…mycket människor i omlopp, julhandeln har dragit igång, och jag gjorde vad jag kunde för att "avskärma mig". Hjärnan blir trött. Själen blir trött och huvudet fullkomligen exploderar av all inverkan från omgivningen och alla människor.

Det blev inte så mycket skrivet igår, utöver mitt inlägg på morgonen.


Jag blev så matt och trött efter äventyret, som kortades ned rejält, att jag vilade mest och sedan titta på alla vackra människor under Nobelfesten och dess middag.
”Det märks att man börjar bli gammal, när man bänkar sig framför teven för att se på Nobelfesten”.
Glitter, glamour, vackra färger, praktfulla människor, vackra hår och alla dessa pärlor, diamanter, smaragder och briljanter. Det var tilldragande och förtjusande faktiskt och ganska trevligt att se på… Att slötitta på dessa festligheter fungerade utmärkt, hjärnan behövde inte så mycket att grubbla över, i all denna glassiga yta…

Men, jag var trött och fortfarande ganska sjuk. Seg förkylning!
Jag märkte på min utflykt igår att jag inte alls är hundra procent återställd ännu och att jag behöver mer vila och mer tid för återhämtning från förkylningen.
Jag hade en storslagen plan att åka hem till mig och mitt i Bagarmossen, men kom inte ens halvvägs!
Jag hamnade i Skärholmen i några timmar och lyckades att ordna en del ärenden. Svettades som en galen och bröstet rosslade som en gammal dieselmotor.
Oerhört mycket människor i omlopp, julhandeln har dragit igång, och jag gjorde vad jag kunde för att ”avskärma mig”. Jag försökte att titta, se mig omkring, lyssna på musik och använda mig av olika distraktioner för att vara utanför påverkan av andra.
För mycket människor och trängsel, kan få vem som helst att flippa ur, och jag själv orkar inte ta in allt, alla och allting, så jag har mina ”verktyg” för att undkomma åtminstone en liten del av alla intryck.
Allting som sker omkring mig faller in i mitt sinne och i min kropp, helt osorterat och hjärnan hinner inte med att sortera, reda ut eller klassificera det som är viktigt och det som inte alls är det.
Hjärnan blir trött. Själen blir trött och huvudet fullkomligen exploderar av all inverkan från omgivningen och alla dessa människor.
Jag somnade kort efter det att jag kom hem igen.
Av mitt hem och av mina vackra saker, blev det ingenting alls… Jag orkade bara inte!
Vad dagen ger idag har jag ingen aning om. Det finns en del saker att ordna med idag också, så kanske att jag får somligt gjort… Observera att jag förstått att jag kanske ska ta det lite vackert, några dagar till!

Jag påbörjade en text och ett inlägg igår kväll, med ett huvudinnehåll om definitionen och etiketterandet av människor, hur vi noga avläser och preciserar varandra och andra.
Det blev fullständigt uppåt väggarna!
Jag skriver väldigt mycket och nästan överallt. Har jag inte tillgång till min mindre bra dator, så kan jag alltid skriva på min telefon.
(Åh! Denna teknik som jag uppskattar så mycket…)
I alla fulla fall, så snurrade jag in mig i orden och meningarna så illa, att jag inte blev riktigt färdig och innehållet blev väldigt snurrigt och rörigt och jag kom aldrig fram till det jag önskade få sagt…
Texten har fått marinera under natten, så kanske att jag kan bringa klarhet i raderna under dagen… Eller så blir den liggandes på datorns skrivbord…

Det är Fredag! Ta hand om dig! Var rädd om dig och dem som står dig närmast. Njut dagen och var schysst emot varann därute!
Och du! Kom ihåg; ”Ta ingen skit”!
På återläsande!
Väl Mött / Arthur 

God morgon världen. Så här långt och så här dags blir det en kortare text och ett mindre inlägg. Jag ska iväg och äntligen möta en nya Handläggaren på Socialpsykiatri… Önska mig lycka till!

God morgon världen.
Så här långt och så här dags blir det en kortare text och ett mindre inlägg.
Jag ska iväg och äntligen möta min nya Handläggaren på Socialpsykiatri och få lite mer kött på benen.
Just nu är jag mer oroad över färden dit, än själva mötet, men försöker att tänka på det som min terapeut tidigare har sagt till mig; ”Det är ett äventyr! Vilka förutsättningar! Du kan få all hjälp i världen och det kan bli hur spännande som helst”! 
Det får vara ett äventyr och en liten resa idag! Jag har tillförsikt och jag tror på det här… Håll tummarna!

Det som stör mig dock är själva överlämnandet av mitt ärende och mina angelägenheter till Socialpsykiatri.
Min nuvarande socialsekreterare på Vuxenheten och inom missbrukarproblematiken, som känner mig väldigt väl och som lovade mig att ”hålla handen” och vara ett stöd under själva ”processen”, har lämnat återbud och valt att ”göra annat”. Det blir jag och en ny Handläggare på Stadsdelsförvaltningen och det känns lite osäkert!
Jag blev först oroande nervös och ledsen/förbannad, men min nyvunna kamrat terapeuten gör mig sällskap och kan hjälpa mig att hålla fokus, ställa det bra och rätta frågorna och se till att jag inte missar något.
Och jag tänkte som så, att jag är trots allt en vuxen man och torde klara detta själv, jag har faktiskt haft ett bra yrkesliv, en karriär och yrkesverksamma framgångar, så jag borde ju kunna…

Men läget är kanske ett helt annat idag och det ser inte ut som det gjorde för tolv fjorton år sedan och jag har inte tillgång till några droger eller preparat som kan stilla mig och få mig att behålla inriktningen och lyssna!
Kanske att min ”gamla” socialsekreterare har någon annan som verkligen behöver hennes hjälp och är i nöd och därför blir hon tvungen att prioritera bort mig, men å andra sidan så vet hon hur det varit med depressioner, nedstämdhet och oro och jag känner ett visst svek… Hon skulle ha kunnat vara ett stöd och en hjälpande hand. Begär jag för mycket?
I skrivande stund känner jag mig mest vilsen, fånig och rent dum, som inte kan, vill eller har modet att fixa det här själv…
Jag ska ”lämna det därhän”, som en nyvunnen vän och jag alltid skojar om…
Men… Det är lättare sagt än gjort.

En god vän skrev till mig härom kvällen och frågade om jag inte hade mer och ”annat” att skriva om,  ventilera på min blogg och i mina anteckningar, än all denna gegga som jag tar mig igenom?
”Är det inte märkligt och konstigt att vara före detta missbrukare, dubbeldiagnostiserad och skriva om sina depressioner och sitt mående? Är det inte konstigt att bli och vara likställd med kamp, krigande och nedstämdhet? Det måste finnas annat att skriva om och annat att bjuda på”? Men nej…
Det gör inte det! Just nu, gör det inte det! Faktiskt!
Jag kan skriva om de förflutna och det som har varit i mitt liv, det har jag ju även gjort, och jag kan skriva ännu mer om livet och skiten på gatan och som missbrukare, men det intressanta är ju, egentligen, allt det där som är nu och allt det som sker i verkligheten och vardagen när man ska ta sig tillbaka till livet och världen!
Det spännande är ju faktiskt hur det ter sig och hur jag tar mig framåt i nuet. Det förflutna har naturligtvis betydelse, men det är ju hanterandet av mig själv, mina erfarenheter, alla dessa myndigheter och denna sjukvård som är min tillvaro och det jag dagligen tar mig fram igenom.
Just nu är jag det här. Just nu är jag den här. Men det kommer en tid då det förändras och jag med glädje kan skriva om annat som rör vardagen. 
Just nu… Just idag… Det känns som om jag påbörjar något nytt och jag kliver in i ett nytt kapitel!
Önska mig lycka till! 

Väl Mött, min vän och på Återläsande under dagen! Idag är jag definitivt inte färdig med mina tankar och funderingar! / Arthur 

Det är mindre dåligt samvete just nu och jag "surfar" lite på den känslan… Jag är hemma och "sjuk" och han sliter som ett djur på sitt arbete… Tillvaron befinner sig i gränslandet av negativitet, nedstämdhet och funderingar kring det förflutna… Skänk en tanke till dem som behöver och bjud dina medmänniskor på ett leende idag.

Tidig morgon.
Katterna busar friskt och jag dricker mitt kaffe. Svart. Starkt. Håret reser sig på armarna. Jag glömde bort att räkna skoporna till bryggaren. Höftade lite. Kaffet kan ta död på en häst…

Det blåser även idag. Höstvindar.
Jag ska ta en långpromenad och röra lite på mig. Lyssna till min härliga musik!

Intentionen igår var att sätta mig ner och sy ihop de där nedrans gardinerna i gästrummet. Jag behöver laga jeans och sy ihop kuddar. Jag somnade. Sov i några timmar och vips, hade hela förmiddagen sprungit iväg.
Jag handlade och jag fixade lite att äta. Dagen gick och ingenting produktivt föddes ur den heller…
Sov någon timme till. Trött!

Det har varit ett par dagar nu när jag mått bättre. Lite mer energi och lite mer lusta till livet. Jag försöker att njuta av det, vara i det och umgås med mig själv och göra lite som jag vill.
Jag njuter av sällskapet av mina katter och min man!
Jag saknar honom när han har gått till sitt arbete. Jag tittar efter honom, från balkongen, när han går iväg!
Det är mindre dåligt samvete just nu och jag ”surfar” lite på den känslan…
Jag är hemma och ”sjuk” och han sliter som ett djur på sitt arbete. Det ger lite ångest och dåligt samvete, emellanåt. Men… Jag orkar ju inte just nu, att arbeta, och jag behöver mer vila och mer tid i lugn och ro.
Han älskar mig. Tror jag… Säker kan jag aldrig vara! Ett hjärnspöke, tror jag!?

Ett märkligt fenomen dyker dock upp! 
När jag mår bättre, så kommer alla de där tankarna och funderingarna kring framtiden, allt jag vill göra och åstadkomma och jag drar ånyo igång en hel del projekt. Resultatet om jag inte ser upp? Återhämtning och trötthet… 
Jag somnar. 
Jag försöker att kontrollera mig själv så att jag inte ”drar iväg” och ”bränner av” all energi med en gång. 
Det är dock en svårighet för mig, eftersom den större delen av tillvaron befinner sig i gränslandet av negativitet, nedstämdhet och funderingar kring det förflutna… 
När det börjar kännas okej och jag vill, kan och jag törs igen, då ska det fixas, ordnas och ställas tillrätta…
Men… Jag ser det! Jag är insiktsfull. Jag är medveten… Så jag hinner numer att bromsa och fundera över vad som är viktigt, vad jag verkligen behöver få gjort dessa mindre dåliga dagar och jag tänker till och inser konsekvenserna av att det blir för mycket…
Jag säger som min man, bästa vän och kärlek; ”Ta det lugnt! Allt finns kvar i morgon! Och det är ingen som kräver att allting ska ordnas nu, idag och kanske inte i morgon heller! Det är för en kortare tid det är så här och det är helt okej”!
Han är en positiv injektion. Han ger hopp och han tror på mig!

Under morgondagen har jag mitt möte med Psykiatrin vid Globen.
Jag får inte sällskap och jag får ta tjuren vid hornen och gå dit ensam.
Jag tänker inte vara orolig och jag tänker inte vara rädd. Jag ber en bön, om stöd och välgång och sedan blir det som det blir!
Jag kan säga det idag, när dagen är en okej dag, men vem vet vad morgondagen ger? I alla fall… Jag ska verkligen försöka att behålla fokus, vara i ”här och nu” och inte missa fler dumheter ifrån deras sida.
Jag vet ju att jag som patient har rätt. Jag vet ju att de på mottagningen har gjort fel. Jag vet ju att jag har mina rättigheter och att jag har min rätt att välja och välja bort! Jag tänker vara en stolt, glad och schysst patient. 
En utmärkt psykpatient 🙂

Det är höst.
Planerna för mina rabatter i Bagarmossen är skrinlagda. Det blev ett ingenting, av någonting.
Jag ska klippa ner buskarna i alla fall och snygga till så gott det går, men resten får vänta till i vår.
Kanske köper jag vårlökar och planterar dem. 
Kanske köper jag dekorations-kål och planterar dem som ett vackert inslag i höstmörkret?
Lusten försvann med nedstämdheten, under sommaren. 
Lusten åkte rakt ner i hålet av olust och ovilja. Men med detta föddes naturligtvis skuld och ångest, och jag tror att alla grannar tittar på min uteplats och suckar… Hjärnspöken förstås, säger mitt förnuft… Magen talar ett annat språk; ”Slö, lat och ovilja”!
I alla fulla fall… Det blir inte gjort och jag kommer att ha mer ork, lust och glädje till våren!

Ta hand om dig därute i verkligheten! Skänk en tanke till dem som behöver och bjud dina medmänniskor på ett leende idag. Det gör förändring!
Tack för din uppmärksamhet och din tid! Jag uppskattar det!

På Återläsande!
Väl Mött / Arthur (För somliga är jag ännu Janne…)