Av någon märklig anledning, tänkte jag tillbaka på en relation jag hade för några år sedan och hur jag tillät den relationen balla ur fullständigt och dur jag själv förlorade min person, den jag var och hur det faktiskt blev.
Jag har alltid förstått, mer eller mindre, att jag har konsumerat och överkonsumerat alkohol.
Nästan alltid o-nyktrast, nästan alltid den som tog sig återställare dagen efter och förmodligen en av de få bland mina vänner som hade minnesluckor redan när jag var arton, nitton år.
Min första behandling gjorde jag redan när jag var runt tjugotvå, tjugotre år. Den vården som erbjuds unga-vuxna idag, fanns inte då och jag upplevde att problemet inte togs på allvar och jag vet att jag tänkte att det inte var så farligt med det där, egentligen.
Tjugo år senare, har jag haft ett och ett halvt år av nykterhet.
Det har varit ett av de jobbigaste, skitigaste och ledsammaste år jag upplevt.
Nu, med lite distans, så är det fullkomligen värt det, att kämpa, få vägledning och hjälp emot ett nytt liv och en ny tillvaro.
Jag tror att det här ska fungera.
Ta det lugnt. En dag i taget och alltid det viktigaste först… Fyll livet med andlighet, bra saker att göra och med stödjande terapi.
Vägen är tuff, men det blir bättre…
När jag var mitt uppe i mitt värsta missbruk och konsumerade alkohol, vilket alltid är en drog om en legal sådan, i stort sett dagligen, så förlorade jag mig själv, den lilla självkänsla jag hade och mitt självförtroende slog i botten.
Uppgivenhet. Förtvivlan. Resignation och viljelöshet var det som kretsade kring navet av missbruk och droger.
Huvuddrogen i mitt fall var alkoholen.
Människor får tycka, tänka och säga vad de vill, men spriten är den värsta drogen av dem alla. Vidrig, smygande och en slug drog, som är listig, lurar hjärnan och kidnappar ens tankar, vilja och med det blir alkoholen förbannat stark…
I samband med sin egen dynga som man vandrar omkring i, vilken består av lögner, falskhet, elakheter, utnyttjande och på det en skopa taskigt självförtroende, möter man människor som vet att utnyttja det där som är så ruttet och självförtroende sänkande.
Det blir svårt att hacka i sig, för dem som lyssnar på återberättade historier.
Det är som om man går omkring med ett signalljus, som signalerar att man är svag, törstig, ensam och självförtroendelös, och plötsligt är man infångad i människors nät, som besitter styrkan, modet, övertaget och kan knepen att leda människor som är svaga rakt ner i helvetets-hålan och göra i stort sett vad de vill med en.
Relationen jag hade då, vilken jag återkommer till nu, var destruktiv och farlig! Han jag hade en relation till, styrde upp mig och min vardag kring sig och sitt.
Allt kretsade kring honom och hans vilja.
Allt var på hans villkor och premisser.
Jag gjorde som han sa. Jag agerade exakt som han ville, och mitt fulaste jag var naturligtvis uträknande och självisk i allt det där.
Jag har min del och min skuld i allt det som utspelade sig och som blev till en illaluktande gegga.
Jag gjorde som jag blev ombedd, jag var hans marionett, för jag visste att jag kunde få det jag ville och önskade av honom; några dagars berusning och avledande verklighetsflykt från det som gjorde så ont.
Han var ond. Han var rent av elak.
Sadomasochistisk, på gränsen till pervers.
Den typen av sexualitet var jag ganska van vid sedan tidigare och det gjorde mig ingenting alls så länge jag var berusade av någon substans, om det nu alls kan kallas för intimitet och sexualitet.
Det är mest konstigt, mycket våld, hot och andra nedvärderande, kränkande situationer och mindre av sexualitet och njutning…
Jag hade svårt att ta mig därifrån.
Jag hade svårt att bryta mig loss. Jag visste att jag var helt fel ute, men jag upplevde ändå att jag hade full koll och var medveten om att han mycket väl skulle kunna slå ihjäl mig.
Jag visste innerst inne att jag hade en önskan om att få hjälp, bort, undan och därifrån. Samtidigt ville jag inte avsluta missbruket. Samtidigt var drogen fortfarande för stark.
Dessutom var jag en man, som fick utstå psykisk terror och fysisk spö av min partner. Jag visste inte var jag skulle vända mig.
Jag upplevde det ytterst genant och pinsamt. Det var kränkande och lortigt, och samtidigt ville jag bara ha drogen, alkoholen och allt det som erbjöds gratis, bara jag själv villigt ställde upp. Jag vill inte! Nej!
Men samtidigt var jag fast i ett berusande missbruk och destruktivt drogande och hade inte en förbannade aning om hur jag skulle slå mig loss.
Jag behövde komma bort, ifrån och få hjälp.
En då god vän, som jag inte har kontakt med idag eftersom hon ännu är aktiv vad jag vet, gjorde en orosanmälan till Socialförvaltningen i Skarpnäck.
Vi trodde nog båda två, jag och min dåvarande väninna, att slutet skulle vara där och jag skulle få hjälp. Hon gjorde anmälan på eget initiativ, men jag blev märkligt nog tacksam! Någon såg mig! Någon förstod mig…
Akut tog vi oss till Maria Beroende Centrum och med det var anmälan hävd och jag på ruta ett igen.
Socialförvaltningen gjorde absolut ingenting! Det bara släppte taget och tyckte att jag fixade det så bra själv… idioti!
Det har tagit ganska många vändor på avgiftningar, behandlingar och samtal om våld, droger och destruktivitet, innan jag slutligen har lyckats med att vara hel, ren och drogfri under en längre tid…
Det jag vill ha sagt..?
Det jag funderade över och önskar att berätta, förmedla med detta är…
Att jag i min nya kärleksrelation, som inte är någonting av allt det där destruktiva, onda och elaka, fortfarande kan känna känslor som jag inte rår över.
Själen är ärrad och märkt och mycket av det som varit så otroligt förgörande och negativt, bubblar upp ibland och blir synliggjort för mig.
Dessvärre får min kärlek, han jag alltid vill vara nära, nära, lida för mitt förflutna.
Jag tiger för det mesta, för jag vet att det är över och passerat, historia och jag vet att det är ”cellminnen” i min kropp och själ. Det har ingenting med mitt jag att göra idag…
Men inte desto mindre har de där åren med olika våldsamma och förtryckande relationer och män, fått fäste i mig och jag räds fortfarande för att inte ”väcka den björn som sover…”
Jag behöver inte vara rädd längre, men det sitter där i ryggraden och kopplas igång av några få gester, några ord eller saker jag själv gör på ren automatik…
Jag är inte där längre.
Jag har rest mig upp, och så gammal jag är har jag påbörjat någonting som ser och känns positivt och bra.
Jag faller ibland, som den här dagen och landar i gammalt skit som jag vet inte behöver påverka mig längre, men ibland gör det ändå.
Jag älskar min nya man och kärlek.
Jag oroar mig ibland, att han ska tröttna på mina dagar av kriser och lågvatten, för jag avgudar honom!
Ta hand om er där ute! Skänk en tanke till alla dem som fortfarande lider och kämpar emot droger, våld och död…
Väl Mött / Arthur
Vardagliga Anteckningar... 