En dikt i prosaform… Att avnjutas under återstoden av dagen… / Arthur

Om jag håller om mig själv…















Om jag håller om mig själv, kan jag låtsas att det är dina armar som håller om…
Jag kan inte delta i detta, alldeles ensam.
Tiden ligger stilla, mellan dessa fyra väggar…

Minnen faller in, ifrån höger och ifrån vänster.
Surrar runt och berättar om sommardagarna vid klipporna, när jag njöt av solen, en bok och du badade med fiskarna i viken. Du älskade att bada, simma och dyka.
En man som älskade havet, naturen och bara ville få simma bort från allt.
Komma långt bort och aldrig mer återvända.
Vi hade kaffe och smörgås med oss. Dukade upp på klipporna under solen och njöt av värmen och av varandras sällskap.
Jag väljer att romantisera. Jag väljer att minnas det som var bra, bäst och gott.
Tro inte, att jag inte ser! Tro inte, att jag inte begriper. Jag vet, han kommer inte hem…
Och om jag låter min blick vandra vidare, på tunnelbanans kartor, kan jag skönja skärgårdens öar där vi luffade runt med mindre packning och vin.
Vi hyrde cyklar och cyklade runt, under varma sommardagar. Stannade upp och grälade om vägar, riktlinjer och hur vi hade kunnat komma vilse…
Sena Söndagsmorgnar när vi kamperade en hel dag i sängen. Vi slumrade till, pratade med varandra och åt pizza direkt ur kartongen, och till frukost.
Tog promenader och stannade till någonstans och dela på en lunch.

Och om jag håller om mig själv, kan jag låtsas att det är dina armar som håller om… Och detta som var så vackert, målades i svart.

Och den där sena eftermiddagen i november, när dagen började med ett plus ett och avslutades minus en. Två blev en och jag ensam kvar, där i våningen.
Stod ute på terrassen och såg och förundrades, att världen verkligen fortsatte att snurra runt, utan dig. Bottenlösa havens känslor. Avgrundsvrål och dansade vals. Galen…
Och det där märkliga, att vara två vid frukost och ensam kvar till kvällen och middagen.
Det är konstigt att ha djupodlade samtal framför tv:n, för att senare inte ha ord att uttrycka.

Om jag håller om mig själv, kan jag låtsas att det är dina armar som håller om…
Jag kan inte delta i detta, alldeles ensam.

Tiden ligger stilla, mellan dessa fyra väggar…

/ Arthur 

Jag och min kärlek, bestämde oss för lite mer än två veckor sedan, att ta bort så mycket kolhydrater som möjligt, från vår kost. LCHF… FEM SMÖRPAKET!

Jag och min kärlek, Per-Erik, bestämde oss för lite mer än två veckor sedan att dra ner och försöka ta bort så mycket kolhydrater som möjligt, från vår kost. LCHF…


Vi har samtidigt promenerat mycket och ”rört på oss” mer än vad vi brukar…Vi har gjort det för att jag själv ska må bättre mentalt, (det ska visst vara bra för ”skvalpet” i hjärnan? Men jag har då inte märkt någon skillnad!) men också för att jag under de senaste sex månaderna dragit på mig tjugo extra kilon, tack vare min depression…
Jag är en tröstätare när jag är nedstämd. (Aha! Det förklarar saken!)Även Pelle har lagt på sig lite ”kärlekskilon”…

I morse blev jag besviken, för jag har ”bara” tappat två och ett halvt kilo och fyra centimeter runt midjan… På två veckor!
 Men… Jag, som så många andra, behöver en illustrerad bild och någonting mer synligt och påtagligt, för att begripa att det faktiskt är en del…
Jag kom på, efter mycket om och men, att dessa ”få” kilon faktiskt är ganska bra och det blir så mycket som två och ett halvt kilo smör!
FEM SMÖRPAKET!
Och vet du hur mycket det blir när man lägger upp det på köksbordet? Jösses, det blir en hel del och frågan är; Var i helvete satt dessa kilon, när det knappt känns på kroppen!?

Grattis till mig och Puss på min kärlek och vackra man…
Väl Mött / Arthur

Dagens sinnlighet, Poesi och Dikt, får Harriet Löwenhjelm bjuda på… Härligt mjukt, sött och följsamt… Väl Mött / Arthur


Tag mig. Håll mig. Smek mig sakta.


Tag mig. Håll mig. Smek mig sakta.

Famna mig varligt, en liten stund.
Gråt ett grand, för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund.

Gå ej från mig. Du vill ju stanna,

stanna tills själv jag måste gå?
Lägg din älskade hand på min panna.
Än en liten stund är vi två.

/ Harriet Löwenhjelm