Jag börjar denna Måndagmorgon med ett äldre inlägg, som ännu brinner i magen och som är känsligt… En uppgörelse. En sammanstötning. Kontrovers… "Älskade mamma… Jag skiter i det. Faktiskt"! Väl Mött / Arthur

Kunde du inte bara älska mig! Kunde du inte bara krama om mig och verkligen älska mig, rakt uppochner, utan förbehåll och utan att det skulle behöva kosta på så förbannat. Hade du inte bara kunnat…

Jag presterade, jag gjorde allt för att finnas, jag försökte att imponera.
Jag önskade så vanvettigt, att du såg mig och sa; ”Jag älskar dig”, oavsett.
Jag önskade att få bli sedd, att du skulle vara stolt över mig och säga; ”Jag ser dig! Jag hör dig!” Var det verkligen så svårt? Vad hindrade dig?
Vad fan hindrade dig? Vad var det som var så udda, annorlunda och frånstötande, att du inte ens kunde ljuga och säga det!? Säga; ”Jag älskar dig!”
Jag var det jag var! Jag var unik. Jag är unik! Jag är en bra man och jag är framgångsrik, men kanske inte på det vis du önskade. Jag är inte framgångsrik på ditt sätt!
Om jag bara hade fått med mig lite självkänsla, bekräftelse på att allt var helt i sin ordning och att jag var en fin ung man, då kanske… Jag kanske inte hade hamnat så fel och så snett i livet!? Ser du din del i detta?

Va´ fan var ditt problem? Egentligen? Vem fan var du, att döma ut mig i unga år? För helvete på ren svenska! Vad var ditt jävla problem!?
Kanske att jag hade sökt mig till andra sammanhang. Andra människor. Andra ”typer…” Om du bara bjudit på; ”Jag älskar dig!”
Jag kanske aldrig hade haft mitt ständiga bekräftelsebehov, sökandet efter kärlek och njutning, att få älskas och bli kysst, smekt och kramad.
Om detta vet vi ingenting. Om detta får vi aldrig någonting veta. Det är redan gjort. Jag har redan fått smaka på hur det är att hamna än mer utanför, vara udda och inte ”passa in…”

Jag kanske inte hade hamnat så fel och så snett i livet!? Ser du din del i detta?

Och när jag berättade om min homosexualitet och du började gråta och frågade mig; ”Vad är det för fel på dig? Måste du alltid? Vad är det för fel på dig?”
Jag kallade dig jävla kärring och du slog till mig så hårt, att jag föll omkull, så gammal jag var? Minns du?
Minns du att du väste; ”Jag önskar att du aldrig blivit född! Vad ska alla tro? Vad ska folk säga!”

Och jag fortsatte. I många år att söka din kärlek, ett accepterade, kärlek och de där orden som aldrig undslapp dig; ”Jag älskar dig…”

Ingen frågade och ingen sa någonting, när jag som femtonåring valde att flytta hemifrån. Jag var inte ens vuxen! Ingen sa någonting!?
Jag valde att fly från allt det där som du pådyvlade mig och mina syskon.
Dina förbannade åsikter, din bitterhet och ditt martyrskap. Det var alltid du som led! Det var alltid du som fick ta konsekvenserna av hur jag, och mina syskon valde att leva.
Jag själv önskade bara att få leva som jag ville och jag hade en enorm önskan om att leva njutningsfullt och glädjefyllt.
Jag ville vara min egen person, leva som jag längtade efter och få njuta av kärlek, livet och allt det som fanns att glädjas av.

Du kallade mig snusk. Du sa att det fanns hjälp att få. Du berättade att om jag bara ville, om jag bara försökte så kunde jag välja annorlunda. Minns du?
Jag tappade tålamodet och kallade dig jävla kärring.
Du slog inte den gången. Du sa bara till mig; ”Jag har inte fostrat dig till det här!”

Jag flyttade till Stockholm. Flydde från alla fördomar och alla blickar som inte uppskattade mig och det jag var, fann jag någon typ av ro.

Och de män jag träffade, som jag föll så hårt för, de som aldrig var gay, homosexuella, men som ändå gärna ville ha sex och låta sig njuta, avnjuta, en ung kille som jag själv… Och jag lät mig utnyttjas, för lite kärlek och ömhet.
Jag tillät dem att sluka mig, äta, tugga och spotta ut det som var kvar.
Och när jag försökte att berätta, vill du inte höra.
Du sa att du respekterade mig, men inte accepterade.
”Jag vill inte höra ditt snusk. Jag accepterar inte det du är!”
Och jag som inte ens använde orden, så att du skulle förstå att det var samkönad kärlek jag haft, fått och blivit åderlåten av. Jag var alltid finkänslig, ville och hade en önskan om att få dela min sorg, mitt utanförskap och min känsla av att inte passa in. Du hötte med fingret och sa; ”Jag accepterar inte dig!”

Och när jag träffade en av de där första kärlekarna, han som slog mig så hårt och så ofta att jag slutligen hamnade på sjukhus.
Han som slog mig sönder och samman. Till oigenkännlighet. Minns du? Jag bad dig komma och besöka mig. Kommer du ihåg? Jag grät hejdlöst och bad om att få hålla din hand, att; ”Snälla, snälla, älska mig lite!” och du sa bara att du inte hade tid och; ”Vad var det jag sa… Somligt straffas med en gång!”

Inte en enda gång, sa du att du älskade mig! Inte, vad jag kan minnas, att du kallade mig för sonen, din hjärtans kär, ditt guld och din pärla.
Aldrig att du kramade mig, tröstade och berättade för mig att allt blir bra och allt ordnar sig.

Jag har fått veta att du även uteslöt mina syskon! Jag var inte så förbannat udda och ”fel”, egentligen, som du fått mig att tro! Du spelade kärleksfull och omtänksam, men det var alltid falskspel, lögner och hyckleri. Allt för att visa upp en fasad. Allt för att alla andra skulle tro och se, att du var god, kärleksfull och ömsint.
Förbannade kärring… För så länge det inte handlade om dig och ditt förbannade nödtorftiga liv, så var det inte intressant.

Jag blir mer och mer lik  min mor till utseendet! Det retar mig så förbannat!

Om inte allting cirkulerade kring dig, ditt och din så kallade ”misär”, så fanns inget intresse och inget genuint engagemang och ingen som helst omtanke och tillgivenhet. Och hur det än var, vad som än skedde, så lyckades du alltid få fokus, bli navet och allas blickpunkt…

Jag ska inte vara bitter. Jag ska inte vara besviken. sårad. Arg och stött i kanten. Jag ska inte heller vara desillusionerad, för jag visste ju hur och vem du var. Vem du är!? Jag och alla de andra i din omgivning visste ju precis hur du fungerade.
Och oavsett, kära mamma, oavsett hur du är, hur det blev och om du faktiskt var helt avsaknad av kärlek och jag i vuxen ålder valde bort dig, så älskade jag dig! Och jag kan inte säkert svara på om det är mitt utdelande av straff till dig… Min hämnd kanske, men jag väljer att inte träffa dig! Vill inte se dig… Kunde du inte älska mig, så varför ska jag..? Varför ska jag älska dig!? Jag måste inte alls… Jag måste ingenting!
Vedergällning och mitt sätt att ge igen? Och det spelar faktiskt ingen roll längre!
Jag älskade dig. Jag saknade dig och jag önskade din kärlek. Din acceptans.
I dag skiter jag i det. Fullständigt! Jag skiter i dig och vem du är, vad du är och var! Jag kanske inte hade hamnat så fel och så snett i livet, om du bara sagt; Jag älskar dig!? Ser du din del i detta?

Älskade mamma… Jag skiter i det. Faktiskt!

Han tror att jag sitter uppe hela nätterna och ser på teve… och naturligtvis somnar jag. Ni har inte en susning om hur det är att leva med ångest och frågor kring livets meningslöshet, så sluta och låtsas som om ni vet… Ni vet ingenting, om ni inte varit där själva! Var försiktig med medmänniskorna! Tack!

Foto; Per Lundström

Lördag förmiddag.
Jag klev upp, tillsammans med min man och kärlek, 05.00.
Som alltid; Kaffe, tända ljus, tystnad, katter och fåordigt. Jag uppskattar det!

Det blev en sen Fredag. Fredagen gick över i en tidig Lördag, eftersom jag såg på en sämre film på teve och somnade gott på soffan.
Det var förövrigt ingen film jag tänker nämna här i min Blogg, jag tänker inte rekommendera den, den var kass, och sedan stapplade jag in till sängen sent på nattkvisten.
Min man och kärlek hävdar bestämt att jag vänt på dygnet, men så är det inte alls… Jag borde inte bry mig om det, eftersom jag själv sitter inne med hur det är, egentligen, men jag blir ångestfylld och det gör mig irriterad!
Kanske att jag är sen i säng, för klockan brukar bli runt tolv, men oftast somnar jag i soffan, med en pläd och en av katterna på sidan om min trötta kropp och jag sedan vaknar till liv där vid ett eller halv två.
Han tror att jag sitter uppe hela nätterna och ser på teve och det gör jag ju i och för sig, lite beroende på hur man ser det!
Jag sitter/ligger framför apparaten och somnar där, med teven på… Ett lite svagt surrande ljud, som känns tryggt, mjukt och mysigt och naturligtvis somnar jag.
Det gör naturligtvis ingenting, men det retar mig att han tror att jag vänder på dygnet, roar mig och ser på teve nätterna igenom och att jag ”passar på” eftersom jag ”bara” går hemma och drar hela dagarna.
Som alltid försöker jag att ha ett ”mål” om dagen, att göra någonting varje dag, om det så endast är en promenad, och jag försöker att hålla mig på benen och vara ”nyttig”, men det mesta av tiden går faktiskt åt till att sova och vila. Just nu är det så, och det oroar!
Det irriterar mig, när jag själv är oroad, får dåligt samvete och ångest för att jag sover så mycket, att han och några med honom, tror att jag drar benen efter mig för att jag kan och för att jag underhåller mig själv med skräpfilmer och skrivande på nätterna.
Jag befinner mig fortfarande i kölvattnet av min långdragna depression och jag är ännu nedstämd, så jag vill inte höra, veta och känna av vad andra tror att de vet om min situation.
Är det inte märkligt att människor som står utanför en själv, de som finns i ens kringnärhet, fortfarande tror sig veta vad som är bäst för en och vad lösningen skulle kunna vara för ett bättre liv och en bättre tillvaro?
Jag kan vidareutveckla det där, för jag, och många andra med mig som lider av mental ohälsa, är jä*ligt trötta på att höra andra människors goda råd…
Det är inte det enklaste att ”rycka upp sig” och företa sig saker och ta tillvara på livet, när varje dag är en fråga om överlevnad och att inte låta de mörkaste tankarna ta överhanden.
Och när man varje dag, ensam och själv, för en kamp för att lämna dödstankarna därhän och faktiskt övervinna varje dag, så är det inte det enklaste att; ”Ta en promenad”, ”gör någonting människa…” eller ”kamma till dig”…
Låt mig säga så här; Ni vet ingenting! Ni har inte en aning! Ni kan aldrig föreställa er hur mitt och andra människors liv känns, ser ut och ter sig, när det alltid är en fråga om att leva, överleva eller att ens kunna ta sig genom dagen!
Ni har inte en susning om hur det är att leva med ångest och frågor kring livets meningslöshet eller huruvida livet tar slut idag eller i morgon, så sluta och låtsas som om ni vet…
Ni vet ingenting, om ni inte har varit där själva!
Och har ni varit där, i det svarta, så kanske just din lösning inte passar mig eller någon annan! Var försiktig med medmänniskorna, för ni har inte en aning, egentligen! Tack!

Jag ska njuta dagen idag.
Jag har haft ett par dagar som jag mått ganska bra! Jag ska försöka att städa lite, vila, lyssna på musik och bara umgås med mig själv och katterna!
Min man och kärlek arbetar, så jag kan gå hemma hos honom i Alby och pyssla lite… Kanske att jag drar mig hemåt till min egen vrå i Bagarmossen? Problemet är bara att jag är så oerhört trött och vill inte heller vara ensam! Jag längtar efter honom, min man, hela tiden!
Att kärlek kan kännas så…

Tack för din uppmärksamhet och din tid!
Tack för ordet… På återläsande!
Väl Mött / Arthur 

Att vara deprimerad, som i mitt fall tidigare under året, och lägga på sig över tjugofem kilo i kroppsvikt, gör inte tillvaron bättre eller enklare på någotvis… jag är den där typen som varit, i min ungdom, straffande och tyvärr agat min kropp på olika sätt.

Bilden till vänster tog min man i början av sommaren. Bilden till höger togs på senhösten i år, 2015. Mellan dessa bilder är det minus tio kilo. Jag har visat dem förr, men bjuder på dem igen… Ytterligare tio kilo har ”runnit bort” sedan dess.

God förmiddag världen, Stockholm och Alby!

Jo, det här med min kropp och min vikt. Är det av vikt? Är det viktigt?
Att se ut och att trivas? Att vara och att ”se ut”…

Jag kan tänka och tro, att om man inte trivs i sin kropp och inte med det man har sin själ boende i, så blir det absolut inte bättre om man lider av psykisk ohälsa.
Att vara deprimerad, som i mitt fall tidigare under året, och lägga på sig över tjugofem kilo i kroppsvikt, gör inte tillvaron bättre eller enklare på någotvis.
I mina mörkaste dagar, som blev till månader och nästan ett år, så tröståt jag! Mängder. Smög med maten. Smög med glass, godis och mängder med kolhydrater. Jag kunde sitta och äta stora mängder med glass, smågodis och nötter framför teven och inte ens märka att jag blev övermätt och rent av spyfärdig. 
Och jag fick i mig mängder med onyttigheter och hela tiden kände jag att det inte spelade någon roll, för mitt liv var ändå slut, över och överstökat. Fullständigt galet och absurt och det blev en ond cirkel av det där, för ju sämre jag mådde desto mer åt jag och desto mer gick jag upp i vikt och desto sämre mådde jag… Och då åt jag ännu mer och tröstade mig med ytterligare godsaker och så var liksom cirkel sluten… Runt och runt…
Jag hade ingenting mer att ge och inte heller någonting att erbjuda andra människor.
Och ju mer jag stoppade i mig, desto större blev jag ju. Och, plötsligt, så är det som om man vaknar upp en dag och ser hela härligheten och tänker; ”Hur fan gick det här till? Igen? Varför blev det så här, igen”?

Jag är dessvärre den där typen av man och människa som gått upp, gått ner i vikt och gått upp i vikt igen! Jojo! Uppochner!
Och jag är den där typen som varit, i min ungdom, straffande och tyvärr agat min kropp på olika sätt. Tuktat och tränat! Tränat och svultit! Och detta bara för att jag trott att jag måste se ut på ett speciellt vis. Jag har förlagt min egen trivsel på andra och på vad jag tror att andra ska tänka och tycka om mig! Objekt! Subjekt!
Jag har bestraffat mig och torterat min kropp på så många olika vis, att det förmodligen skulle ses som sjukligt… Dessvärre även med droger!
Och det syns och det känns numer, i och på kroppen. 
Och det är så lätt att säga att det bara är att fixa och göra någonting åt sin utseende, om man inte trivs. ”Det är bara att plocka fram disciplinen och köra igång”! Det är bara att göra och det bara att göra om och göra rätt! Trivs du inte? Fixa det!
Det är ju skitsvårt! Det är ett hästjobb! Det är galet vad mycket ledsamheter och sorg det finns i att inte uppskatta sin fysiska kropp! Det finns mycket skam i att inte vara bekväm i sin kropp och det finns väldigt mycket negativa tankar kring att inte känna sig fin, härlig och vacker.
Och är man dessutom deprimerad och ledsen, så är det så jäkla lätt att ta till mat och sötsaker som tröst!

Foto; Per Lundström

Och återigen drar man, eller jag själv naturligtvis, igång med att motioner, byta kosthållning och dra igång projekt ”förnya din kropp”.
Och stenhårt, tillsammans med min man och bästa vän, kickade jag igång LCHF och det som jag trodde skulle ta en evighet att få ordning på, har tagit mig fem månader lite drygt och plötsligt har jag tappat bort tjugo kilo!
Jag säger inte att just det där med att gå ner i vikt får hela tillvaron att bli bättre, trevligare eller mer positiv, men det gör det onekligen lite trevligare och mysigare att ha en kropp som är mjukare och smärtare. För övrigt så kan jag skriva under på att det gör gott för självkänslan.
Och jag känner mig nöjd nu.
Jag tänker fortsätta att strypa alla kolhydrater och jag tänker fortsätta att äta som jag hittills har gjort, för det är enkelt och det finns många andra fördelar med att ta bort socker och kolhydrater, men jag återkommer till det senare idag. Det finns en del att skriva om det där…
Jag tänker att om jag går ner lite till, så är det okej och en bonus, gör jag inte det, så är jag nöjd.
Och för första gången i mitt liv så är jag belåten, glad och tacksam för den här kroppen och jag känner ju att all misshandel av den har satt sina spår, rent fysiskt, i from av smärtor och värk. Huruvida just det stämmer, återstår att se, för utredningen är inte på långa vägar färdig och det skulle kunna vara så enkelt att jag ärvt, av mamma och mormor, reumatism och Artros.

I alla fulla fall… Jag har en okej kropp, jag är okej och det är bra för själen, hjärtat och självkänslan. Och… jag vill tillägga, att jag fortsätter och tänker göra vad jag kan för att komma i ordning med värk, smärtor och få till en fullt fungerande kropp!
Och det där med att vara nöjd och tycka att man är okej, det kommer med åldern! Detta sagt till dem som är under trettio och krigar med sina kroppar och sina utseenden! Acceptans och att tänka ”vad vill jag”, är förutsättningen för att komma i ordning med kroppen och själen…
”Vad vill jag”!?

Tack för ordet! Vi hörs under dagen! Tack för din uppmärksamhet och för din tid! Väl mött och ta ingen skit idag heller!
Väl Mött / Arthur