Vårdcentralen! 09.30. Ny läkare, informera ännu en gång om min situation. Smått illamående och jag stressade långt innan jag skulle iväg, psykiskt förstås. Det är inte okej att vare sig se in i människors köksfönster eller brevinkast!

Tidig morgon. Jag är inte helt okej i magen. Orolig och nervös!

Det blir värre och värre med tiden… Men jag är en jäkel på att fixa mina åtaganden ändå!

Detta ska inte få ta över mitt liv!

Vårdcentralen! 09.30.
Ny läkare, informera ännu en gång om min situation. 

Papper och journaler i väskan! 

Nervös och orolig, som alltid. (Det driver mig till vanvett och jag försöker verkligen att tänka andra bra och fina tankar! Positiva energier!)

Idag var det värre än vanligt.

Smått illamående och jag stressade långt innan jag skulle iväg, psykiskt förstås.
Kärleken tittade på emedan jag förberedde avfärden mot Södermalm och mitt nya möte!
Jag kopierade papper och gick igenom väskan åtskilliga gånger, så att ingenting var glömt.

Av all välmening frågade han mig varför jag inte gjort i ordning allt detta tidigare? Varför stressa och i sista minuten!?
Och han har helt rätt!

Jag vet ju och har insikten om hur nervös och stressad jag blir, men ändå… Alltid sista minuten och alltid i ett panikliknande agerande!

Herregud, jag blir hjärntrött innan dagen ens har börjat!
Ingen har hörts av från psykiatrin eller Patientnämnden! Surprise!
Ingen av de på Socialförvaltningen har heller hörts av igen, men å andra sidan… jag har en tid för möte med dem på Torsdag!

Som vanligt så får jag avvakta och se hur det blir med det! (Och ja, det börjar bli lite beskt och bittert!)

Natten var ganska rörig! 

Jag kom i säng i tid och det även om jag tog en lång sovmorgon igår morse! Somnade snabbt, men katterna har varit väldigt oroliga och trampat omkring i sängen.

En av dem stångas väldigt på armar och ben, och i ”bästa” fall kliver hon mig över hela ansiktet och huvudet…

Det var stökigt i natt. Oro!
Och vem vet vad det stod för!? Jag? Känner de av mitt ”tillstånd”!?

I morse var ordningen återställd och lugnet infann sig vid morgonens första mugg kaffe!

Jag ska bo hemma i Bagarmossen i några dagar och jag blir stressad av det också! (Men visst är det väl märkligt! Jag tänker att mina insikter och min förståelse för mig själv, får alla känslor att verka mer och större? Kan vara så?) Det är inte det att jag inte trivs, men det är så mycket jag inte gjort på min uteplats, till exempel, som jag lovade under våren!

Det har saknats ork och det har saknats pengar.

Jag gav upp långt innan rabatterna blev en ogräsodling!
Jag måste göra någonting åt det! Jag har inte skött mina åtaganden!

Och jag stressar som fan för att mina två grannar söker sällskap hela tiden och vill prata, prata och prata.

Jag orkar inte det och jag stressar som f*n över det, för jag vet ju hur ensamma de är och att det ”bara” vill umgås, men det blir ett energidränage utan dess like, för mig!

Jag vill vara ifred och jag vill få rå om mig själv!

Jag är lite av en eremit, men fortfarande väldigt snäll! (Nykter och drogfri förstås!)

Jag vill aldrig såra någon och jag vill inte upplevas som otrevlig!

Alltid snäll, vänlig och social, oavsett… Jag söker ofta människors gillande och jag vill inte vara ett gnissel och en surkart!

Men jag blir trött och sömnig!
Jag räcker inte till längre!

Jag har egentligen inte styrkan att bjuda på hela mitt jag och jag har inte heller den energi som krävs för att säga ifrån!
Men…

Min ena granne har jag faktiskt bett att sluta upp med att titta in i mitt köksfönster! Och hon förstod! Hon ville bara vara en god granne och se efter om jag var okej! Det märkliga är att hon numer satsar på mitt brevinkast som ”kikhål”!

Jag upptäckte det härom morgonen och jag blev naturligtvis jätterädd!

Jag får lov att prata med henne igen! Det är inte okej att vare sig se in i människors köksfönster eller brevinkast! Det är ju faktiskt inte helt normalt!

Var är människors gränser egentligen och var tar deras sunda förnuft vägen?
Jag måste le lite grann… Hon är ganska söt, men är en jäkel på att skrämmas…

Njut kvällen! Min dag blev ytterst märklig, men jag har vilat mitt hjärntrötta huvud och nu är jag lite piggare.

Var rädd om dig och du… ”Ta ingen skit!”

På Återläsande / Arthur

Ni lyssnar inte! Jag är människa och lider av psykisk ohälsa! Ni får bara inte behandla människor på detta sättet? Jag frågar mig! Är detta möjligt!? Så här får det inte gå till! Sov gott, för er som kan!

Jag fick ett brev i brevlådan här om dagen från er, det vill säga från Psykiatrin Söder Globen, där de hävdar att jag själv bett om att få tillgång till en annan mottagning närmare mitt hem i Bagarmossen! 

Det stämmer inte! 

Terapeuten och ”överläkaren” har själva tagit beslutet att sända mitt ärende vidare! 

De har inte ens diskuterat detta med mig! 

När jag var på besök vid Psykiatrin Globen Årsta/Vantör, berättade jag uttryckligen om mina svårigheter med att möta nya människor, slängas runt som en trasa till olika instanser och inte få den hjälp jag önskar! 

Jag bad dem att ordna så att jag kunde få gå kvar på mottagningen! 

Jag orkar inte mer! Jag vill inte! Hjälp mig för fan!

Och jag berättade också för dem att jag blir oroad och nervös med allt detta kaos! 

Jag bad dem om hjälp och förståelse för min psykiska ohälsa och sedan bokade vi nya tider för uppföljning och samtal om hur vi skulle gå tillväga!

Jag berättade även för dem om min förtvivlan, att medicinerna inte hjälper, att jag ständigt och varje dag, har en önskan om att få dö.

Jag har slussats runt och de har hela tiden ”varit någon annans bord”! 

Ingen vill hjälpa till och den ena vårdinrättningen hänvisar till någon annan! 

”Inte våra apor inte vår cirkus”!

Men hjälp mig! Det är allt jag begär!

Jag faller mellan stolarna och ingen tycks bry sig om det!

Jag förklarade även för dem att jag är rädd, orolig och nervös och jag hade även ett samtal om att jag själv förstått och fått insikten om att jag aldrig mer kommer att kunna arbeta heltid. 

”Överläkaren” skulle hjälpa mig med ett utlåtande och intyg för detta till Försäkringskassan!

Jag förklarade att jag inte orkar leva, men jag vill inte heller dö! 

Jag berättade att jag är rädd för människor, större folksamlingar och har någon typ av socialfobi och att jag oroar mig ständigt. Jag härdar faktiskt inte ut i det här livet!

För övrigt framkom det att jag är före detta missbrukare, med tjugo månaders drogfrihet numer och jag berättade att jag vet, och många andra med mig, att det är mer regel än undantag att psykiatrin inte vill hjälpa och tillgodose oss med tidigare missbrukarbakgrund och dessa båda höll faktiskt med mig om problemet! 

Flera jag talat med säger att det går lite prestige i det där, hos psykiatrin, att det önskar hålla missbrukare borta från psykvården, och jag upplever att jag har rätt i mina antaganden!

Jag kanske är paranoid och ser konspirationsteorier, men jag har varit med om detta förut! Det är förmodligen där ”skon klämmer”! 

Gamla missbrukare har förmodligen orsakat sin psykiska ohälsa själv!?

De har avbokat mina tider och de hänvisar till ”mina önskemål” om att få byta mottagning till Farsta/Skarpnäck i stället! 

Det är inte ens sant! 

Jag fick telefonnummer att sända sms till, om något skulle vara akut och jag fick ett telefonnummer att ringa vid ”akut läge”! 

Jag har skickat otaliga mejl till mottagningen och bett om hjälp, bett om svar och bett ”överläkaren” att skynda på mitt ärende och försöka ordna allting för mitt bästa! Det är ett krisläge just nu!

Jag har inte hört ett ord från någon! Ingen av dem har hört av sig och sedan får jag detta brevet i brevlådan, där de avfärdar mig med påståenden om att jag önskat och bett om att få ”komma vidare”.

Har detta varit deras plan hela tiden? 

Det här är grymt! Jag står inte ut! Och nu ska jag behöva gegga i detta också!

De vet ju hur jag mår! Alla inblandade vet hur jag har det! De vet hur desperat jag är! Det finns dagar, som jag berättade för dem, då jag bokstavligen kryper på alla fyra och inte ens kommer in i en dusch!

Dessutom tog ”överläkaren” mod till sig och ifrågasatte mitt mående och undrade om det kanske kunde vara så att de inte var depressioner jag lidit/lider utav. 

Och vad skulle jag svara på det? Jag visste inte vad jag skulle säga. ”Ja kanske? Kanske inte? Vad vet jag”? 

Jag pratade om mina mediciner och bad om hjälp med dem, men de ville att jag skulle avvakta och se… Och nu ska min remiss vidare och jag faller mellan stolarna igen. Jag får vänta ytterligare! Mer människor att träffa! Fler kontakter att knyta och jag… Mer rädsla, oro och osäkerhet! Det blir en läkare till att lägga till listan av all de jag mött och talat med! Närmare tio stycken sedan i våras!

Nej! Det får inte gå till så här! Jag vill inte! Jag har väntat och bett om hjälp i över ett år nu!

Remissen har gått fram och åter! Ingen vill hjälpa mig! Ingen vill ta ansvar! 

Ska det verkligen behöva hända någonting, för att någon instans ska ta sitt ansvar!?

Det räcker nu! Jag är förtvivlad, ledsen och arg! Jag mår inte bra! 

Ni lyssnar inte! Jag är människa och lider av psykisk ohälsa! Ni får bara inte behandla människor på detta sättet?

Jag frågar mig! Är detta möjligt!? Så här får det inte gå till!

Sov gott, för er som kan!

/ Arthur

En hel del värktabletter, som inte fungerar och jag har vandrat i lägenheten för att få smärtan att gå över. Jag har tappat några kilon, men det går långsamt. Det är bra! Går det för fort hänger inte kroppen med alls… det där "farliga" bukfettet…

Det har varit en utomordentligt jobbig natt. 
Jag har varit uppe flera gånger och inte riktigt vetat hur jag ska ligga för att slippa all värk i kroppen. 
Värst är ryggen just nu. 
Armbågar och knän får mig att vakna av all smärta. 
En hel del värktabletter, som inte fungerar och jag har vandrat i lägenheten för att få smärtan att gå över.
Är det detta som är att bli gammal? Men du… Så gammal är jag ju inte…

Gårdagen, i den härliga värmen, bjöd på en kort promenad och lite matvarushopping. 
Luft och sträcka på benen. 
Ingen större motion i övrigt och inte heller någon ”träning” av muskler och kroppen.
Jag brukar, när jag varit ute på min konditionsträning och kvällspromenad, träna lite hemma. Lite magmuskler och armar. 
Jag försöker ju gå ner i vikt och ska även försöka att få igång resten av kroppen, för i min ålder blir det knepigt för huden att hänga med i viktnedgång.
Jag har tappat några kilon, men det går långsamt. Det är bra! 
Går det för fort hänger inte kroppen med alls. 
Det har blivit enklare att gå i

trappor, uppför längre backar och även mina kvällspromenader känns lättare. 
Men… det tar betydligt längre tid att hämta hem konditionen idag, jämfört med för tio år sedan. Men jag upplever att det finns en grundkondition någonstans därinne i kroppen.
Eftersom den här mannen lever på snåla pengar, så får han ”träna” hemma och göra sitt bästa, istället för att köpa ett gymkort! 
Dessutom är jag ingen fan av gruppträning och jag känner mig alltid betittad. 
Och oj vad det verkade självcentrerat! Vem tror jag att jag är? Världens mittpunkt!? Hur många av dem som är på ett gym bryr sig egentligen? 
Anledningen till att jag behöver gå ner i vikt, lite grann, är ju för att jag dragit på mig det där ”farliga” bukfettet och tänker inte dö av en hjärtinfarkt! 
Under mina depressioner har jag lyckats med att äta upp mig och lägga på mig närmare tjugo kilo och mitt första mål är att åtminstone få bort tio av dem…Dessutom vill jag inte bli en fyrtiofemårig Barbapapa. 
För övrigt är ju tanken att även psyket ska stabiliseras och jag ska må bättre mentalt, med tiden.
Jag går in i min femte vecka och vad gäller mitt psykiska välmående, så har jag inte upplevt någon större skillnad. 
Det kanske kommer med tiden…

Till veckan ska jag få träffa samtalsterapeuten på Jobb Torg Resurs. 
De har givit mig erbjudandet att få träffa terapeuten, så länge som psykiatrin inte kan erbjuda mig någonting alls! 
Jag uppskattar det så mycket, för jag behöver verkligen någon som kan vägleda mig och som jag kan få prata med om mina känslor och tankar. 
Jag upplever att det hela tiden är en färskvara, den positiva feedback man får i dessa samtal och många gånger blir jag påmind om mina insikter och mina inneboende kunskaper…

Från det ena till det andra…
För mig blir det en Söndag hemma, med katter, promenad och musik.
Jag Har en del göranden som jag skulle kunna ta itu med, men frågan är om det blir gjort?
Det är märkligt med Söndagar, för oavsett om man är sjukskriven, arbetslös eller arbetar, så är Söndagar fortfarande en sådan där dag då man kan tillåta sig att göra ingenting eller göra lite som man vill…
Jag tänker välja på vägen idag. Vad som sker återstår att se…

På Återläsande och tack för uppmärksamheten!
Kanske att vi hörs senare idag… Och du, var rädd om dig… ”Ta ingen skit”!
Väl Mött / Arthur