Vad är det för fel!?
Är det jag som tänker för mycket och är det jag som har en taskig inställning till hela tillfrisknande processen?
Möte med Vuxenenheten och Socialförvaltningen!
Ett möte för att lägga till ytterligare en del i all denna röra! Mer kontroll, mer koll, fler inblandade att hålla reda på och ännu fler Instanser och personer att bevisa, visa och övertyga min duglighet inför! Lite fler möten, lite mer tider att passa och så ska de ta sig in i mitt hem också! Se efter så att hemmet är fint, att jag sköter mig och att allt är på banan! Se till så att jag, framförallt, är på banan! De lägger till ytterligare ”nyheter”, insatser och instanser, i ett redan väldigt förvirrat liv.Ytterligare händelser och skeenden att boka in i kalendern och det ska som vanligt upprättas en handlingsplan för mig att följa och det ska rapporteras, fullföljas och återknytas till Vuxenheten och Socialförvaltningen. Och det nya!? Pusselbiten? Ytterligare moment att hålla ordning på!? Jo… Det nya i allt det här är det ”boendestöd” jag ska få tillgång till, vare sig jag vill eller inte. De ska vara mig behjälplig med diverse olika göranden, beroende på vad jag kan tänkas klara av, orka med eller inte får ordentlig rutin på. Jag ska läras att återigen passa in i samhällsfållan. Jag ska förstå och lära mig att ringa myndighetssamtal, sjukhus och jag ska få insikter om vikten av samhällsstrukturerna, ordning och reda.
Som vanligt när vi ses är det där gamla vanliga artighetsfraserna; ”Hur mår du? Hur går det? Är allt okej? Vad kan vi göra för dig? Upprätta en handlingsplan!? En till!? Känns det här bra för dig”?!
Fuck you! 
Jag känner hur jag kokar! Jag tappar orden och gör som jag brukar, tiger! Jag orkar inte tala. ”Lallar med”…
Jag förstår ärligt talat inte syftet med den här typen av stöd!
Jag kan tänka att någon som kanske bott på gatan i större delen av sitt vuxna liv, kan behöva den här typen av medmänsklighet, men jag förstår inte att jag som ändå haft ett högst normalt och fungerande liv, ska ha tillgång till detta boendestöd?
Det känns plötsligt förnedrande. Det känns helt plötsligt förlöjligande.
Jag utgår naturligtvis ifrån att det är Socialsekreterarna som vill ha mer koll och vill veta att jag sköter mig och håller mig till planen!
Dessvärre måste jag erkänna att det första mötet med min Boendestödjaren inte gav mig direkt förtroende och ingav inte heller trygghet, direkt.
Jag var avogt inställd från början, så jag får ge det lite tid, men energierna var inte bra!
Och att jag ska sitta ensam med henne någon gång i månaden!? Ja, jag vet inte!?
Det kändes inget bra! Jag förstår inte… Vad ska hon hjälpa mig med?
Förslaget till ”insatser” var bland annat ansökningarna till Försörjningsstöd varje månad, så att jag skulle få avlastning från det och att dialogen mellan mig och Socialsekreteraren skulle kunna skötas av Boendestödjaren, så att jag inte behövde göra det!
Det är bara det att jag har ”fixat” det där i över ett år nu! Jag har ju själv ordnat med alla överklaganden, alla ansökningar och alla otroligheter, så varför nu? Jag kan göra det själv!
Jag begriper inte syftet!?
Men jag inrättar mig efter ”deras” önskemål. Jag gör som de vill och säger. Jag motpresterar och är tillmötesgående.
Och plötsligt börjar jag fundera över meningen och syftet med livet? Varför? Hur?
Vad är egentligen tänkt att vara? Och varför blev det så här… Det börjar kännas ganska färdigt nu, på någotvis!
De slänger med mig! De vänder ut och in på hela min person. Och när det passar dem, så förflyttar vi ansvaret till en annan institution och sjukhus. Ja, jag ska ”överföras” till ett annat sjukhus med andra kunskaper och specialister. Lite snabbt och utan min vetskap, känner jag! Här går det undan!Det blir för mycket. Nya människor, nya rutiner och ytterligare en utredning! Vad tror alla egentligen? Hur mycket ska man behöva ta!?
De sliter och drar i mig. Jag får återge och förklara och berätta igen.
Jag återberättat min historik, förklarar mitt missbruk och jag berättar att jag mår vansinnigt dåligt. Jag är sjuk.
Jag upplever mitt liv förnedrande!Jag känner att de leker med mig, provar sig fram och ordnar med nya kontakter, nya människor att uppföra en relation till, ytterligare någon att lägga mig, mitt liv och mina svårigheter hos.Ingenting är heligt längre. Minsta lilla detalj synas. Märkligt att jag kan och får gå på toaletten utan intyg, utan att berätta hur jag mår eller behöva fråga om jag får.Jag granskas, mitt liv ses över, alla detaljer plockas fram och det medan jag själv befinner mig i en personlig identitetskris.Allt jag gör, allt jag säger och allt jag företar mig, måste kontrolleras, godkännas och bekräftas. Jag är trött och jag är less! Jag har fullständigt tappat kontrollen över mitt liv och de är andra som styr upp, bestämmer och påvisar hur det ska se ut och vara. Jag förstår inte? Ska jag finna mig i allt det här? Och så snart jag ifrågasätter så är det regler, lagar och Socialtjänstlagen som ligger till grund för hur mitt liv ser ut och hur det ska vara!Jag vet inte om jag orkar…Orkar jag..?
Jag funderar ofta över hur min man och kärlek orkar och står ut med mitt humör, mitt mående och att jag saknar glädjen och livslusten. Jag är klagande. Jag är missnöjd och jag är ledsen…
Jag bara hoppas att han orkar med mig!
Jag står knappt ut med mig själv.
Det blir mer och mer att hålla ordning på. Det blir fler och fler instanser att rätta sig efter och leva upp till.
Det blir fler människor i tillvaron att möta och bemöta.
Jag blir inte klok på det här. Jag undrar bara om det verkligen är så här för alla andra tillfrisknande missbrukare?
Och ju längre jag kommer i min drogfrihet, desto fler pusselbitar läggs på plats och desto fler saker, människor och händelser fogas samman med mig och min tillvaro. Mer, fler, nytt och större!
Jag fortsätter min strävan att återfinna livet, komma i ordning och försöka att leva. Jag är jävligt trött på det, men jag fortsätter!
Jag önskar dig en trevlig och Snöig Lördag.
Ta hand om dig och var rädd om varann därute i verkligheten.
På Återhörande / Arthur
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Vardagliga Anteckningar... 