Jag ska på äventyr idag och jag ska ta bussen och lyssna på musik och skriva medan jag färdas hemåt, till mig och mitt… En promenad, om förkylningen tillåter. Jag ber om förlåtelse och jag ber om förståelse. Jag ber om insikter och syftet med saker, människor och händelser och jag ber om min egen förlåtelse…

Jag ska ut på äventyr idag. Ensam.

Min man, bästa vän och kärlek, har en ledig dag och han behöver egentid med katterna och sig själv. Han ska få det!

Och jag…

Jag ska ta bussen och åka en sväng hemåt.

Jag längtar efter mina väggar, mina saker och min egen luft att andas. Mina energier!
Det är absolut inga konstigheter i min kärleksrelation, inte mer än vanligt, men den där känslan av mina egna energier och min egen atmosfär, suger i kroppen. Jag behöver inte mycket av det, bara ett litet andningshål och jag behöver bara få komma innanför dörrarna i mitt eget hem, känna på tapeterna, se den röda färgen i köket och sitta i min vackra vita soffa och dricka en mugg kaffe, så blir jag lite mätt och lite nöjd och har fått tanka själen och hjärtat med uppskattning och glädje.

Jag har ett hem och en egen dörr…

Jag funderar och tänker ibland på framtidens tvåsamhet, för jag är starkt beroende av min kärleksrelation och mina katter, och jag är i behov av deras energier, kärlek och värme, och jag funderar över hur det skulle vara att leva tillsammans, bo tillsammans och ha ett gemensamt liv… Mer permanent än idag!

Det känns fortfarande främmande och jag tror att det kommer att dröja ännu en tid innan vi ens kommer på tanken att bo, leva och dela ett helt hem tillsammans.

Jag behöver min tillflyktsort och han har ett behov av att ha sitt, sina saker, sitt hem och sina egna energier.

Ibland… ibland känner jag mig som en besökare i hans tillvaro och det får vara okej det med. Aldrig riktigt hemma på någotvis och aldrig riktigt trygg att kunna göra som jag vill.

Det sistnämnda är bara min egen osäkerhet som tar över, för han har aldrig sagt eller ens yppat att mitt sätt att leva och vara på, skulle vara ”fel” eller mindre bra.

Jag ska på äventyr idag och jag ska ta bussen och lyssna på musik och skriva medan jag färdas hemåt, till mig och mitt…

En promenad, om förkylningen tillåter.

Gud, ge mig sinnesro, att acceptera…

När jag bad i morse, jag gör ju det med jämna mellanrum, så bad jag för alla dem som jag själv upplever gjort mig orätt och som jag känner har varit oschyssta och ohederliga mot mig.
Jag ber om förlåtelse och jag ber om förståelse. Jag ber om insikter och syftet med saker, människor och händelser och jag ber om min egen förlåtelse för att jag känner så mycket olustkänslor, elakheter och tänker gemena tankar. ”Det krävs alltid två för att dansa tango”. Vad är orsak och verkan? Vad gjorde jag som blev mindre bra? Vad är min egen del i olika händelser?

Det finns ingen anledning till bitterhet, osämja eller hat, även om det kokar upp och kokar ner ibland, till en osmaklig soppa, så torde det finnas utrymme för förlåt och ”allt är okej”, även hos mig.

Somligt sitter långt inne och annat kan jag med lätthet tänka att det inte gör så mycket längre. Men det som river och skaver som allra värst, ber jag för och hoppas på min egen förlåtelse och förståelse för hur andra har behandlat mig. Jag vill, ärligt talat, kunna se hur olika händelser och personer har förändrat saker och ting, och jag vill kunna se och förstå vad jag kan lära mig av det.
Låter så fint, vackert och filosofiskt, eller hur?

Men någonstans måste man börja, för jag vägrar att bli en bitter, grinig och ogin gammal fjolla! Det är oerhört fult med bitterhet och snålhet!

Jag tänker inte låta min ilska och mitt mest sårade jag påverka mig, även om det gör det fotfarande, och jag vill inte heller bli avundsam och sarkastisk bara för att jag saknar somligt som andra har god tillgång till.
Och jag tänker att, om jag ber om hjälp, vägledning och förlåtelse, så kommer det att komma till mig på ett eller annat vis. Om jag ber om beskydd, trygghet och insikter för dem, och mig själv, som jag känner utnyttjat mig eller behandlat mig illa, så torde de landa inom mig på ett eller annat sätt… Förr eller senare blir det en sanning och ett nytt sätt att leva!

Man kan inte få nya resultat om man inte provar något nytt.
Man kan aldrig få nya erfarenheter eller nya facit, om man inte ber om hjälp… Och man kan alltid börja med att be till ”Det Oförklarliga”, ”De Andliga Energierna”, eller ”Gud” om du så vill. Det är väl en bra början…

Ta hand om dig därute i världen. Var rädd om dig och de dina!

Det är en mörk tid vi lever i och det är svårt att leva och veta hur man skall bete sig, vad man ska göra och hur man ska göra det! Det viktiga just nu är att visa hänsyn, vara schysst och försöka att se värmen och kärleken hos varann.

På Återläsande och Väl Mött / Arthur

Njut Dagen…

God Morgon… Jag lever, finns till… En ängel tog emot min hand, så nu dansar jag inte ensam. Dansar inte ensam, dessa tidiga morgontimmar.

Jag lever, finns till…
En ängel tog emot min hand, så nu dansar jag inte ensam.
Dansar inte ensam, dessa tidiga morgontimmar.

Det är mörkt i lägenheten. Tystnad.
Tyst. Stillsamt. Sinnesro.
Små gråvita tussar av damm, virvlar upp kring mina fötter.
Änglars kvarglömda tofflor, över mina golv. Dammtussar.
Mitt ordningsammaste jag tillåter änglars efterlämnade spår att virvla runt, leka lätt, runt mina fötter som i dans.
Änglar besöker mig. Du är en av dem, en av dessa med blodrött hjärta.
På besök i mitt liv. I min vrå av världen.
Går försiktigt över golv och mattor, för att inte störa lugnet. Barfota.

Smyger tyst, tyst.
Ett glas vatten i köket, botar muntorrhet, som om jag talat för mycket.
Säger inte mycket numer, har inget av vikt att delge.
Har talat för mycket om sorg, vemod och saknad.
Jag har berättat om tyngden, som besitter mitt hjärtas mitt och medelpunkt.
Mina ord har fallit ur min mun, som vatten, pärlor och svärta.
Mina ord har tystnat. Jag har tappat lusten. Jag har inte orken kvar.
Torr i munnen, torr i halsen. Muntorrhet, gav orden mig.

Ett glas vatten, vidare tillbaka mot värmen i sängen.
Mitt jag bor i ett vakuum. Mitt jag lever i en glasburk med lock. Ett lock utan andningshål.
Hjärtat längtar, väntar och vill. Vill och saknar smek, ömhet och värme.
Min person, vågar inte, innehar inte mod nog, att möta brinnande hjärtan.
Ett blodrött hjärta, för mig. Igen…

Skärvor av liv, återfinns i mina rum.
Vill foga dem samman, till en helhet och ett jag.
Samlar samman delar och bitar, i min famn. Pressar dem hårt tillsammans, som om jag skulle få bitarna att smälta samman.
Skördar delar av glas, liv, likt söta frukter i en sommarträdgård.
Och jag ska sammanfoga detta splittrade, trasiga liv och älska igen.
Ett helt och komplett jag, ska jag skapa, med helhet och sammanhang.
Hel, helhet och samlad. Jag, ett nav och mitt. Ett liv och levande!

Trevande, famlande och fumlande, ner mellan varma vita lakan.
Kryper ner mellan varmt, vitt bomull och vilar. Mörkret omsluter mig.
Blundar. Sluter mina bruna ögon.
Det är ännu mörkt. Det är ännu tidigt.
Stillsamhet, sinnesro och lugn, delar dygnets tidiga timmar.
Vilar mellan varma lakan och tänker att, jag finns.

Jag lever, finns till…
En ängel tog emot min hand, så nu dansar jag inte ensam.
Dansar inte ensam, dessa tidiga morgontimmar.

Väl Mött / Arthur 

Kärleksbrevet till min Älskade… "Jag älskar dig. Jag försöker att säga det med eftertryck, för att du verkligen ska förstå"…

Jag älskar dig. Kan jag säga det för ofta?
Jag älskar dig.
Jag försöker att säga det med eftertryck, för att du verkligen ska förstå…
Jag. Älskar. Dig!

Aldrig tänkte jag, att mitt hjärta återigen skulle längta och slå i takt, men en annan människas.
Aldrig trodde jag, att jag igen, skulle få älska huden, ögonen, händerna och kroppen hos en annan människa.
Men så är det! Så blev det!

En aldrig mättande hunger efter ditt skratt, din humor och ditt glada, positiva jag, som lyfter mig upp och ut ur ensamheten och vanmakten.
Min kropp längtar oerhört och alltid efter din, oåterkalleligt och ständigt! Din kropp som för mig är livgivande och kärleksnäringen ingen annan givit mig på länge… länge!

Jag viskar tyst; ”Jag älskar dig”.
Min kropp vilar vid din. Jag smeker din arm och frågar tyst, så att ingen annan än väggarna hör; ”Älskar du mig”?
Jag skriver mitt namn över din rygg, lyssnar till dina andetag och din sovande suckar.
Mitt osynliga namn, på din vackra ryggtavla, marker det vi båda vet, du är min, min, min…
Våra kroppar, är som två pusselbitar, vars passform är så precist, till natten när vi ska sova.
Konvex och konkav.
Tätt, tätt, tillsammans, somnar vi och jag vilar bakom din trygga, varma kropp.
Mina ben kring dina och mina händer vilande mot din axel och skuldra.

Jag älskar dig. Förstår du innebörden? Förstår du storheten?

Jag försöker att säga det med eftertryck, för att du verkligen ska förstå…
Jag. Älskar. Dig!
Ibland när du går, faller jag sönder av längtan, innan du ens hunnit ner på gatan.
Jag brukar stå på balkongen och se efter dig, för du är för mig det allra vackraste.

Din kala hjässa, som mina händer och fingrar kan smeka och leka tafatt över, är min egen lekplats, och kärleksfullt älskar jag det!
Jag älskar dig! Kan jag säga det för ofta?

Jag låter händerna jaga varandra, så som jag jagar dig ibland, i mina drömmar och fantasier.
Jag letar, söker, leker tafatt med dig och vi båda skrattar högt, ljudligt och från hjärtats rot.
Jag älskar dig, för att du får mig att skratta, även då livet är hårt, kargt och stenigt.
Jag älskar dig, för att du älskar mig och för att du alltid vill lite till, och lite till, även i motvind.

Om jag kunde beskriva den sprängande, brinnande, skrikande kärlekstörsten, som bebor mitt bröst, när jag vet att vi ska vara skilda åt och på varsitt håll, då skulle du svara mig med dina armar, din famn, dina läppar och viska tyst; ”Min älskade, min älskade”….
Men det är min hemlighet, min saga och mitt mysterium.

Ibland vill jag komma dig så nära, så nära, att jag önskar krypa in i dig, lyssna till dina tankar och funderingar.
Jag vill höra blodet rusa fram, i dina vener och artärer!
Jag vill bosätta mig i magtrakten kring din bukhåla, för att där sprida värme, kärlek, passion och glädje!
Jag vill kunna smeka ditt hjärta, lyssna till dess regelbundna slag och tänka i takt, min, min, min…
Jag älskar dig! Kan jag säga det för ofta?

Jag andas ditt syre och du min luft.
Jag bjuder dig på mina kyssar och håller din hand i min, och tänker att aldrig, aldrig, har jag upplevt det här förut.

Jag älskar dig långt ut i vintergatan och tillbaka.
Jag älskar dig från jorden och upp mot månen, i tur och retur. Om jag kunde, skulle jag plocka månstenar, samla nävar av sand och ge dig som gåva, när du minst förväntar dig det.
Om jag kunde, skulle jag bjuda dig på en resa mellan stjärnorna och döpa flera av dem, efter alla dina jordiska namn.

Jag vill bjuda dig på tidig morgonfrukost i soluppgången, på en äng av sommarblommor i gult, rött och brinnande orange! Jag önskar att få viska i ditt öra om evigheten, kärleken, du och jag!
Du och jag, som är ett vi.
Två som är ett, en enhetlighet!
Två, som i tvåsamhet.
Två, som är du och jag.

Jag älskar dig! Kan jag säga det för ofta?
Jag älskar dig!
Jag försöker att säga det med eftertryck, för att du verkligen ska förstå…
Jag. Älskar. Dig!

Din man och bästa vän / Arthur