Det är en mindre bra dag! Min tvåsamhet ger endast dåligt samvete och skuld. En promenad senare idag, med frisk luft och regn i håret… Det kanske är dagens medicin! Dessa mindre bra dagar avskyr jag! Fullkomligen avskyr…

Foto; Per-Erik Lundström
Per-Erik’s Portfolio-box.

Det är en mindre bra dag!
Idag är en sådan där dag då jag vill vara ensam, under täcket och förmodligen tycka synd om mig själv!

Jag måste ta det försiktigt, för de här dagarna vill jag ha förändring och jag vill ha lugn och ro och förståelse…
Jag är till och med beredd att bryta upp min kärleksrelation, vilket jag inte tänker göra, för att jag omöjligt kan läsa av och lyssna in min egen kärleksrelation.
Min tvåsamhet ger endast dåligt samvete och skuld. Jag kan inte och orkar inte bära på den här förbannade skulden just nu! Jag brukar kunna låta det vara som ett surr i bakgrunden, för det är ju inte en sanning, men just nu har samvetet övertag och jag åker med som i en karusell!
Jag är rädd att jag tar för mycket plats. Jag är rädd att hela jag är egoistisk och att jag bara tänker på mig och mitt…
Samtidigt… Jag älskar honom så jag går sönder!
Just nu vill jag inte någonting alls och jag vill bara sätta mig ner, med en katt i knät och gråta. Ja… Somna om förstås!
En promenad senare idag, med frisk luft och regn i håret… Det kanske är dagens medicin!

Jag är så trött på den här tillvaron med upp och nedgångar och att hela min existens känns som en serpentinväg genom Alperna.
Än hit och än dit.
Uppgivenheten bor i mig och jag ska inte vara impulsiv och jag ska inte göra någonting som inte är genomtänkt. Jag ska verkligen inte vara spontan, känslig och oberäknelig idag!
Tänka bra tankar och försöka att låtsas som om allt är bra! ”Fake it, till you make it”! Ibland kan det vara positivt att låtsas som om…
Jag är bara trött och förbannat less… Ta mig härifrån, är känslan och tanken.

Foto; Per-Erik Lundström.
Per-Erik’s Portfolio-box. 

Jag får lov att somna om, oavsett om även det ger skuld och ångest.

Denna dagen hade jag egentligen inte tänkt att göra så mycket.
Ta det lugnt och bara ha en härlig Söndag!
Men… natten blev svår och det har varit en mindre bra fungerande torktumlare i huvudet. En torktumlare med småsten, för grubblerierna skramlar bra i huvudet! Fortfarande nu på morgonen!
Det är förmodligen detta som gör att jag är ledsen och oroad…

Jag måste sätta mig ner och lyssna igenom de bandupptagningar jag har, utan de andras vetskap naturligtvis, från Psykiatrin och våra möten där.
Jag måste sätta mig ner och fortsätta min skrivelse och mitt yttrande angående det som verkligen skedde i all röran på mottagningen.
Hela situationen är befängd och jag känner ju att det är felaktigt och att de skyller på allt och alla andra för misstag, som de själva är beslutsfattare bakom!
Natten har drivit mig till vansinne! Fullständigt!
Jag är hjärntrött och dimmig i huvudet, och var det redan när jag vaknade och stressar psykiskt, för att få det ur världen. Jag måste få det ur mitt system! Flytta ut, era utsugare!

Foto; Per-Erik Lundström.
Per-Erik’s Portfolio-box. 

Dessutom vill jag inte vara där, på just den mottagningen, jag vill inte gå dit, jag vill bara inte… Hur ska jag göra? Förvirrad just nu! Natten gav mig inga svar heller.
Och det är olustigt, obekvämt och jag vill börja om någon annanstans. Nystart!
Jag uppskattar inte situationen och jag blir mest nervös när jag tänker på det hela…

Och så kom jag tyvärr på, att det bara är jag själv som försatt mig i den här situationen! 
Det är bara jag själv som har bäddat för allt det här!
Om jag inte hade börjat trassla med Patientnämnden, dragit in IVO och mer eller mindre varit obekväm och nästintill hotfull, så hade saker och ting fallit på plats ändå. Om Psykiatrin hade fått sända iväg mig en gång till, min remiss vill säga, så att de inte behövde ta hand om mitt ärende, då hade ju saken varit ur världen. Eller hur?
Men jag upplevde ju att det blev lögner, felaktigheter och rena desinformationer, så skulle jag bara ha suttit på sidan om och tittat på? Skulle jag bara ha struntat i det och låtit det vara?
Jag inser ju att det är jag själv som skapar ”drama” och ohållbara situationer, men känner samtidigt att det är viktigt och på tiden att jag står upp för mig och gör min röst hörd!
Jag är så trött på att bli hunsad och runt-kastad av alla andra, och bara finna mig i det. Jag har låtit mig vara den som andra har utnyttjat och klivit på, och jag måste väl någonstans börja och ta mig ton!

Jag är en rädd liten människa och att ta sig ton och vara lite mer kaxig tillhör egentligen inte min person!
Men å andra sidan, hur var det nu med det där att ”göra saker ändå”, oavsett hur det känns? Att bryta gamla mönster och gör om och göra nytt? Jag är inte bra på att hävda mig själv och när jag väl gör det, som i det här fallet, så får jag dåligt samvete och blir ledsen.
Hur det än är, så har jag dragit igång det här och jag får väl rida ut det?
Eller ska jag smita, be Psykiatrin att sända min remiss vidare och försöka att lämna det där bakom mig?
Finns det psykiatriska mottagningar som vänder sig till före detta missbrukare, oavsett nykter tid, som kan förstå, hjälpa och vara en trygghet med empati, utan att jag eller andra före detta beroende ska behöva känna sig oskyddade och rädda?
Jag måste kolla upp saken… Google är min bästa vän…

På återläsande. Jag ska somna om, så kanske det blir bättre! Jag vill ha glädje, elasticitet och kärlek i mitt liv, och dessa mindre bra dagar avskyr jag! Fullkomligen avskyr…

Väl Mött min vän, var rädd om dig! / Arthur

Att vara Bipolär och hamna i svackor, är och blir egoistiskt! Det är faktiskt komplext. Det är svårt, ibland att förklara. Det blir några dagar ensam i Bagarmossen. Jag hade ett möte igår med ytterligare en terapeut vid Globens psykiatri…

Vilken grå morgon att vakna upp till. 
Dimman är så tät att man inte ser ut genom köksfönstret.
Jag dricker kaffe och skriver, skriver och petar med mina meningar och ord…

Den totala psykiska ”meltdown”, jag bjöds på i går eftermiddag, känns just nu som ett litet mindre nederlag och det är mycket bättre denna morgon / förmiddag…

Det ger lite ångest att jag är orättvis, kanske till och med elak och så vansinnigt egoistisk.
En nyvunnen och mycket god vän, som jag inte träffat sedan tidigt i somras och som lider av samma diagnos som jag själv, sa; ”Att vara Bipolär och hamna i svackor, är och blir ett egoistiskt tillstånd! Det är en sjukdom med självcentrering som förtecken! Man trillar ju ner i ett hål och allt virrvarr av dåligt samvete, skuld och ångest skapar i sin tur frågor och ifrågasättande. Ifrågasättande av sin egen person, sina känslor och galenskap. Det är ju en storm av kaos, förnimmelser och ifrågasättande av ens eget förstånd. Samtidigt vill man bjuda till och blir arg för att det inte fungerar. Sedan ger det skuld och så vill man vara snäll och det ger irritation, eftersom man plötsligt upplever en oförståelse från omgivningen och det ger ångest och trötthet! Det blir ju aldrig tyst! Man från ju inte lugn och ro”…
Det är faktiskt komplext. 
Det är svårt, ibland, att förklara. 
Det är trögt och smetigt att leva med ett ständigt ”skavsår” och en ständig osäkerhet för hur dagen blir och om man ”håller hela dagen” eller om man faller i gropar som med lite tur ebbar ut i sömn och vila.
Det är bättre idag. Det känns lugnare i kroppen. 
Jag är okej och det grå utanför känns mysigt och som om hela världen badar i bomull… 

Det blir några dagar ensam i Bagarmossen. 
Jag tror att jag och min partner måste vara ifrån varann och få en paus.
För övrigt behöver jag städa hemma, ta itu med de där förbannade rabatterna och göra höst!
Om jag bara kunde få råd med en spade och en grep, så skulle saken vara ur världen på ett par timmar! Jag tänker jämna rosenbuskarna med marken och jag skulle vilja plantera några vårlökar till våren. Bara jag kan få till det lite snyggare och trevligare, så får det vara bra sedan…
Hjälp! Det där är ett orosmoln och jag blir stressad av tanken.
Det måste ordnas! För övrigt behöver jag en räfsa och en sopborste, för att göra rent på själva uteplatsen ! Jösses så det ser ut där! Och jag som vill ha mys därute…
Jag blir oerhört stressad av det där. Jag stressar över att grannarna ska tycka att jag är lat och slö och inte orkar ”hålla på”… 
Ja! Förövrigt så badar jag i dåligt samvete för detta också! Jävla skit!

Jag hade ett möte igår med ytterligare en terapeut vid Globens psykiatri.
Det gick bra. Jag var trött och så även hon, tack och lov. Det blev mest praktiska göranden och vi talade om min ”Sociala Fobi”. Jag fick en del papper att fylla i för att se över vilka problem jag verkligen har i sociala sammanhang, bland annat. Vi samtalade o mitt behov av bekräftelse och jag pratade om min uppväxt och allt det dysfunktionella som var i vår familj.
Vi samtalade om de kärlekslösa, hårdhjärtade och kärleksslarv, som var i familjen.
Det är och har blivit en stor del till min självkänsla, mitt bekräftelsebehov och min ständiga kärleksnöd.
Jag pratade om min sorg och min ledsamhet och hon bara bekräftade att det syns emellan åt i mina ögon, men hävdade bestämt att bitterheten är absolut frånvarande och att jag utåt visar en självständig och trygg människa.
Hon är fullständigt medveten om att det yttre aldrig nödvändigtvis återspeglar hur kaoset ser ut inombords. 
Hon är trygg, min nya terapeut och jag gillar hennes varma och trygga sätt.

Det blir en bra dag, trots allt. Jag utgår alltid från det, faktiskt, men ibland så snurrar det till i skallen och jag blir ett vansinnigt troll. Förlåt mig för det!
Jag ska vila en stund, samla ihop mig, pussa på mina ”tjejer” och sedan åka iväg till min självvalda ensamhet! Märkligt nog känner jag lite oro och nervositet. Men det gör jag alltid, innan jag är på plats…

På återläsande och tack för din uppmärksamhet.
Ta hand om dig… Jag skickar massor med kärlek genom rymden. Vi behöver det i en värld som blivit så tuff, grym och hård…
Väl Mött / Arthur

Numer, när jag vaknar på morgonen, så känns det verkligen att jag börjar bli äldre. Jag tänkte skriva gammal, men det vägrar jag att göra. Gamla människor tar promenader och matar duvor med några dagar för gammalt formbröd…

Numer, när jag vaknar på morgonen, så känns det verkligen att jag börjar bli äldre.

Jag tänkte skriva gammal, men det vägrar jag att göra.

För det första värker det överallt, i knäna, ryggen och nuförtiden även i axlarna. Somliga dagar är värre än andra.
Jag har försökt att se över den här kroppen, eller ”templet” som vissa envisas med att kalla den, och tagit en hel del prover, men läkarna finner ingenting.
Inga prover i världen kan påvisa att det skulle vara en inflammation eller infektion i den här kroppsbyggnaden.
De tror att det har med mitt missbruk att göra. Värken. Att kroppen har blivit skadad. Jag har själv åsamkat mig dessa skador.
Tillfrisknandet från mitt tidigare missbruk, får ta all skit. Alltid!

Jag går sakta men säkert ner i vikt, eftersom jag lagt om kosten ordentligt! 
Och jag ser till att promenera, inte jogga, (det går inte alls numer för tröttheten i knäna) för att få motion och kondition.
Det blir i alla fall promenader. Jag går nästan alltid om jag kan. 
Så lite motion och friskluft bjuder jag mitt ”tempel” på. 
Promenader känns också lite så där, ”mer för de för äldre.”
Gamla människor tar promenader och matar duvor med några dagar för gammalt formbröd.
Jag är inte där ännu, men kanske…

Och för det andra vaknar jag okristligt tidigt varje morgon. Det gör alla gamla människor, ja eller äldre! Jag kliver upp så där vid halv sex. Klockan fem, i värsta fall. Det har tydligen med åldern att göra det med? Gamla människor sover mindre. De behöver mindre sömn!
Och då, när solen går upp över hustaken, dricker jag mitt kaffe, skriver lite grann och så tar jag en cigarett. Fortfarande.
Jag måste sluta röka… Men en sak i taget. Jag kan inte och jag tänker inte bolla med flera av mina dumheter i taget.

Därnäst och för det tredje, vad gäller ålderns utmätning på min lekamen, så hänger det lite överallt.
Huden har definitivt blivit slappare och fettdepåer jag inte visste fanns, har visat sig lite varstans på kroppen. 
Fast å andra sidan har jag inte tränat på över tio år, så…
Men jag kommer sakta igång med det med! Jag gör lite ”övningar” hemma. Om jag går ner i vikt, tänker jag, så vill jag gärna att huden och resten av kroppen hänger med. Huden gör ju inte det längre, hänger med i farten alltså, så om jag tränar lite hemma..? Kanske att det slappa ger med sig..?
Och med tanke på mitt hjärta och min själ, så är det bra att jag gör någonting över huvud taget! Och…
Jag måste ju sluta röka också.

Jag inser när jag ser mig själv i spegeln att jag inte är tjugo längre!
Men inte sjutton trodde jag att jag skulle bli ”äldre”, jag tänkte skriva gammal men det vägrar jag fortfarande att göra, så fort! Men så är det.
Jag börjar bli äldre och kroppen hänger inte med längre. 
Upprepning och punkt!

Kroppsfixering kanske? Nja… Jävligt synd att det inte funkar som det gjort i så många år och bittert känns det om jag orsakat alla smärtor själv. Trist.
Det sistnämnda tror jag inte längre på! Det har gått tjugo månader nu, sedan min första drogfria dag, så… Det är bara en snabb och enkel förklaring för läkarna och det är alltid smidigt för dem att skylla på mitt förbannade missbrukar jag!

Och så borde jag ju sluta röka!
En sak i taget, tänker jag. Mitt missbruk av droger, alkohol är alltid en drog, som jag lyckats bryta mig ur, kommer alltid att vara första prioritet, alltid komma före allt annat och tillfrisknandet sätter jag alltid främst.
Så sluta röka… Det dröjer.
Men det påverkar ju kroppens åldrande, så… Oavsett det, så börjar jag bli äldre. Punkt! (Alltså… Inte gammal! Ännu!)

Det märks definitivt på morgon, när jag vaknar, så där vid fem halv sex, och kroppen värker och gör ont, att jag inte är tjugo längre.
Mitt ”tempel” behöver en renovering… En total renovering, både utvärtes och invärtes.
”Möt dagen med ett leende och resten av världen ler tillbaka”! Jag har försökt den lilla klyschan, men den fungerar inte heller!
Halleluja för en vacker kropp och halleluja för ungdomlig skönhet och smärta kroppar…

Väl Mött / Arthur den ”äldre”