Somligt skriver jag inte om! Inför annat försöker jag att vara politiskt korrekt och använda mig av mjukare ord… Men ibland brinner det i huvudet och då använder jag mig av mina "dokument" på datorn, eller skriver av mig på ett A4-block… Skitgris!

Det mesta av det jag skriver hamnar här, i min blogg.
Jag skriver om vad jag vill, när jag vill och hur jag vill. Nästan!
Somligt hamnar inte alls här.
Jag har skrivit små hågkomster, dikter, bjudit på Poesi och en hel del beska.
Somligt skriver jag inte om! Inför annat försöker jag att vara politiskt korrekt och använda mig av mjukare ord och finare meningar.

Ibland blir jag så förbannad på orättvisor att jag skulle vilja använda grova, fula och riktigt tarvliga ord, men jag gör det inte. Som skitgris! Ibland!
Ibland vill jag, av ren bitterhet och växande ogillande, använda mig av ohyfsade, vulgära och fräcka meningar, men jag gör det inte! Jag vill inte sjunka så lågt!
Jag försöker att vara sansad när jag skriver om det som berör mig djupast och jag försöker verkligen att tänka igenom det jag aggressivt vill få sagt och jag vill inte verka som om jag är ordfattig och saknar ett bra och genomtänkt språk.


Men ibland brinner det i huvudet på mig, fullständigt exploderar, och då använder jag mig av mina ”dokument” på datorn, eller så skriver jag av mig i ett A4-block, mitt ”Skit-Block”, bara för att jag måste!
Jag kan bli så jävla arg!
Det måste bara ut ur kroppen och mitt blodomlopp!

Klippet här ovan är ett sådant! Om du inte lyckas med att spela klippet, finns originalet via den här länken; Facebook; ALLA mina vänner MÅSTE se detta.

Jag har använt mig av så fula ord och kallat den här kvinnan i klippet för det mest nedsättande termer, men inte här och inte heller på Facebook.
Och frågan är, som jag ställer mig, hur och vad får man uttrycka och skriva, utan att det blir för grovt och ”kränkande” (Avskyr det ordet! Används alldeles för flitigt idag!) och kan man hänga ut folk hur som helst?
Och måste jag, personligen, hela tiden blottlägga mina åsikter och ventilera dem, bara för att jag går i spinn och blir ox-tokig!?
Jag har skrivit detta i tidigare inlägg, men ska man verkligen höja sin röst, sprida sin egen antirasistkampanj och ge mer luft åt dem som är invandrarfientliga, eller ska man välja att tiga ihjäl dem? Kväsa dem?
Jag menar, det får ju mer uppmärksamhet om jag och andra gapar som småbarn, bara för att vi anser att de har fel åsikter! Eller?
Å ena sidan har vi ett vackert land med yttrande frihet, var och en får tycka som den vill, säga vad den vill och uttrycka sitt ogillande och det är fint och vackert, inte tu tal om det!
Men… Å andra sidan, hur mycket skit får man gödsla med och hur mycket får man förnedra andra för att de inte besitter samma åsikter? Hur långt kan man gå?

Det är väl lite väl mycket pajkastning och
skitsnack från rasisternas sid? Det köper ta mej tusan
allt dynga det bara kan för må sig, och det vill inte
säga lite det… 

Jag tänker närmast på min egen avsky för rasism, nazism och invandrarfientlighet! 
Som kvinnan i klippet. Hur jävla dum och elak för man vara? Och ska man verkligen uttrycka det? Att kvinnan ifråga är fullständig blåst, dum i huvudet och saknar omdöme och insikter?
Och skriver man så, är inte det ett tecken på eget dåligt omdöme?
Jag menar… oavsett om det brinner i skallen av ilska, så kanske man ska uttrycka sig väl, demokratiskt och diplomatiskt, för att inte framstå som en skitunge i en sandlåda och lägga sig på den lägsta nivån av lägsta nivåer; Det rasistiska alfabetet, inkluderat okunskap och ren skit?
Ska man vara tyst? Ska man inte skriva att det faktiskt är en skitkärring, fullständigt bränd i skallen, med ett vansinnigt barnsligt språkbruk och förbannat ovårdat sätt, som figurerar i klippet! Och ännu en fråga jag ställer mig; Var hon full, bitterpitten till kvinna? Skitgrisen! Va?
Och nu uttryckte jag det jag tänker och känner i ord och form, men skulle förmodligen ha valt att skriva och uttrycka det lite finare; Är hon inte lite hård? Har hon några vänner som är invandrare och som varit på flykt? Hon kanske rentav har levt i en annan del av världen? Hon kanske bara är rädd och trängd?
Och var han absolut tvungen att parkera precis vid porten och kunde han inte bara ha låtit henne vara utan att argumentera emot? Kunde han inte bara ha bett om ursäkt och sagt att han snart var färdig med sina bestyr? Och kunde jag inte lite diplomatiskt skriva att han kanske bara skulle ha varit tyst, tigit och vänt andra kinden till?

Men… Är det inte en konstig och märklig känsla när ens egna åsikter, som man själv upplever som sunda och schyssta, går stick i stäv med någon annans och man blir förvånad över hur människor tänker?
Är detta på riktigt, är en fråga som man ställer sig!

…Och man försöker verkligen  att vara korrekt och
uttrycka sig milt och försiktigt…
Men ibland blir det bara för mycket…
Ursäkta språket, men vilken dum jävla kossa kvinnan är
i filmklippet! Så… nu har jag skrivit det också! 

Och man blir lite fundersam om de verkligen besitter de där åsikterna och man begriper bara inte hur de ens kan tänka som de gör! Idioterna!
Och så inser man, i alla fall jag, att det inte är någon idé att argumentera emot idioter och okunniga människor med lågt IQ, för det begriper i alla fall ingenting!
Och de har dessutom, utan kritiskt tänkande förstås, köpt vartenda ord som Sverige Demokraterna sagt, spridit, propagerar och propagerat för. 

Alla lögner, all skit och allting de falskeligen kan sprida, sväljer de med hull och hår. Urskiljningslöst! Korkbollarna!

Och… Det tråkiga är ju att vi, som står på den motsatta sidan så att säga, kör med samma typ av smutskastning när vi propagerar för mänskliga rättigheter och frågan återigen blir och är; Vad och hur ska man göra? Vad blir rätt och riktigt? Vad är schysst och vad ska man göra för att ”stå över” fascisternas förbannad smörja..? Ska man låt dem hållas och vända andra kinden till, eller ska man påvisa att de har fel och lider av okunskap och rädslor?
Ska man bombardera dem med motbevis och trycka på att det faktiskt är fullständiga jubelidioter, vilket jag tycker, men upplever är fruktansvärt omoget att uttrycka och skriva och därav undviker, eller ska man ånga på och kalla dem för vad de är; Nazistsvin och skitgrisar?
Det är svårt det där. En balansgång. Hur gör man?
Jag kan bara konstatera och skriva rakt från hjärtat; Kvinnan i klippet är fullständigt bortom all rim och reson, hon har förmodligen tappat alla koncept och var enda en av hennes hjärnceller i skallen har uppenbarligen slutat fungera! Vad fan är det för fel på fanskapet!? Korkad, fullständigt!

Eller som min man och kärlek säger; ”Det är knappast den skarpaste kniven i lådan”!

Väl Mött / Arthur 

Grupper som ”Förbjud Halalslakt i Sverige NU” och ”JA tack"! Lite källfakta borde vara på sin plats. Som vanligt sprider okunniga, o-pålästa, obevandrade och obildade människor rena dumheter om Halal och slakt…

En bild från ett Svenskt Slakteri. Snyggt va?
Bilden är hämtad från Sydsvenskan!

Metro: ”Grupper som ”Förbjud Halalslakt i Sverige NU” och ”JA tack! Till att förbjuda halalslakt i Sverige” har lockat till sig tusentals likes på Facebook. 
Men halalslakten som utförs i Sverige skiljer sig knappt från den vanliga slakten – och att slakta djur utan bedövning är totalförbjudet”.

Har någon av dessa ryktesspridare varit med på en Svensk jakt i Sverige under hösten, när djuren skjuts och töms på blod direkt på plats, efter det dödandet skottet? 
Alla djur under slakt, så även i Sverige, töms på blod, för att de skall kunna ätas! De visste ni va? 
Även din hamburgare på grillen i sommar, som förmodligen är av Svenskt kött från ett Svenskt slakteri, har en Svensk kossa tömd på allt sitt  blod fått sätta livet till, innan den delas upp för olika ändamål!

Så egentligen är det ingen skillnad på hur slakten i Sverige går till och utförs, och det oavsett om det handlar om Halal eller ”vanlig” Svensk slakt…
Okunnighet och rena lögner är vad ignoranta och oupplysta människor sprider…
Allt för att skilja på oss individer; ”Vi och dom”…

Metro: ”Slakt utan bedövning är ju fruktansvärt för djuren, men i Sverige följer halalslakten den svenska djurskyddslagen. Och i Europa är det verkligen inte bara djur som slaktas enligt halal som inte bedövas”




















En tidigare publikation på Bloggen; "Jag är på väg till frisören och det som just då känns som en ren avrättning. Jag går med pappa".

Jag är på väg till frisören och det som just då känns som en ren avrättning.
Jag går med pappa.
Han håller ett hårt och stadigt grepp om min arm. 
Han formligen släpar och drar mig med sig. Han är arg. 
Han är väldigt arg..!
Och jag… jag flyger. Jag svävar i hans hårda grepp, bara hänger med och svävar lätt vid hans sida.

Den här gången är det papiljotternas fel!
Papiljotterna som är gjorda av finaste, mjukaste och gulaste lammskinn.
Och om jag bara inte hade…
Om jag bara hade kunnat låta bli dem… Men han skulle ju inte vara hemma. Pappa skulle inte vara hemma nu! Han var för tidig! Några dagar för tidig.
Och hur skulle jag kunna veta?
Inte bara pappa är arg. Min mammas ilska har visat sig under morgonen och i mina syskons blick glittrade hånet och rädslan intog mina.
De hånlog och mamma var högröd i ansiktet av ilska.
Arga, hånfulla och glittrande ögon. Ilska och återigen; Jag!
Jag! Om jag bara kunde ge fan! Om jag bara kunde låta bli!

Jag känner mig som en liten trasa jämte pappa, där vi går.
Jag liksom glider med honom, längs gatan.
Vi ska till frisören, pappa och jag.
Jag vaknade tidigt denna sommarmorgon.
Ljust, gult sken och gröna färgstarka blad.
Jag hade bråttom upp ur sängen och ut genom hallen och till badrummet.
Fram med pallen för att stå på, för att nå spegeln, för att kunna se, för att kunna njuta av det fina… för att kunna se det bruna långa håret…
Jag räknar snabbt igenom håret och alla papiljotterna, så att alla sitter kvar i håret. Och det gör de, alla tolv!
Jag blir våldsamt nyfiken på hur det kommer att se ut, hur dessa lockar och korkskruvar kommer att klä mig. Men jag bestämmer mig för att äta frukost först och sedan, sedan ska jag plocka ur papiljotterna i gult, mjukt, lammskinn…
Jag ska njuta av dem! Alla dessa vackra skruvade lockar…
Jag ägnar lite kort en tanke åt min lillasyster, vars långa blonda hår är fyllt av lockar, skruvar och är våldsamt vågigt, helt naturligt!
Mitt tjocka bruna hår är bara rakt och nästan stripigt. Inget gulligt och sött över det! Inte alls! Bara rakt, brunt och stentrist! Bajsbrunt!
Lillasyster får alltid all uppmärksamhet.
Min lillasyster är docksöt. Hon är gullig. Sockersöt och bedårande, med sin ljusa hy och sitt blonda nästan vita hår.
En ängel helt enkelt! En jävla ängel!
Själv är jag brunögd och brunhårig! Och jag får ingen uppmärksamhet alls för det! Jag är för tjock och håret likaså. Tjockt hår, som är bajsbrunt och jag är mer av en satunge, än söt, gullig och bedårande.
Ingen ängel alls!
En odåga och inte riktigt navlad, som pappa alltid säger. Han påpekar även att jag förmodligen inte tillhör familjen, inte är hans barn och bara är ett onödigt ting. ”Gossen”, ”pojken”, säger han. Ful, fel och för tjock.
En ful ”gosse” och odåga! Inte riktigt riktig!
Han säger detta nu också, på vår färd till frisören.
Han upprepar det som ett mantra och hans grepp om min arm är hårt och jag… jag flyger, svävar fram, bredvid honom. Inte riktigt navlad…
Jag låter de gula papiljotterna vara kvar i håret i hopp om att få ett lockigt, vågigt och kork skruvat hår, som min änglalika och näpna lillasyster.
Jag ska ha dem! Lockarna! Jag ska bli söt, få uppmärksamhet och bli kramad på och gullad med! Jag ska banne mig…
På väg ner för trappan nynnar jag.
Jag sjunger lite på någon Lasse Berghagen melodi om Jennie, Jennie.
Jag är glad, för det kommer att bli bra! Det kommer att bli så fint, håret!
Och det kommer att bli kork skruvat och lite Shirley Tempel över det hela.
Och jag söt, fin och kramad på…

I dörren in till matsalen ser jag honom. Han sitter där på sin vanliga plats, fast han egentligen inte ska vara där.
Han är tidig! Han har kommit hem för tidigt, och sitter vid frukostbordet med de andra i familjen.
Minen! Hans min bådar inte gott, när han får syn på mig i dörröppningen.
Och jag kan se på hans blick att tankarna far runt där inne i skallen på honom. Han blir högröd i ansiktet och hans bruna ögon skiftar snabbt i svartaste svart. Galen! Galenskapen lyser i blicken och han öppnar sakta munnen för att säga något. Men orden fastnar och han blir sittande med gapande mun.
Och alla runt bordet undrar, vad händer nu? Vad sker?
Mina syskon tittar på honom och sedan på mig. Från den ena till den andra, som en tennis match, tittar de på oss. Men han förblir tyst…
Sakta reser han sig från stolen, förblir tyst. Man skulle kunna höra en knappnål falla i rummet! Och ilskan går inte att missta sig på!
Mamma kommer in i matsalen, men vänder hastigt i farten och går ut i köket igen. Försvinner i dörrhålet och förblir borta…

Pappa och jag. Jag och pappa.
Han kommer fram till mig, tar ett fast grepp om min överarm och säger, ”gosse”… Suckar djupt och säger, ”Du är inte riktigt navlad”… ”Gosse”.
Och det ena ger det andra och nu är vi på väg till barberaren.
Avrättning och döden!
Och där fick jag för att jag ville bli söt, gullig och bedårande.
Jag svävar fram, liksom flyger vid hans sida.
Lättar, svävar, flyger, glider…
Mitt bruna och alltför lockiga hår rakas av i ett nafs! Det är gjort på mindre än två minuter! Kort, kort och taggigt på huvudsvålen.
Jag stryker med mina händer över skallen och biter ihop.
Jag ska inte gråta! Gråt inte! Inte gråta!
Allt mitt tjocka, bajsbruna och lockiga hår ligger i drivor kring mina fötter.


Så… där fick jag! Satungen, gossen, jag som inte är riktigt riktig!

Där fick jag, för att jag ville vara söt och uppmärksammad som min änglalika syster. Den förbannade, blåögda, ljushyllta och blonda ängeln.
Jävla änglar! Jävla Gud! Jävla söta och vackra ängel till lillasyster!
Och jag som bara ville få uppmärksamhet och vara älskad och omtyckt!
Älska mig! Älska mig! Uppmärksamhet!
Fel uppmärksamhet! Fel tidpunkt! Fel plats! Och jag är fel! Inte riktigt navlad!
Varför blir det alltid fel!? Och jävla pappa!
Jävla ängel och förbannade bruna hår!
Jävla papiljotter och förbannade bajsbruna tjocka hår…

Jävla, jävla hår!

Väl Mött / Arthur