Och det är Söndag och jag har en plan idag, jag hade samma plan igår, men det kom av sig… Jag såg på en film sent igår kväll. Kom i säng strax efter klockan tolv. Dålig film dessvärre… Och när jag nickade till i soffan, då var det dags att sova. Igen… Jag filar som bäst på min story om "Friherrinnan"…

God Morgon Världen!
Katterna blev kvar i sängen. Själv slängde jag benen över sängen när klockan ringde. Jag vill dricka en kopp kaffe med min kärlek och bästa vän, innan han går till sitt arbete.
Det är tidigt och det är kallt. Jag ska krypa ner några timmar till, efter det att han gått till sitt arbete.
Jag, katter, teven och ytterligare en kopp kaffe i sängen. Söndagsmys.

Och det är Söndag och jag har en plan idag, jag hade samma plan igår, men det kom av sig, för jag tänkte att jag skulle möta en god och härlig vän, och dricka kaffe på Södermalm.
Det måste bara bli av nu, för jag längtar efter min väninna och jag önskar att få sitta ner och bara vara, prata och diskutera med henne ett par timmar.
Hon lever i samma situation som jag själv, med diagnoser och depressioner, men jag tror faktiskt att hennes resa är ”värre” än min egen.

Det jag imponeras av är att hon har en ganska väl fungerande vardag.
Hon fixar sitt liv ganska bra ändå och hon är en jäkel på att ”göra likafullt”, oavsett hur hon mår och oavsett i vilket tillstånd hon befinner sig i.
Jag ska erkänna att hon har ett litet försprång vad gäller medicinering och erkännas bör också att hon själv aldrig har fört det krig jag har gjort/gör mot Beroendemottagningen, Psykiatrin och Försäkringskassan. 
I det avseendet är det lite mer medvind i hennes segel och hon är lite tuffare och kaxigare än jag.
Man ska i och för sig inte jämföra och man ska inte heller försöka sig på att se på saken samtidigt, för vi är olika individer och vi är olika själar, men det är dock skönt att ha någon som verkligen vet vad detta vill säga, att vara ”sjuk”, undvikande och bära på en ständig längtan av att vilja leva och få vara delaktig, samtidigt som man bara inte orkar.
Livsleda. Trött. Orkeslös. Ledsen. Vill inte, vill…
I skrivande stund ska jag följa hennes exempel och bara göra ändå. Idag ska jag åka in till Söder och ta en kopp java på ett café och bara vara.
Jag ska ta en promenad med min väninna och jag ska verkligen försöka att ta mig tiden, modet och orken.
Vi är inte där ännu, men intentionen är dock att jag ”bara ska göra”…

Jag såg på en film sent igår kväll. Kom i säng strax efter klockan tolv. Dålig film och jag somnade ganska omgående när jag kröp ner i sängvärmen.
Emedan jag så filmen, skrev jag lite, chattade med en ”gammal” vän och tittade runt på Facebook. Så bra var den filmen!
Minns inte ens vad den hette och i alla fulla fall… Det som inte väcker mitt intresse med en gång, tappar jag nöjet och fokuset direkt inför och även om det förmodligen skulle kunna ha varit en sevärd film och en film som man ”bara måste se”, så hamnar mitt intresse någon helt annanstans.

Jag filar som bäst på min story om ”Friherrinnan” och hennes väninnor och jag har verkligen kört fast.

Det är märkligt med den där historien, för min man och några få av mina vänner känner starkt för berättelsen och de bara väntar på att det ska bli färdigt, de bara önskar att få veta och läsa mer.
Den lever i sig självt på någotvis, berättelsen! 
Jag tänker mycket kring karaktärerna och det dyker upp små historier i huvudet, dock utan sammanhang och det jag gjorde i går var att skriva ner det som kom för mig, för att jag sedan ska kunna sammanlänka dem till en kronologisk story. Frågan är om det fungerar och frågan är om det blir bra? Ytterligare en fråga, blir det alls av?
Det är mycket osäkerhet i det och det är mycket ambivalens och tvekan, men kanske ändå… Håller språket? Håller storyn? Blir texten ojämn? För orealistiskt?
I alla fulla fall… Jag skrev mer, än såg på den där filmen och jag minns inte ens filmens namn…
Och när jag nickade till i soffan, då var det dags att sova. Igen.

Ta hand om dig därute i kylan, under Söndagen och i verkligheten.
Tack för din uppmärksamhet och din tid…
På Återläsande / Arthur 

Det ser ut att ordna sig till det bästa och hela situationen var mjuk, smidig och följsam. Allting som kommer att ske framöver är på mina villkor. Jag bestämmer hur mycket jag vill göra och hur mycket jag orkar! Jag avgör var detta ska ske och vad som ska ske och jag själv bestämmer vad jag vill "hitta på" för typ av "sysselsättning".

Vilket härligt möte jag hade på förmiddagen med Socialpsykiatri och Socialtjänsten!
Det ser ut att ordna sig till det bästa och hela situationen var mjuk, smidig och följsam.
Jag är så glad och tacksam att jag hade min terapeuten med mig, för hon hade koll på läget, koll på mig och ställde de rätta frågorna!
Dock bor, som alltid, misstänksamhet och tvivel hos mig, för jag tror inte på någonting förrän jag ser det! Livet har dessvärre givit mig den erfarenheten!
Men, jag ska försöka att bara landa i allt det där som känns så bra!

Vad innebär nu det här för mig och vad handlar allt detta om egentligen?

Först och främst är allting som kommer att ske framöver är på mina villkor. Jag bestämmer hur mycket jag vill göra och hur mycket jag orkar! Jag avgör var detta ska ske och vad som ska ske och jag själv bestämmer vad jag vill ”hitta på” för typ av ”sysselsättning”.
Allt det som ”spretar och sticker iväg” idag, skall samlas under ett och samma tak och under en och samma person inom Socialförvaltningen. Kunde detta inte ha gjorts i från första början, kan man tänka? Det handlar dessvärre om drogfri tid och det handlar om att hinna ställa rätt diagnoser, innan insatserna kan sättas in och erbjudas. 
Så… Jobbtorg Resurs ska bort, och även min härliga terapeut dessvärre, boendestödet skall upphöra och allt det som rör mitt boende, det vill säga träningslägenheten, kommer att skötas av en och samma person och inte som nu, två enheter och två kontaktpersoner som skall informeras och underrättas hur det går för mig och vad jag behöver hjälp med.
Psykiatrin kommer att sköta medicineringen och utvärdering av det, men samtal, vägledning, handledare och terapi kommer att ordnas av Socialpsykiatrin och den ”sysselsättningsverksamhet” som jag själv får välja och som jag själv får bestämma var någonstans i staden jag föredrar att vara och tillhöra!

Det finns en uppsjö med verksamheter i Stockholms Stad och jag har fått möjlighet att själv välja vad som passar mig och vad jag önskar för typ av inriktning på mina aktiviteter.

Men… Den nya handläggaren hade vänligheten nog att plocka ut, i hennes mening, russinen ur kakan och presenterade ett tiotal olika verksamhetsområden och inrättningar som hon trodde kunde passa mig och min person.
Hon var påläst, den nya handläggaren, för hon hade läst och skummat igenom min akt på Socialförvaltningen och tagit del av utredningar, dokument och journalanteckningar, så hon visste lite grann om mig redan. Bland annat kände hon till mina intressen för färg, ord, form, människor och bild.
Jag måste erkänna att jag blev lite imponerad, för inte ens läkaren på Psykiatrin hade läst mina journaler när jag var där och hade för övrigt ”noll koll” hur situationen såg ut. Det är dessvärre vanligt upplever jag… De har ingen ”koll på läget”!

Jag har en del att läsa och kolla upp de närmaste dagarna för att se vad som kan passa mig!
Jag ska leta upp länkar och bjuda på dem här på Bloggen! Det kan vara spännande att läsa för dig som vill, tänkte jag!
Och jag får helt fritt välja vad jag anser skulle vara bra för just mig.
Jag kan även gå till de olika verksamheterna och göra studiebesök om jag vill och jag kan mejla och fråga mig fram, för att kunna utkristallisera vad jag vill, önskar och behöver!
Och det finns mängder med saker att få hjälp med! Det finns en hel skog av förutsättningar och möjligheter och jag får vara med och bestämma precis hur det ska se ut.
Men, jag måste vara tydlig, ärlig och inte vara så rädd för att besvära och ställa till bekymmer för alla inblandade! Jag måste ta plats nu och berätta precis som det är och precis vad jag behöver! 
Det är lite oroande och skrämmande, men det måste göras! Jag måste lära mig att jag är viktig och att jag får ta utrymme i anspråk! Jag får andas frisk luft, även om andra människor också behöver syre…
Det finns Datakurser, målarkurser, skrivarutbildningar, bak och matlagning, Caféverksamheter, studier och studievägledning och det finns även möjlighet att få hjälp med, om man börjar studera, studieteknik, läxläsning och även läxhjälp. Det finns också möjlighet att arbeta med djur och med växter/trädgård. Att sysselsätta sig med djur vore ju underbart!
Trädgård och växter går ju bort för min del! Beviset? Mina rabatter i Bagarmossen! Sorglig historia det där!

Det finns träfflokaler och det finns lokaler för träning, Yoga, Mindfulness och Qigong.
Om man vill finns de möjlighet till ”stödgrupper”, promenader i skogen och i staden och det finns utrymme för att själv starta Studiecirklar och Stödgrupper, om man vill. 
Det sistnämnda är inte på något sätt aktuellt för mig, men att förutsättningarna finns är positivt och kanske någonting att ha i åtanke längre fram.
Jag ska jäklarimej framåt nu och jag ska ut ur det här vakuumet som jag upplever att jag befinner mig i! Kan jag få leva livet och kan jag få njuta nu..? Det har varit så trögt så länge!

Jag tycker att det är så mycket jag och andra med mig, kan få hjälp med inom Socialpsykiatrin och det erbjuds en hel del hjälp om man bara vill och om man själv är tydlig, klar och kan redogöra för vad man önskar få hjälp med.
Och som sagt, just där brister ju jag lite grann, i tydlighet och att verkligen berätta vad jag behöver och vad jag önskar.
Och därför var det så bra med terapeuten som sällskap  idag, för hon känner mig så pass väl att hon kunde flika in och berätta hur hon upplevde situationerna, min person och en del av min problematik.

Jag har några dagar nu att förkovra mig, läsa på hemsidor och ta reda på vad som skulle kunna vara mitt bästa och vad som skulle passa mig.

Jag fann direkt en sysselsättningsverksamhet i Aspudden, där de har en konstnärlig inriktning och där det finns möjlighet att arbeta med foto, färg, keramik, silversmide, målning och även kunna delta i skrivarutbildningar! 
Det fullständigt brann i kroppen och huvudet när jag gick ifrån mötet och jag var glad, fri och lättad.
Återigen, vilken tur jag har i mina möten med dem som ska hjälpa mig i tillvaron, men då bortser jag från det största blocket; Psykiatrin. Katastrof! 

Det kändes bra. Jag kändes bra och jag somnade på bussen hem, av ren utmattning. Fruktansvärt ”hjärntrött” och utmattad!

I morgon har jag tid för återhämtning och jag kan göra som jag vill! Vad morgondagen ger, återstår att se.

Väl Mött och ta hand om dig! På Återläsande i morgon / Arthur 

Det susar mindre i huvudet idag och det är skönt. I morgon är det nytt möte på Socialförvaltningen. Socialpsykiatri! Tack och lov så har min härliga KBT-terapeut lösgjort sig och gör mig sällskap! Det är så väldigt mycket jag vill och önskar, men min energi räcker inte alls till…

Jag funderade på vad jag skulle skriva denna Måndag.
Det susar mindre i huvudet idag och det är skönt. Det kan bero på att jag fått gjort de där torra, tråkiga och enerverande skrivelserna till myndigheterna och psykiatrin.
Det tar tid för mig att få de där gjort och jag korrekturläser och rättar och läser igen. Det ska ju bli bra för det första och för det andra är jag en fena på att brodera ut texten, så att ingen, i slutändan, begriper vad det är jag vill ha sagt! Jag övar på att vara direkt och kortfattad.
Jag ska endast ordna med kuvert, frimärken och lägga alla dokumenten på lådan och sedan är det klart! I någon vecka! Två kanske…
Och sedan… På det igen!
Kanske surrar det mindre i huvudet också, för att helgen har varit lugn och skön och för att jag, tillsammans med min härliga kärlek, bara haft det rofyllt och jag själv har kunnat göra precis som jag vill, utan större åthävor och samvete.
Han har varit kreativ med sina bilder, jag har skrivit och jag har även vilat och tillåtit mig återhämtning. Det har varit skönt och bra. Det får vara okej just nu och han är alltid schysst och tillmötesgående! ”Inget dåligt samvete nu”!
Det är alltid en längtan som vaknar hos mig, när han går till jobbet på Måndag Morgon! 

I morgon är det nytt möte på Socialförvaltningen.
För första gången skall jag möta Socialpsykiatrin och få veta vad detta innebär. Jag har väntat så länge nu!
Jag blir nervös och lite orolig att jag ska ta itu med det där, det är ju nytt, men jag har fått veta att allt kommer att ske på mina villkor och att allting är helt förutsättningslöst.

Naturligtvis tänkte de boka av och boka om tiden, eftersom min Socialsekreterare på Vuxenenheten, hon som haft mitt ärende de senaste åren och som arbetar med missbruk, inte kan vara med och har ”annat för sig”!
Jag är inte förvånad, men bad om ett möte i vilket fall, eftersom jag måste få veta och eftersom jag önskar få information och förklaringar kring hur det kommer att se ut och vara.
Tack och lov så har min härliga KBT-terapeut lösgjort sig och gör mig sällskap! Hon kan sin sak! Hon känner mig och tror sig veta vad jag behöver och vad jag bör undvika! Hon är trygg och ett stort stöd.
Jag behöver ett par ”extra öron” med mig, eftersom jag missar så mycket i mina möten och samtal av vikt och tyngd, då koncentrationen försvinner väldigt snabbt! Hon har lite koll och hon har lite mer ”kött på benen” än jag och vet hur förfarandet ungefär kommer att se ut!
Hon har förmodligen givit mig mer information redan nu, än vad min socialsekreterare på Vuxenenheten kunnat ge mig så här långt!
Det är så bra för mig att hon kan komma med! Det är vardagslyx och det är medmänsklighet. Och… Jag tänker inte börja grubbla över vem och vilka hon varit tvungen att boka om för min skull och jag tänker inte ha dåligt samvete för att andra får stå tillbaka för min skull! För hade hon inte önskat bli med, inte kunnat, så hade hon sagt det!
Jag får lov att vila i det och tro på att hon kan, vill och har lusten att bistå mig i morgon! Jag får lita på att hennes beslut är det hon önskar och inte för att jag bett om hennes hjälp! Punkt! (Väx upp någon gång!)

Från det ena till det andra…
Jag planerar att möta upp en god vän på en kaffe och för samtal.
Hon befinner sig i en snarlik situation som jag själv, men hon har krigat på lite längre än jag och har tagit sig lite längre fram i tillvaron.
Jag har en önskan om att vi ska ses, eftersom jag uppskattar henne oerhört och det var länge sedan vi sågs, men jag är alltid lite orolig att orken inte ska räcka till. Så… jag tänkte försöka att ”göra ändå” och det oavsett hur det känns och oavsett hur jag mår! Jag har verkligen, de senaste året, försummat mina vänner och fokus har varit på mig själv hela tiden.
Jag inväntar energi, livsglädje och mer viljekraft, så att jag kan företa mig allt det där jag skulle önska att jag orkade. Det är så väldigt mycket jag vill och önskar, men min energi räcker inte alls till…

Tack för din uppmärksamhet och din tid! Ta hand om dig därute i verkligheten och vardagen! På Återläsande och Väl Mött / Arthur