För precis ett år sedan, skrev jag följande inlägg… Jag vill inte leva i missbruk och misär! Jag har bestämt mig! Igen! Men det är inte lätt!

Jag har ett behov av att förklara…
Jag har ett behov av att försöka berätta…
Jag vill att du ska förstå…

Jag är missbrukare.
Jag går och jag har gått i behandling.

I min behandling möter jag människor som, precis som jag själv, är vilsna, sorgliga och trasiga.Vi försöker att få ordning igen, på vår tillvaro, och vi försöker att återskapa livet.
Det är svårt. Jävligt svårt!
Drogernas makt över oss är total och det är svårt för utomstående att förstå.
För hur kunde vi välja drogerna, framför boende, familj, vänner, ekonomi och en säng att sova i?
Hur kan vi välja bort barn, husdjur och livet, för att sakta men säkert gå en för tidig död till mötes? Varför och hur?

Drogen har all makten! Missbruket besitter allt och bestämmer allt! Det är med kraft och aggressivitet som drogen tar över livet och tar över tanke, handling och ord.
Det är med kraft som missbruket blir ens allt i tillvaron.
Det absurda är, och detta skrivet utifrån att ha lyssnat till mig själv och andra, att det skulle kunna liknas vid ett övertagande av ens sinne och kropp.
Kidnappning av hjärnan och tänkandet!

Man blir besatt och betagen, och flykten undan livet är skönt, härligt och blir ens allt! 
Allt annat försvinner bortom sans och förnuft och jakten på drogen blir ens allt. 
Man gör saker man aldrig skulle ha gjort. 
Man sjunker så lågt i sin moral, som en människa i missbruk bara kan göra.


Och med detta sagt och skrivet, vill jag bara säga att det är svårt att komma tillbaka till livet. Det är svårt att återupprätta kontakter med vänner och familj och somliga av oss trillar dit igen och slår oss som fan!Många som tar ett sista återfall dör. Det tror att de kan dricka lika mycket, ta lika mycket droger och röka på som tidigare, och det går inte! Det blir för mycket! 
Många dör. Av en överdos. Av olyckor. Av övervåld!

Men många kommer på fötter igen och krigar vidare…
Jag kan med stolthet säga att jag klarat mig undan det där värsta fallet. Jag lever ännu!
Jag har trillat i tillfrisknandet och det har gjort djävulskt ont, men jag är på benen igen!
Jag har inte ramlat ner och blivit tvungen att börja om, på ett helt år… Kanske den här gången! kan det fungera den här gången!? Snälla be en bön för mig! Jag orkar inte en gång till!!

Men jag lovar ingenting längre! Jag kan aldrig lova! 
Jag kan aldrig säga att jag aldrig mer ska… Missbrukets röst är listig, falsk och stark! 
De ekar fortfarande och det är ännu kvar som tysta viskningar som lockar, pockar och drar…
En dag i taget! Lite i sänder! Ibland en timme i taget, men det ska gå!
”Gör det enkelt, ensak i taget, lev och låt leva”…
Jag vill inte leva i missbruk och misär! Jag har bestämt mig! Igen!
Men det är inte lätt!
Och vem fan sa att det skulle vara enkelt!?
Enkelt att leva och enkelt att återupprätta livet.
Men jag vill dit hän. Jag vill ha liv och kärlek och älskas…


Ta hand om er därute! Skänk en tanke till alla dem som är kvar ute i kylan, de som fryser och längtar hem…  

Var rädd om er och på återläsande!

Väl Mött / Janne Arthur 

"Ni avfärdar dem som ställer upp för Sverige"… Expressen Debatt idag! Bra text, fint skrivet och detta har även slagit mig själv… Det är inte Svenskarna som tar hand om sina gamla! Väl Mött / Arthur

Plötsligt får vi höra från ”Sverigevänner” om hur synd det är om våra bortglömda pensionärer, som ett vapen mot invandringen. Vet ni? Jag, en muslimsk kvinna från Bosnien, har tagit hand om era gamla i två decennier. Var har ni varit? skriver undersköterskan Alma Peka Hodjic.

Ju mer jag läser saker i sociala medier, desto mer blir jag övertygad om att folk ofta inte har en susning om vad de gapar om. De gapar bara för gapandets skull. Det är mest två saker som fångat min uppmärksamhet.
Det är att man aldrig kan kalla sig för svensk om man inte är född här och hur synd det är om våra gamla, bortglömda pensionärer.
Men att vara svensk skiljer sig inte från att vara bosnisk, polsk, spansk, tysk eller vem som helst.
I grund och botten handlar det om att vara en bra människa, att respektera andra och hjälpa sina medmänniskor när de behöver det. Hur man ser ut har absolut ingen betydelse!

Jag valde mitt yrke på grund av en sak som hände när jag var ung. Det påverkade mig så mycket att det blev mitt kall i livet. Min väninna och jag var på väg hem till hennes föräldrar som bodde i ett hyreshus. Så fort vi kom in i entrén hörde vi en svag röst som ropade på hjälp från översta våningen. Vi sprang som galna uppför trapporna och möttes av en otrevlig syn.

En äldre dam hade ramlat och slagit i huvudet på det hårda betonggolvet. Hon låg där, på golvet, i en blodpöl och hade massa intorkat blod i håret. Den söta lilla tanten hade nog legat där en bra stund, hon såg så rädd och hjälplös ut.
Min väninna och jag kunde inte överdrivet mycket svenska då men vi lyckades lugna den söta damen. Vi hjälpte henne in i hennes lägenhet och lyckades få tag i hennes dotter på telefon. Under tiden vi väntade på dottern torkade jag upp allt blod på golvet.
Vi stannade med henne tills dottern kom. Båda var så tacksamma och det kändes så bra att jag hade hjälpt någon.
Den underbara känslan hade jag med mig när jag gick därifrån och den känslan har lett mig in på att vilja jobba inom äldreomsorgen. Det har jag aldrig ångrat.
Jag har jobbat som undersköterska i nästan två decennier och jag kan inte låta bli att undra var var alla dessa som kallar sig för Sverigevänner varit i alla år jag har jobbat?
Alla de som gapar om gamla som inte får sylt till sina pannkakor eftersom alla pengar läggs på invandringen. Jag har tagit hand om era gamla i nästan 20 år. Jag har gjort allt i min makt för att de ska vara nöjda när jag lämnar och går vidare till nästa.
Jag har tagit hand om dem, respekterat dem och brytt mig om dem. Jag har kramat och pussat dem, väckt dem på morgnarna och hjälpt till sängs på kvällarna. Jag har tröstat dem, lyssnat på dem, skrattat och gråtit med dem. Jag har hållit deras händer medan de tog sina sista andetag. Jag har hållit riktigt hårt och pratat vänligt med dem för att de ska veta att de inte lämnar denna värld glömda och ensamma. Jag har jobbat med detta länge och det har alltid varit mer än bara jobb.
Jag har alltid valt att stanna lite längre, ge ett extra leende och säga några fler vänliga ord. Jag har sett både det finaste i människor och det absolut sämsta.
Anhöriga som varit helt underbara och anhöriga som inte brydde sig ett dugg, som kom aldrig och hälsade på men var snabba att dyka upp efter att deras gamla mamma eller pappa avlidit när der var dags att dela på arvet. Det finns vidriga människor och det finns otroligt fantastiska människor överallt.
Vilket land man kommer ifrån definierar inte om man är god eller ond. Jag har genom mitt jobb sett mycket av hur människor kan vara, men blir fortfarande förvånad av hur ignoranta vissa kan vara.Alla de som använder våra gamla som vapen, inte för att de bryr sig utan för att ha något att gnälla om – var har ni varit alla dessa år?
Har ni insett först nu att våra gamla har hamnat lite mellan stolarna? Under alla dessa år som jag jobbat har det varit mer eller mindre likadant. Många är ensamma, det är ensamheten som gör mest ont för dem.
Om ni brydde er på riktigt så hade ni hälsat på någon av de gamla. Det finns många som inte har anhöriga så varför inte ställa upp och umgås med en sådan? De pratar gärna och de har mycket att berätta. Fast, det är klart, sådant tar ju tid och ork; det är mycket lättare att skriva på Facebook om denna förbaskade sylten än att ställa upp och ge en gammal människa glädje.
Tänk att en muslimsk kvinna från Bosnien, som flytt kriget för många år sedan, bryr sig mer om gamla svenskar som byggt upp detta fina land än vad många av de som kallar sig för ”Sverigevänner” gör.
Vem har mer rätt att kalla sig svensk?
Alma Peka Hodjic
Undersköterska

Jag ber för dem som jag upplever gjort mig orätt. Jag ber för dem som behöver stöd, värme och en bärande hand. Jobbtorg Resurs idag! Tänker egentligen inte skriva så mycket om det! Slöseri med tid!

Jag bad bön i morse…
Jag tänder ljus, andas och ber… Jag ber om allt och ingenting. Jag brukar göra det när anden faller på, så att säga… ”In spirit”.
Jag ber för dem som jag upplever gjort mig orätt.
Jag ber för dem som behöver stöd, värme och en bärande hand.
Jag ber för vårt samhälle och för att jag själv ska förstå vad som händer i världen.
Jag ber för mitt eget beskydd, min egen omvårdnad och jag ber för alla dem som inte lever längre och som jag tror mig veta, finns omkring mig som mina skyddsänglar.
Jag ber och jag samtalar. Jag pratar med ”någon” högre makt och jag för en dialog med de där energierna som finns i tillvaron och som alla gånger inte går att förklara.
Somliga kallar det för Gud, andra kallar det för ”Mirakler och Magi” och själv kallar jag det ”Världsalltet” eller ”Kärlek”… Det behöver inte vara märkvärdigare än så.
Jag har även dem som vakar över mig och ser till  mig och min dag. Jag börjar äntligen, efter ganska många år, få en sund och schysst relation till Världsalltet och det har blivit ett härligt mischmasch av tro, filosofi och livsåskådning.
Ibland känner jag och tror jag stenhårt och jag bara vet…
Andra dagar misströstar jag och skäller och skriker på den där Världsordningen.
Men oavsett de där dagarna då jag är som mest förbannad, så faller det alltid tillbaka till tryggheten och tron på att det är någonting som jag själv och många med mig, inte kan förklara, se och formellt fastslå, vad det är för någonting och vad det är som styr Världsalltet.
Jag vet inte vad det är och hur jag ska förklara min egen tro, jag bara vet och jag får ofta tecken, upplever jag, på att allt är i sin ordning och på något mirakulöst enkelt sätt, ordnar sig saker och ting i vardagen. Tillit, övar jag på, för det är en del av Världsalltet. 
Det största är ju att jag fortfarande är hel, ren och nykter.
Det var ganska många bland mina vänner, kamrater och bekanta, som var övertygade om att jag skulle hinna med att ta livet av mig, innan insikten kom till mig, att livet är lite mer än droger, (Alkoholen är en drog! Påminner dig alltid om det!) jagandet efter dem och att äkta vänskap, kärlek, ett hem komma hem till och en kudde att somna på, om natten, är livets magi i sig.
Jag är fortfarande drogfri och det är ett mirakel i sig…  

Jobbtorg Resurs idag!
Tänker egentligen inte skriva så mycket om det, för det blir mest negativt och mest att ”dynga ner” det hela.
Jag har gått där i över ett år nu och absolut ingenting händer. Slöseri med tid!
Jag blir irriterad att jag ska behöva lyssna till en ”jobbcoach” som ger mig goda råd i mitt psykiska mående och som delar med sig av sin egen livsfilosofi. Det är väl fint i sig, men mötena, som pågår i över en timme, cirkulerar kring henne och hennes världsbild. Det är onödiga energier som går åt för mig och jag är utled på att ta en fikapaus med henne och lyssna på hur hon ser på tillvaron.
Jag försöker att se det hela positivt, för det ger kanske något, tänker jag när jag går dit. Det är bara det att jag glömt allting när jag går därifrån!
Fokus och koncentration håller inte hela vägen… Jag blir galet hjärntrött och somnar på bussen hem!
Irriterande kvinna och onödiga Jobbtorg Resurs…

Vi hörs senare under dagen, på ett eller annat vis…
Tack för din uppmärksamhet och din tid!
Ta hand om dig därute i världen!
Väl Mött / Arthur