig, för du är för mig det allra vackraste.

Din kala hjässa, som mina händer och fingrar kan smeka och leka tafatt över, är min egen lekplats, och kärleksfullt älskar jag det!
Jag älskar dig! Kan jag säga det för ofta?

Jag låter händerna jaga varandra, så som jag jagar dig ibland, i mina drömmar och fantasier.
Jag letar, söker, leker tafatt med dig och vi båda skrattar högt, ljudligt och från hjärtats rot.
Jag älskar dig, för att du får mig att skratta, även då livet är hårt, kargt och stenigt.
Jag älskar dig, för att du älskar mig och för att du alltid vill lite till, och lite till, även i motvind.

Om jag kunde beskriva den sprängande, brinnande, skrikande kärlekstörsten, som bebor mitt bröst, när jag vet att vi ska vara skilda åt och på varsitt håll, då skulle du svara mig med dina armar, din famn, dina läppar och viska tyst; ”Min älskade, min älskade”….
Men det är min hemlighet, min saga och mitt mysterium.

Ibland vill jag komma dig så nära, så nära, att jag önskar krypa in i dig, lyssna till dina tankar och funderingar.
Jag vill höra blodet rusa fram, i dina vener och artärer!
Jag vill bosätta mig i magtrakten kring din bukhåla, för att där sprida värme, kärlek, passion och glädje!
Jag vill kunna smeka ditt hjärta, lyssna till dess regelbundna slag och tänka i takt, min, min, min…
Jag älskar dig! Kan jag säga det för ofta?

Jag andas ditt syre och du min luft.
Jag bjuder dig på mina kyssar och håller din hand i min, och tänker att aldrig, aldrig, har jag upplevt det här förut.

Jag älskar dig långt ut i vintergatan och tillbaka.
Jag älskar dig från jorden och upp mot månen, i tur och retur. Om jag kunde, skulle jag plocka månstenar, samla nävar av sand och ge dig som gåva, när du minst förväntar dig det.
Om jag kunde, skulle jag bjuda dig på en resa mellan stjärnorna och döpa flera av dem, efter alla dina jordiska namn.

Jag vill bjuda dig på tidig morgonfrukost i soluppgången, på en äng av sommarblommor i gult, rött och brinnande orange! Jag önskar att få viska i ditt öra om evigheten, kärleken, du och jag!
Du och jag, som är ett vi.
Två som är ett, en enhetlighet!
Två, som i tvåsamhet.
Två, som är du och jag.

Jag älskar dig! Kan jag säga det för ofta?
Jag älskar dig!
Jag försöker att säga det med eftertryck, för att du verkligen ska förstå…
Jag. Älskar. Dig!

Din man och bästa vän / Arthur