"Ni avfärdar dem som ställer upp för Sverige"… Expressen Debatt idag! Bra text, fint skrivet och detta har även slagit mig själv… Det är inte Svenskarna som tar hand om sina gamla! Väl Mött / Arthur

Plötsligt får vi höra från ”Sverigevänner” om hur synd det är om våra bortglömda pensionärer, som ett vapen mot invandringen. Vet ni? Jag, en muslimsk kvinna från Bosnien, har tagit hand om era gamla i två decennier. Var har ni varit? skriver undersköterskan Alma Peka Hodjic.

Ju mer jag läser saker i sociala medier, desto mer blir jag övertygad om att folk ofta inte har en susning om vad de gapar om. De gapar bara för gapandets skull. Det är mest två saker som fångat min uppmärksamhet.
Det är att man aldrig kan kalla sig för svensk om man inte är född här och hur synd det är om våra gamla, bortglömda pensionärer.
Men att vara svensk skiljer sig inte från att vara bosnisk, polsk, spansk, tysk eller vem som helst.
I grund och botten handlar det om att vara en bra människa, att respektera andra och hjälpa sina medmänniskor när de behöver det. Hur man ser ut har absolut ingen betydelse!

Jag valde mitt yrke på grund av en sak som hände när jag var ung. Det påverkade mig så mycket att det blev mitt kall i livet. Min väninna och jag var på väg hem till hennes föräldrar som bodde i ett hyreshus. Så fort vi kom in i entrén hörde vi en svag röst som ropade på hjälp från översta våningen. Vi sprang som galna uppför trapporna och möttes av en otrevlig syn.

En äldre dam hade ramlat och slagit i huvudet på det hårda betonggolvet. Hon låg där, på golvet, i en blodpöl och hade massa intorkat blod i håret. Den söta lilla tanten hade nog legat där en bra stund, hon såg så rädd och hjälplös ut.
Min väninna och jag kunde inte överdrivet mycket svenska då men vi lyckades lugna den söta damen. Vi hjälpte henne in i hennes lägenhet och lyckades få tag i hennes dotter på telefon. Under tiden vi väntade på dottern torkade jag upp allt blod på golvet.
Vi stannade med henne tills dottern kom. Båda var så tacksamma och det kändes så bra att jag hade hjälpt någon.
Den underbara känslan hade jag med mig när jag gick därifrån och den känslan har lett mig in på att vilja jobba inom äldreomsorgen. Det har jag aldrig ångrat.
Jag har jobbat som undersköterska i nästan två decennier och jag kan inte låta bli att undra var var alla dessa som kallar sig för Sverigevänner varit i alla år jag har jobbat?
Alla de som gapar om gamla som inte får sylt till sina pannkakor eftersom alla pengar läggs på invandringen. Jag har tagit hand om era gamla i nästan 20 år. Jag har gjort allt i min makt för att de ska vara nöjda när jag lämnar och går vidare till nästa.
Jag har tagit hand om dem, respekterat dem och brytt mig om dem. Jag har kramat och pussat dem, väckt dem på morgnarna och hjälpt till sängs på kvällarna. Jag har tröstat dem, lyssnat på dem, skrattat och gråtit med dem. Jag har hållit deras händer medan de tog sina sista andetag. Jag har hållit riktigt hårt och pratat vänligt med dem för att de ska veta att de inte lämnar denna värld glömda och ensamma. Jag har jobbat med detta länge och det har alltid varit mer än bara jobb.
Jag har alltid valt att stanna lite längre, ge ett extra leende och säga några fler vänliga ord. Jag har sett både det finaste i människor och det absolut sämsta.
Anhöriga som varit helt underbara och anhöriga som inte brydde sig ett dugg, som kom aldrig och hälsade på men var snabba att dyka upp efter att deras gamla mamma eller pappa avlidit när der var dags att dela på arvet. Det finns vidriga människor och det finns otroligt fantastiska människor överallt.
Vilket land man kommer ifrån definierar inte om man är god eller ond. Jag har genom mitt jobb sett mycket av hur människor kan vara, men blir fortfarande förvånad av hur ignoranta vissa kan vara.Alla de som använder våra gamla som vapen, inte för att de bryr sig utan för att ha något att gnälla om – var har ni varit alla dessa år?
Har ni insett först nu att våra gamla har hamnat lite mellan stolarna? Under alla dessa år som jag jobbat har det varit mer eller mindre likadant. Många är ensamma, det är ensamheten som gör mest ont för dem.
Om ni brydde er på riktigt så hade ni hälsat på någon av de gamla. Det finns många som inte har anhöriga så varför inte ställa upp och umgås med en sådan? De pratar gärna och de har mycket att berätta. Fast, det är klart, sådant tar ju tid och ork; det är mycket lättare att skriva på Facebook om denna förbaskade sylten än att ställa upp och ge en gammal människa glädje.
Tänk att en muslimsk kvinna från Bosnien, som flytt kriget för många år sedan, bryr sig mer om gamla svenskar som byggt upp detta fina land än vad många av de som kallar sig för ”Sverigevänner” gör.
Vem har mer rätt att kalla sig svensk?
Alma Peka Hodjic
Undersköterska

Tänkte bjuda på några rader, återigen, för er som vill… Ur "Friherrinnan" (Arbetsnamn!)… och karaktären Hertha… Väl Mött / Arthur

Hon är trött. Den äldre kvinnan i grön kappa.
Det börjar kännas i benen, kroppen och magen, att hon är till åren.
Den äldre damen vid bordet på Caféet, med en varm doft av mal-kulor och syrliga karameller, är en ständigt återkommande gäst.
Nästan varje dag, de senaste åren, runt klockan tre, kliver hon in. Beställer en slät kopp kaffe, en Sarah Bernhards, en stor kanelbulle, lånar alltid dagstidningen som ligger på disken vid kassaapparaten, och slår sig ner borta vid fönstret. Hon sitter där. Tittar ut genom rutan, ser på alla förbi passerande människor och funderar.

Hon börjar bli så pass gammal, att minnesbanken inom henne är allt hon har kvar. Det finns någon väninna som ringer ibland.
Det finns inga barn och hon har aldrig varit gift. Hon har bott i samma lägenhet i över femtio år och hon borde tänka på vad hon äter.
Det ständigt återkommande, att äta mindre, mindre sötsaker och se till att röra på sig mer. Vill inte röra på sig mer än nödvändigt.
Hon har alltid varit stor. Aldrig uppskattat motion. Låtsas som om hon varit nöjd, men egentligen vantrivts med allt det där som alltid tycks vara ett steg före henne på morgonen. Hennes kropp.
Hon har alltid haft problem med vikten. Hon har alltid haft problem med sitt utseende, överhuvudtaget.
Stor, för att inte säga tjock, med ett stort lockigt trassligt brandgult hår, med inslag av grått och en hel del vitt numer, gröna smala ögon och några dubbelhakor som med enkelhet kan räkans till tre.
Runda mjuka kinder, knubbiga händer, vars fingrar saknar smycken och en byst som är på tok för stor, även då hela hennes uppenbarelse andas tjockis, och som alltid givit henne problem med ryggen.
Hon har aldrig smink. Ingenting alls. Hennes ljusa hy är nästan genomskinlig och det är endast på söndagarna hon kanske använder lite läppstift. Inhandlat på Tempo under åttiotalet. Luktar märkligt, men det är vad hon använder och det är vad hon har. Ett rött, i vit hylsa. Klart skrikande aggressivt rött. Snyggt, tycker hon själv.
Det skär sig mot hennes brandgula hår, tänker de som ser henne.

På söndagarna sover hon extra länge i sin gamla smala säng av gjutjärn.
Äter frukost på den lilla franska balkongen, tittar på alla de som är på väg någonstans nere på bakgården, där alla cyklar och barnvagnar står uppradade, och sedan kryper hon tillbaka till sängen med morgontidningen och en stor svart slät kopp kaffe. Ett Wienerbröd förstås.

Katterna gör henne sällskap i sängvärmen och de är för det mesta hennes sällskap. Tre stycken har det hunnit bli. Vanliga hederliga Bondkatter.
Hon somnar om en stund. Vaknar med tidningen över ansiktet och ibland har hon dreglat så pass mycket, att kinden har blivit färgad grå av tidningens trycksvärta.
Hon suckar högt och planerar endast, för dagen, att sätta sig på kvarterets Café och filosofera några timmar. Alltid. Rutin. Ett mönster. Dagligen.
Det finns dagar när hon inte alls går ner till konditoriet på hörnet, men nästan alltid, varje dag och klockan tre, kliver hon in.
Ali, som äger kaffestugan, brukar skoja och säga att han ställer sitt armbandsur efter hennes ankomster. På mindre bra svenska förstås, och hon skrattar bullrande högt varje gång.

Han är vacker den där Ali. Mörk och nästan svart i skinnet.
Otroligt vackra mörka ögon och fylliga läppar, som inbjuder till långa kyssar en regnig Lördagskväll i november. En sådan mun, som man önskar att få pussa på, under en yllefilt, när det blåser kallt ute.
Han har långa vackra händer, skarpa ansiktsdrag och en rak, aristokratisk lite större näsa.
Kort svart hår och en röst i ett bas-läge som får hennes barm att darra, och han är ofta orakad och med ett smutsigt förkläde. Vacker, tänker hon. Han är vacker. Och han är ung! Naturligtvis.
Hon själv skulle förmodligen kunna vara hans mormor eller farmor, kanske till och med gammelmormor, men hon kan inte låta bli att tänka på om han hade existerat i hennes ungdom.
Det skulle ha slutat i katastrof, förmodligen, kvävd av hennes stora byst.
För i hennes fantasi är hon djärv och tar för sig. Hon njuter av sällskapet och slukar hela honom med hull och hår. Men det är bara i fantasins värld.
Hon är inte alls vågad och djärv, har aldrig varit och är en lugn samlad gammal dam. Realist och förnuftsmässig. Lite väl tyst kanske. Talar sällan, om inte nödvändigheten kräver det!

Men i fantasin, i drömmarna, är hon mer av en Jeanne d’Arc! En ung sådan. Hon kan le lite åt det! Det hade naturligtvis slutat som så; Han kvävd, hon naken med sin stora kropp, all den där bysten, ovanpå honom och polisen hade stormat lägenheten och undrat varför hon gjorde så där? Stackars Ali!
Det var ju andra tider då förstås, när hon själv var ung. Inte många av hans slag alls, och det var så exotiskt med invandrade människor då.
Men som sagt. Hon är en gammal kärring, i sina egna ögon och han en pojkspoling av digniteten vacker.
Jo, exotiskt vacker och med ett leende som får småsten att smälta i solen.
Ja, för all del, flickorna som besöker Alis Café ser ju också hans attraktion och de är mycket spring här av småfjollor och annat löst folk. Men hon gillar att sitta där. Se på alla som passerar. De kommer in, handlar med sig något, eller som hon själv, tar en kopp kaffe och njuter av en söt godsak till sällskapet av P1 på radion.

Hon äter sin kanelbulle. Bryter den i delar och njuter av det brända pärlsockret ovanpå. Han har bakat dem själv, kanelbullarna, den vackre Ali. Det landar alltid smulor på hennes byst. Hennes stora barm som känns som ett hyllplan och haklapp. Den sticker ut och kommer alltid före resten av henne själv, när hon är ute och rör på sig. Bysten först, och sedan resten av hennes härliga stora kropp. Men hon bryr sig sällan om att borsta bort dem, smulorna, och de får ligga där till allmän beskådan. Pryda klänningen och bysten, som små bruna pärlor.
Ibland letar det sig ner i bh:n och trillar ut på kvällen, när hon ska gå till sängs, och klär av sig. Trillar ut ur kläderna som ett litet ”Hej, här är vi, minns du oss, tjockis?”

Hon har varit ensam länge, denna äldre kvinna. Ingen bitterhet i det. Hon känner sig ganska nöjd med tillvaron. I alla fall för stunden.
Arbetat i sin egen kiosk i hela sitt liv. Sålt karameller i lösvikt. Den där sorten av sötsaker man pekar ut, liggandes i små glasskålar, och som hon själv med sträng blick plockade i de vita papperspåsarna. Med tång förstås.
Den stränga blicken tillkom endast för att hon i huvudet höll räkningen på hur mycket slantar det var kvar, av barnens veckopeng.
Men tips-maskiner, Pressbyrån, lösviktsgodis, varmkorvar och andra konstigheter, satte stopp för hennes kiosk. Allt det där nya blev för svårt för henne att förstå.
Herre gud, tänker hon, de behöver inte ens kunna hålla så mycket som ett Jenka i huvudet numer!
Och inga syskon och föräldrarna är döda sedan, jag gud vet när. Ingen man och inte heller några egna barn, som sagt. Ensam. Levt ensam, varit mycket ensam och det blev hennes liv. Ensam och ändå nöjd.

Ja, det är ju det där med kroppen förstås. Och ryggen, och knäna och fötterna. De värker numer och det märks att kärringen är gammal, tänker hon irriterat.

Och det mesta går på rutin numer. Kliver upp klockan fem. En kopp kaffe vid halv sex. Morgontoaletten och nyheterna på radions lokala station.
Nyheterna bjuder endast på elände och barnamord, och det får henne att känna sig än mer nöjd och glad. Hon är trygg. Hon har sina dagar och sina rutiner och förmodligen finns inga barnamördare till grannar. Vad hon vet.
Diskar gårdagskvällens disk, ger katterna mat och läser några sidor ur Dagens Nyheter och sedan har tiden gått ytterligare lite till.
Klockan blir åtta och det blir dags att klä sig och se på skräp-TV och njuta av lite kaffe med dopp, Kardemummabullarna och Hallongrottorna från ICA.

Tiden går, den gör det. Även för äldre kvinnor.
Samma tid, samma rutiner varje dag, med några få avbrott till tandläkaren, Vårdcentralen, Kyrkogården och ibland hälsar hon på väninnan som ringer, på Stockholms Sjukhem.

Men hon är nöjd, om än lite trött, Hertha.
Det börjar kännas i benen, kroppen och magen, att hon är till åren.
Men hon har mer än många andra, Hertha, och hon har kanske en nyvunnen vän. Ali. Eller vän? Det låter det! En ny bekantskap! Eller!? Kanske bara någon att språka med, ibland. Och idag ska hon vara djärv och fråga honom var han kommer ifrån, denna vackra yngling. Tänk om hon skulle bjuda honom på Falukorv och potatismos?
Äter det sådan mat där han kommer ifrån, eller är det mest lamm? Vitlök?
Så många frågor och förmodligen alldeles för lite tid kvar…


Jag fyller år idag. Det är en av de saker som gör att jag vet, att jag lever. Min födelsedag! Min dag… Grattis. Grattis till mig!! Jag låter min ena stortå leka lite förstrött med kvisthålen på verandans trappsteg. Pillar lite med dem.

Jag fyller år idag. Det är en av de saker som gör att jag vet, att jag lever.
Min födelsedag! Min dag…
Grattis. Grattis till mig!!

Tidig morgon. Bara fötter och bara ben. Bruna, efter sommarsolen.
Sommaren är slut och hösten har tagit vid.
Hösten bär färger av glädje, gult, rött, orange och vackert blårött.  
Verandan. Jag sitter och vaknar till liv, på trätrappan mot gårdsplanen till.
Ögonen vilande på ängarna och skogen, långt, långt där bortanför.
En filt om axlarna och en stor varm mugg med hett kaffe, mellan mina händer.
Det värmer och fötterna blir kalla. Rått, kyligt och raggsockarna ligger i farstun.

Det bor en trötthet inom mig just nu. Trött. Det är på gränsen till uppgivenhet.

En nyvunnen vän satte orden på det där, ”att inte riktigt hinna fram,” känslan är att allting är ofärdigt. Ingenting blir riktigt klart eller redo att ”lämna över och lämna ifrån sig.”
Jag är nedstämd. Less och trött. Ledsen och förvirrad.
Det finns en önskan om att få fly, försvinna och aldrig, aldrig mer återkomma. Jag vill inte mer och jag har ingen ro att låta verkligheten komma nära inpå.
Klyschan ”Livet på livets villkor.”
Jag vet inte om jag klarar av att simma omkring i allt detta liv. Och ändå… Det är snart slut…

Jag låter min ena stortå leka lite förstrött med kvisthålen på verandans
trappsteg. Pillar lite med dem. Drar pläden tätare om axlarna. Någon eldar denna tidiga morgon, det doftar ljuvligt och bakom huset dansar älvorna en sista dans, inför vinterns vila och ro.
Dricker en mun kaffe, tänder en cigarett. Äpplen och päron är oplockade. Buskarna är inte ansade och har vuxit vilt de senaste månaderna.
Jag lyssnar på tystnaden. Fåglarna har redan tystnat med höstens kyligare dagar.

Livet snurrar på, för mig, i en galen fart. Jag hinner inte greppa allt. Får jag
vara med? Varför är det svårare för mig än för andra?
Jag har börjat glömma bort planeringar, tider jag har att passa och jag måste skriva upp allt de jag ska komma ihåg.
Jag kommer på olika strategier för att klara mig igenom en del dagar, för somliga dagar har jag absolut ingen lust, ork eller tillfredsställelsen att ens stiga upp ur sängen. Det blir för mycket att hålla reda på. 
Det är för mycket i verkligheten att skapa reda i.
Jag att jag tappa bort oerhört mycket. 
Jag har förlorat en hel del av den jag var, eller tror mig ha varit, och jag vet inte vad jag ska göra, hur jag skall ta för mig av livet och inser att jag saknar många redskap för hur jag ska hantera olika situationer och personer!

Identitetskris! Personlighetsförlamning. 

En själslig avgörande vändning. Försämring, vändpunkt, och den personligt avgörande tiden. 
Djupa andetag. Mer kaffe. Doftar och andas in. Tallar, barr och brända löv. Fukt, jordiga nyanser i dofterna och fruktträdens sötma i luften.
Livet.

Det är nästan så att mitt väsen också behöver någon typ av detox och
avgiftning. Det finns mycket i min gestalt som tillhör missbrukarpersonen och som ständigt vill vara med, göra sig påmind om att den är kvar! 
Det kan vara bra! Jag vill inte bli för trygg med den där slumrande skitstöveln!

Ibland har jag glömt bort hur det är, hur det var och vilka redskapen är, för att kunna hantera livet. Ohanterligt att ordna med kaffe, en del dagar.
Öppnar inte posten. Duschen får vara, äter inte, somliga eftermiddagar.
Trött. Vill inte. Vill. Vill inte leva längre.
Tomt på något vis. Och känslan, jag hinner inte, varför lägger livet sig inte till rätta? Jagar och stressar i sinnet och kroppen börjar värka och göra ont…

Som sagt, det blir galet och jag blir galen.

Ibland är alla tankar och känslor så överväldigande, att det ärligt talat känns som om att balansera precis på gränsen till galenskap!
Allt blir för mycket. Mycket av känslorna kommer samtidigt. En hel hop av tankar, funderingar, tyckanden och tänkande och det, inte att förglömma, på ett nytt färgrikt och onyanserat sätt. 
Man blir nedstämd av det! Eller jag blir! Jag får tala för mig själv!
Som en nyvunnen vän sa, ”somliga dagar har jag på mig min trygghetsuniform, gympabyxor, T-shirt, raggsockar och ett halvdant försök till leende och de dagrarna går jag inte ens in i duschen.”

De dagarna kan bli ganska många, i rad. 
Den ena dagen läggs till den andra som adderas till en tredje… Vips har en vecka förlupit.
Där är jag nu. Inget blir gjort. Ingen ork finns. Lusten saknas och så kokar vi ner det med lite dåligt samvete och ångest, för allt det som inte blir gjort och resultatet blir samvete, slöhet och ”förbannade latmask”.
Offerkoftan. Hårt stickad och svettigt varmt…

Kaffet är beskt. På tok för starkt. Hög klar luft, och över åkrarna och ängarna ligger ett tunt dis som lättar under morgonen. Älvorna ger sig av.

Jag drar filten tätare runt kroppen. Koppen med kaffe börjar bli avkyld. 
Jag skall åka hem nu. Hem till mig och mitt.
Det blir bra igen. Allt blir alltid bra och med lite mer tid tillryggalagt, så ordnar sig allt, alltid… Alltid!

Jag fyller år idag. Det är en av de saker som gör att jag vet, att jag lever.
Min födelsedag! Min dag…
Grattis. Grattis till mig!

Väl Mött / Artur