Vi hade ett bra och konstruktivt meningsutbyte, jag och min man, han jag alltid vill vara nära, nära, om fenomenet; "Jag, jag och jag"… Människor har blivit små separata öar, små egenföretagare med sig själv som den största investeringen… det enda som saknas i deras statusuppdateringar är deras egna toalettbesök…

Jag vaknade redan vid fyra i morse.
Jag känner ibland att kroppen verkligen är på väg utför och snart ger upp!
Jag har liksom ”tandvärk”, som min systers man själv uttryckte sin kroppsliga värk, i stora delar av kroppen och det blir outhärdligt!

Den andra hälften av den här kärlekshistorien somnade om och var märkbart irriterad för att jag bestämde mig för att kliva upp, skriva lite och avnjuta en kopp kaffe. Men, jag gör som jag vill och försöker att inte ta någon större notis om det där… Men som alltid, jag tar åt mig… Det skaver!

Jag är en gnällspik och jag är oerhört trött på mitt eviga tjat, men värken i kroppen får mig ibland att kliva upp och sätta mig vid datorn en stund.
För emellanåt, som under natten som gått, är det svårt att ligga ner, eftersom det punktvis värker i kroppen så in i norden, när jag väl legat ner en stund, att jag börjar vrida och vända på mig och sedan är det bara att kliva upp igen.
Om jag rör på mig en stund, eller sätter mig i soffan eller vid köksbordet en kortare tid, så släpper det värsta.
Jag försöker att undvika värktabletterna, men det blir en del ibland, under en natt och det känns mindre bra.
Kroppen värker sönder. Jag är lite, lite, oroad. Jag måste nog kolla upp mina levervärden igen, för det blir hemskt mycket tabletter… Inte alls bra!
Nog om det…

Jag tänkte på ett samtal, i skrivande stund, som jag och min härliga man hade precis efter Nyåret. Den där diskussionen vi hade då, har surrat lite i mitt huvud och jag har funderat en hel del över det…
Jag måste skriva ner det! Skriva av mig!
Vi hade ett bra och konstruktivt meningsutbyte, jag och min man, han jag alltid vill vara nära, nära, om fenomenet; ”Jag, jag och jag, självcentrering och människors självupptagenhet”.
Han, liksom jag själv, upptäckte häromdagen på tunnelbanan det där fenomenet med unga tjejer och killar som ständigt pratar och pratar, om sig själva, om sitt, och hur de har slutat att lyssna på andra och varandra.

Människor har blivit som små separata öar, små egenföretagare, med sig själv som den största investeringen!

Ständigt fotograferar de sig själva med mobiltelefonerna och söker bekräftelse hos sina vänner och kompisar att det är vackra bilder, snygga fotografier och att de gör sig bra på bild.
De plutar med munnen, suger in kinderna och anstränger sig så till de milda grad för att få till en schysst bild, att de inte tar en eller två bilder, utan ungefär femtiotvå. I rad. För att sedan kunna välja, oja sig över hur fula bilderna blev och samtidigt visa upp alla dessa för sina vänner för att finna ett okej och någon typ av godkännande om duglighet!
Människor behöver bekräfta sig själva och de söker validering av sitt utmärkta och söta ansikte på Twitter och Facebook, för att få så många ”Likes” som möjligt. Det är viktigt med betygsättning av utseendet, vardagslivets trivialiteter och vardagligheter, men gärna med inslag av fester, partyn och människor av vikt och status!
De har slutat lyssna på varann och samtalen är så fullständigt centrerade kring dem själva och det som endast rör den egna vardagen och tillvaron, att de glömmer bort att lyssna in varann.

Samhället idag har blivit så totalt uppslukat av framgång, prestige, utseende, status, ära och erkännande av den egna personen, att det som verkligen betyder något har kommit bort i samhällsbruset.
Alltid tillgängliga, alltid uppkopplade och ständigt sökande efter yttre attribut som ska ge den där kicken till självförtroendet, att man äger utseendet och de ultimata framgångarna, att många går ganska långt för att vinna det där prestigefyllda godkännandet!
Många vill vara med i dokusåpor, visa upp sig, gå över gränser och få njuta lite av ett kändisskap som är precis utom räckhåll.
Och andra vill göra karriärer inom media eller som Bloggare/Bloggerskor, för att mata sitt ego ytterligare lite till, i ett frossande av det egna jaget.
Jag, jag och jag. Självupptagenhet och självcentrering.
Det har börjat likna små egenföretagare av människorna, allra helst de som är yngre! Det är hela tiden investeringar i den egna personen och det egna jaget som räknas och är märkbart och allt detta för en god avkastning! Allt för att få synas, ”vara med” och kunna presentera ett schysst bokslut där det uttryckligen står att man är duglig och vacker som människa, om än med en investering av ytlighet och en stor portion av självgodhet! Det är viktigt! Viktigt att vara cool och rätt! Det är av yttersta vikt att alla bekräftar och ser en! Att man räknas.
Investering i sig själv, men kanske på ett mindre bra sätt!?

Min man berättade att han lyssnade till en konversation på t-banan, mellan två unga flickor. Den ena tog bilder på sig själv, inte en eller två bilder, utan en hel rad och försökte däremellan att få ihop ett schysst sms till en ”urläcker grabb” som hon träffat.
Den andra satt med sin mobil och tog bilder på sitt yttre, med det berömda ”duck face´et” och lade upp dessa bilder på Facebook!
Den ena försökte att tala med den andra, emedan den andra var fullständigt uppslukad av sig själv och sina göranden!
Den ena av flickorna ville få bekräftelse på att hennes sms till sin nyfunna ”kille” var korrekt och coolt nog att skicka iväg till densamma, och att bilderna hon tog på sig själv behövde ett godkännande stod klart när; ”Fy fan vad jag är ful! Duger det här? Blir det här bra? Fan vad jag ser ut”! ”Fiska, fiska” och söka efter bekräftelse!
Och ingen lyssnade på den

”Selfie”… Detta förhatliga ord och som gör oss till satelliter och ”egenföretagare”, med prioriteringar av jaget och de egna företaget med självinvesteringar!

andra.
Inga av dem tog notis om medresenärer eller ens sin medresande vän och kamrat. ”Vad tror du om den här bilden? Kan jag skriva så här? Fan vilken ful mun jag har! Håret, är det okej? Är skuggorna för mycket? Ska jag pluta mer med läpparna? Vad tycker du om den här bilden? Kan jag verkligen skriva så här till honom? Han är fett snygg alltså”!
Och den ena slängde ur sig frågor och spörsmål angående sin egen osäkerhet, sitt utseende och huruvida hon dög eller inte, men inväntade aldrig några svar och bad inte heller om en uppriktig åsikt om sitt tilltag.
Hon bara gick på och fortsatte! Malde, malde och malde…
Och hennes vän gjorde detsamma. De talade förbi varann! De glömde bort att ärligt fråga, och invänta svar, hur den andra mådde och hade det, i sina respektive liv, egentligen, och båda två surrade på som två gapiga radiokanaler med vrålande reklamavbrott. Jag, jag och jag..!

Och vips, vi tappar bort det viktiga! Det primära. Det väsentliga i livet!
Vi glömmer bort fysisk kontakt, att någon verkligen bryr sig om, att någon rör vid ens arm och frågar; ”Hur har du det i dag”?
Och jag själv har väl i viss mån fallit offer för det där också, att alltid vara tillgänglig på någotvis, att alltid ha åsikter om saker och ting, att alltid lägga upp ”trevliga och tillrättalagda bilder” på sociala medier och faktiskt uppskatta och smörja egot med uppskattningar och bekräftelse på att man fortfarande duger.
Så… jag är inte alls bättre eller sämre än någon annan, men det går över gränsen upplever jag, hos de flesta och många önskar ett godkännande, ett okej och en försäkran om att man är en lyckad människa med det rätta utseendet och de rätta kläderna och de rätta prylarna.
Att man är ”rätt”! Att man är med. Att man ”ligger rätt i tiden”!
Jag har ”vänner” som lever hela sina liv genom Facebook och det enda som saknas i deras statusuppdateringar är deras egna toalettbesök, för annars är det bilder på snart sagt allting och gärna på dem själva och gärna många bilder på sitt utseende, för att bli bekräftade och godkända! Jag, jag och jag!

Och när blev vi sådana här? När glömde vi bort att lyssna på varann? När blev vi så upptagna och självgoda, att vi inte längre hör, lyssnar och ser varann? När tappade unga människor bort; ”Hur har du det? Hur mår du? Behöver du prata? Jag är en jäkel på att lyssna”! 

Tack för ordet.
Var rädd om dig därute och försök att lyssna mer på varann. Jag känner att vi blivit små öar utan kommunikation och det viktigaste i samhället är att få synas, höras och vara snyggast, det andra räknas inte så värst mycket längre…

Ta ingen skit och bjud en medmänniska på ditt bästa leende idag.
På återläsande och väl mött / Arthur 

… socker och Kolhydrater stimulerar samma nerv och njutningscentrum i hjärnan som droger gör? Det är exakt samma "njutning"? Och det där ställer till det lite för mig, för direkt vaknar den delen av min person som inte vill besvära och vara besvärlig…

Webbkameran klocka 05.00

God förmiddag, världen och härliga Alby.

Mitt inlägg sent igår kväll, om LCHF, vet jag inte om det blev så bra och ”matnyttigt”. 
Jag försökte förklara själva bakgrunden till kosten och mathållningen, men kände att jag var ute och tramsade runt och snurrade in mig i saker och ting som jag inte riktigt har hundra procent koll på!
Men kanske ändå att jag väckt någons intresse?
Återigen kan jag rekommendera att besöka Kostdoktorn, där det finns många föreläsningar och mycket bra texter att läsa angående LCHF. Och vill man kan man bli medlem för en liten peng och få del av ytterligare filmer, samtal och dokumentärer.
Det är spännande, tycker jag, med mat, matindustrin och detta förhatliga socker. 
Visste du om, by the way, att just socker och Kolhydrater stimulerar samma nerv och njutningscentrum i hjärnan som droger gör?
Att det är exakt samma ”njutning”?
Och detta oavsett drog! För som alltid; Alkohol är en drog, oavsett vad du eller staten anser om det! Märkligt nog är Alkohol en helt laglig drog!

Webbkameran klocka 05.10

Igår var jag, tillsammans med min Socialassistent från Socialpsykiatrin, på Studiebesök på Aktivitetshuset Södermalm! Vilket coolt ställe!
Vilken förmån för dem, och för mig kanske, att få vara där under några dagar i veckan och komma igång med aktiviteter och olika sysselsättningar!
Huset som verksamheten huserar i är underbart vackert och ligger på Söders Höjder i tre plan. Det är ett sådant där hus som är äldre, med högt i tak, stora trägolv och med en doft av fukt och blött gammalt murbruk!
Jag tycker att den typen av hus och byggnader är tilltalande och personalen, som vi mötte upp, var väldigt professionella, lyhörda och tillmötesgående. Jag uppskattade det mycket!
Men verksamheten och aktiviteterna står och faller, för mig, med att de tagit bort de kurser och aktiviteter som väckte mitt intresse från första början.
Jag vill ju skriva mer, måla mer och använda mig av bildspråk och lära mig mer om foto och bildkonst.
De har tagit bort allt detta till våren, för att spara pengar och lägga mer av budgeten på de ”kurser” och de intresseområden som är mer populära och uppmärksammade bland deltagarna.
Även möbelrenovering och möbeltapetsering har de valt att plocka bort, vilket också väckte mitt intresse, så nu vet jag inte hur det blir…

Och det där ställer till det lite för mig, för direkt vaknar den delen av min person som inte vill besvära och vara besvärlig. Jag drar igång med ordvändningar som att jag borde vara tacksam nu, jag borde vara nöjd och att jag kanske kan låta mig nöja med det som de har att erbjuda?
”Måste jag alltid”…
Och samtidigt vaknar förnuftet och förståndet och påminner mig om att det är för mig, mitt väl, som detta gäller!
Jag har fått möjligheten att ”komma igång”, på ett smidigt och enkelt sätt, för att ta mig tillbaka till yrkeslivet, och då måste det ju passa mig och min person.
Anledningen till min kluvenhet? Vi måste boka ytterligare studiebesök, men på andra sysselsättningsverksamheter i Stockholms Stad och jag känner att det blir mer arbete, mer besvär och att jag krånglar och är oresonlig.
Jag borde och jag skulle kunna låta mig nöja med vad som erbjuds på Södermalm och Aktivitetshuset, så att alla inblandade blir nöjda. Alltså… alla andra blir nöjda och glada; Försäkringskassan, Socialpsykiatri, Arbetsförmedlingen, min man och min omgivning! Det borde vara klart nu och jag borde komma igång med rutiner och vardagliga sysslor.
Men det känns inte smidigt och det känns inte hundra procent bra, så jag får finna mig i att leta vidare…
I skrivande stund driver funderingarna och grubblerierna mig till vansinne och jag, utan att ha fått det bekräftat eller verifierat, tror att min omgivning upplever mig som besvärlig, tröttsam och förbannat lat. Undvikande på någotvis! Och samtidigt; Det handlar om mig! Det handlar om vad jag vill! Det är utifrån mig och mina intressen som detta ska ske! Det är mina önskemål och mina mål och min inriktning som skall räknas in här! Inte alla andras, inte pengar och kostnader och inte heller vad andra kan tycka och tänka om det hela.

Jag har och hade en vision om att få hjälp med skrivandet och med de ”projekt” jag har på gång, att jag kan och skulle kunna avsluta det jag påbörjat för en gång skull, och då måste jag väl kunna få hjälp med det!?
Jag har en fantastik berättelse i huvudet, som jag påbörjat och det vill verkligen komma ut ur skallen och avslutas.
Jag tror nämligen att jag har en väldigt bra story att berätta och jag tror att just den här berättelsen skulle kunna bli riktigt bra!
Men jag behöver hjälp och stöd i att komma vidare. Jag behöver mer ”input” och rutiner för att få det avslutat och färdigställt! Jag är ganska bra på att skriva och det är det jag vill syssla med, så…
Jag ser ingen annan utväg än att leta vidare i staden efter någonting som passar mig och min person bättre! För övrigt vill jag även utveckla mitt bildspråk och lära mig mer om foto, form och färg!
Så… Jag får finna mig i att vi letar vidare och jag får finna mig i att vara till ”besvär”! Detta måste bli bra!

Tack för ordet!
På återläsande och var rädd om dig därute i verkligheten. Var schyssta emot varann och skänk en tanke till alla dem som inte har någonstans  att ta vägen en dag som denna… Gott Nytt År!
Väl Mött / Arthur 

…det är tredje Advent, och jag tänker ha en dag i sängen! Och vardag som helgdag, så fräter samvetet på mig. Alltid och jämt, knaprar ansvarskänslan och min moral på mig. Jag blev till slarvsylta och mos… Återhämtade mig aldrig… Utkonkurrerade, förlorad och förlorare!

Tredje Advent. Lucia.

Jag tänkte ha en Söndag i sängen. Se lite slött på teve, umgås med katter och skriva lite grann.

Jag tar med datorn som sällskap.

En kopp kaffe kanske och med lite frihet från samvete och ångest, tänker jag äta min lunch där. På en bricka. I sängen. Hemma hos min man och kärlek, i Alby!

Kanske att jag till och med får igång en gammal film på teven i sovrummet, man vet aldrig.

Det svåra för mig är att jag alltid har ett samvete.

Jag har alltid en känsla av att jag borde, skulle kunna och måste…

Mitt samvete säger mig att jag har ofrånkomliga krav av att vara ”nyttig”, göra ”bra saker” och uppnå någon typ av ”resultat”. Jag måste ”leverera” och jag måste hela tiden vara effektiv, duglig, känna mig tjänligt duktig. Jag avskyr det! Det äter på mig, inifrån! 

Jag känner mig lat, slö, dum och fullständigt onödig. Jag inbillar mig att alla andra, inklusive min blivande man, tänker, känner och upplever samma sak! Bara slö, lat och oföretagsam! 

För när alla andra går till sina arbeten, så vilar jag lite till och sedan tar jag itu med mina göranden under dagen och numer går det inte fort. Mina ”måsten” är inte många i veckorna, men det tar tid och det tar planering för att få ihop det!

Och vardag som helgdag, så fräter samvetet på mig. Alltid och jämt, knaprar ansvarskänslan och min moral på mig.

Om det bara kunde få vara i bakgrunden, som en radio på låg volym, och om jag bara kunde låta det vara… Men nej! Det är som om det där jag blev matad med under min uppväxt och även i en del av mina kärleksrelationer; Att vara bra, visa goda resultat, göra gott ifrån sig, sköt sig själv, ”är du lat din jäkel”, göra något nyttigt, jobba mer, ta med jobbet hem, och ”du som bara går hemma”… ”Vem tror du att du är”.., det ekar i tillvaron hela tiden!

Jag kämpar med det där! Jag jobbar hårt med att acceptera min nya situation och mitt nya sätt att leva och vara.

Orken finns inte längre. Lustan finns inte mer och min strävan efter resultat och prestation är som bortblåst!

Men mitt alltid så ”bra”, ”duktiga”, ”produktiva” och mest ”strävsamma” jag finns naturligtvis kvar hos mig och det är den lille gubben som är mina referenser och min källa för meriter. Det är den fulingen som fortfarande är min identitet!

Och jag var ju bra! Jag var duktig! Jag ville vara bäst!

Jag var en jäkel på att arbeta när jag väl var yrkesverksam. Jag var en sjutusan till kille att ställa upp och sa alltid ja! ”Självklar är jag med”… eller, ”Jag fixar det där! Jag tar hand om det! Jag ordnar”, som en papegoja sa jag alltid; ”Jag sköter om det där, jag ser till att det blir gjort, jag kan och jag vill”.

Jag trodde, seriöst, att jag outbytbar, oersättlig och att jag var en av dem som betydde mycket för min arbetsgivare.

När jag väl brände ut hela min person och jag gick i bitar av trötthet och sorg över att vara slut som människa, ersattes jag på en eftermiddag.

Min första utmattningsdepression hade jag sommaren och hösten 2005.

Jag var ledig i två veckor. Låg hemma och grät. Orkade inte duscha och ville inte äta. Rehabilitering? Knappast! Mer medicinering och dessvärre mer droger (Alkohol är en drog, vilket jag syftar på i det här avseendet!)

Hösten 2006 kom nästa dråpslag och det blev värre än den första. Lugnande, antidepressiva mediciner och någonting att sova på… I samma veva dog min man, ett av mitt livs stora kärlekar… Jag blev till slarvsylta och mos… Återhämtade mig aldrig… Utkonkurrerade, förlorad och förlorare!

Och när man faller stenhårt mot golvet och inte orkar ta sig upp igen, så vaknar det där duglighetsmantrat och sårbarheten till liv.

Sårbar för att man inte räcker till längre. Sårbar för att man är utkonkurrerad och borta från spelplanen. Att duga, att vara ”bra” och göra rätt ifrån sig, tuggar i huvudet och självförtroendet slår i botten. Totalt värdelös och totalt jäkla oanvändbar.

Och så tror man, man hoppas, att man skall kunna komma igen, ta sig tillbaka! Och så inser man det tragiska, att hela ens person och varande faktiskt existerade enbart genom yrke, prestige och framgång!

Självklart blev det en sorg. Det blev förbannat sorgligt att ens hela identitet låg i att vara bäst, vara bra och tro sig vara oersättlig…

Och mantrat går i tretakt; ”Du duger inte, du duger inte, du duger”…

Och jag är så medveten om det, hela min livssituation, och jag ser det så klart och tydligt, hur det är, hur jag tänker och jag vet ju varför!

Jag har svar och jag har hela samlingen med lösningar och jag vet även varför mitt inre snurrar på som en LP-skiva med repor och skador.

Jag vet varför, och ändå så löper hela min själ amok för att jag inte kan, inte orkar och för att jag ständigt är på min vakt för att jag är rädd att nedstämdheten och depressionerna ska ta mig i sitt grepp.

Men att veta och ha svar, behöver nödvändigtvis inte betyda att man kan leva i dem, leva med dem eller acceptera att det är som det är…

Jag arbetar med det och jag försöker att finna acceptans, men duktighets-Arthur knackar mig hela tiden på ryggen och gör sig påmint…

Skuld, skam och dåligt samvete, som snabbt blir till ångest och frågor om varför…

Men idag, en Söndag som denna, när minusgraderna krafsar på rutorna, och det är tredje Advent, så tänker jag ha en dag i sängen!

Jag tänker bo där och grotta ordentligt. Jag tänker bygga mig lite trygghet och jag ska verkligen försöka att bara låta allting annat vara, njuta och smeka katterna på magen och dricka en stor kopp mörkrostat kaffe…

Jag lovar ingenting, men jag ska ge det ett allvarligt försök!

Väl Mött  och tack för ordet!

/ Arthur 

Njut dagen!