Återpublicering på Bloggen; När jag var ung, hade jag ingen självkänsla alls. Jag ville vara älskad. "Ännu tyst, inte ett ljud. Jag vet ju, han kommer och jag kommer inte undan"…

När jag var ung, hade jag ingen självkänsla alls.
Jag ville vara älskad.
Jag ville bli kramad på och uppskattad. För att få det där, så fann jag mig i det mesta…

”Se mig, älska mig, ge mig kärlek”…
Jag kommer aldrig att kunna förklara varför…
Det som är och det som varit påverkar mig ännu…
Det handlar om att prata om det, det handlar om att ”sticka hål på det” och överge det som var… Och ändå ”bjuda på det”, för att andra inte ska känna sig ensamma och över…

Väl Mött / Arthur 

Fort, fortare… 

”Jag kryper på alla fyra.
Jag kryper genom hallen och kräks på vägen, av de slag jag fått i magen.
Jag kryper fort, hastigt och snabbt, på min väg mot toaletten. 
Fort och fortare!

Han är i köket.
Det skramlar i lådorna där ute och frågorna far igenom huvudet. Vad gör han nu? Vad tänker han göra? Hinner jag?
Jag intalar mig att jag hinner… Om jag skyndar på och kryper snabbt, snabbare, då hinner jag.
Fort, fortare och skynda.

Det svider i magen och mina ben värker. Benen gör ont…
Det gör ont i min person!
Ord av förakt och med de vulgäraste antydningar, inleder alltid det fysiska mot min kropp.

Han har sparkat mig. Igen. Han har sparkat på mig, och det gör ont. Av smärtan i magen, har jag kräkts och någonstans ifrån kommer blod. Inte mycket blod, inte alls, men blod lämnar jag efter mig på golvet.
Han slår mig. Riktar sina sparkar och slag på de delar av kroppen, där det inte syns eller där andra inte kan se eller upptäcka det som blir blått…

Blå himmel. Isande blått. Havets blå. Blå färgad… Blått som blir grönt…
Kryp snabbare. Fort och skynda!

Han är ännu i köket och jag på väg mot toaletten, för att kunna låsa om mig och rädda mig undan knytnävar och sparkar.
Mina knän börjar göra ont och det svider av friktionen mot korkmattan.
Jag kryper snabbare, jag kryper för livet, snabbare…
Mot toaletten och dörren och låset. Fort och fortare.
Det tystnar ute i köket.
Det blir märkligt tyst och jag stannar upp.
Ett kort ögonblick stannar jag till och jag inser… Jag inser att jag inte hinner till min trygghet och räddning, toaletten.
Jag förstår att det inte är över med det här. Det här var bara början.
Jag hör honom komma och det värker i kroppen, det svider i magen och mina knän gör ont.
Jag kapitulerar. Jag ger upp.
Som minnen, smärtar det i kroppen.
Som hågkomster, minns min kropp, från tidigare gånger, var slagen landar.
Sist jag fick stryk… Förra gången…
Hur var det nu med det där? Cellminne och kroppen?
Jag förlorar. Jag är besegrad. Jag lägger mig platt på golvet och med mina armar över huvudet som skydd, om missriktade sparkar skulle hamna på huvudet, om slagen skulle hamna fel! De får inte hamna fel!

Ännu tyst, inte ett ljud.
Jag vet ju, han kommer och jag kommer inte undan.
Vad blir summan av det här? Vad händer den här gången? Fler lögner och mer falskhet? Mer porrig sex och mer att försonas för…
Hur slutar det nu? Sjukhus? Fler osanningar och mer diktande?
Hur ont kommer det att göra, eller kommer det att kännas alls?
Han står lutad över mig.
Första sparken riktas mot magen och jag kastar upp igen. Kräks över golvet.
Hans ord regnar över min kropp och slår hårdare mot min hud, än de sparkar han utdelar. Ful! Dum! Idiot! Dö! Dö, dö, dö…
Det svider! Orden gör förbannat ont! Det gör mest ont efteråt, de sagda orden.
De verbala elakheterna träffar mitt innersta och slår ögonblickligen rot där. De tar fäste och kommer att färga mig, mitt jag och min person, för alltid…

Jag kryper samman. Jag kryper ihop till ett litet knytt på golvet. Skyddar det jag kan och ber honom att sluta. Jag blir till ett ingenting.
Och då plötsligt, försvinner hallen, mannen, det som gör ont.
Och så försvinner även jag. Jag smiter undan och försvinner ut, bort och bortom…
Mormor är där.
Hon sträcker ut sina armar emot mig och viskar, ”Jag älskar dig”…
”Kom och var hos mig”.
”sitt i mitt knä, där inget kan hända”…

Jag älskade dig… Jag älskade dig på randen till galenskap”!

Tidigare Publicerad text på Bloggen; "Jag var där här om dagen. På Brottsofferjouren. Vi pratar om våld. Våld i nära relationer. En vidrig historia av våld"…

Jag går till Brottsofferjouren.
Vi pratar om våld. Våld i nära relationer.
Och jag har en historia med våld i mitt liv. Där får jag hjälp att tala om det. Prata om det, som är så svårt och det som är sjukligt skuldfyllt.
Jag går dit ungefär en gång var fjortonde dag.
Det har tagit tid att komma hit! 
Att komma hit och våga prata om det.
Våld i nära relationer…


Jag är matad med stryk. 
Stryk i skolan, stryk hemma och jag har fått spö av mina partners.
Det finns överallt. Jag är tyvärr inte ensam…
Mödrar som slår sina barn. Barn som slår sina åldrande föräldrar och kvinnor som slår sina män. Och det finns det män som slår sina partners och kvinnor som pucklar på sina kvinnor. 
Barn, slår barn. Barn som slår barn, när vuxna ser på…
Det tar inte stop där. 
Våld och övervåld kan se olik ut. Det kan även vara ord. Meningar. Det verbala. Och den sorten blir nästan värst med tiden. Den psykiska terrorn! 
Att dagligen bli utsatt för hot, bli kallad idiot och tilltalad som ful…
Att dagligen ta hänsyn till sin partner, för att slippa en konflikt, blir otroligt utmattande efter en tid.


Efter ett tag så växer det fast och blir en sanning.

Växer fast som murgröna i kroppen och blir en del av sanningen. Sanningen om sig själv.
Under hela min uppväxt och i mitt liv, har det här vandrat som en röd tråd genom mitt liv. Våld.
Våld i olika gestalter och olika skepnader, men det har alltid funnits där. 
Det har givit mig ett utanförskap och en litenhet, som jag bekämpar och kämpar mot idag. 
Det har givit mig ett vakuum som jag ville fylla. En trygghet att finna.
Och jag ville hitta en plats att vara på, och känna mig hemma trygg och nöjd i.
I min ensamhet är jag nöjd.
När jag själv väljer att vara ensam och kanske skriva, ta en promenad och bara få vara ifred, då är jag okej. 
När jag inte behöver bli påpassad av någon, inte behöver ljuga och när jag gör som jag vill, utan att fråga om det blir bra, rätt och riktigt…
Då trivs jag… Ensam…

Jag var där här om dagen. På Brottsofferjouren. Vi pratar om våld. Våld i nära relationer och hur det ser ut, hur det är och vad som skapas i en sådan relation och hur man ska kunna modulera om sitt jag och kunna kliva ut ur det och våga vara sig själv, efteråt. 
För att våga vara någon, eller till och med något. 
Jag försöker finna en bra förklaring, och tror mig ha funnit det. 
Någonting som med ord kan beskriva hur det är och vad som händer i en sådan skruvad relation. Jag kan inte få till det med egna ord och med egna meningar, ännu, så jag söker överallt för att finna någon eller något som på ett mer exakt sätt kan beskriva hur det är! Vad som händer och varför i helvete man blir kvar i en sådan tvåsamhet. 
Det finns de som har tänkt till och det finns ord som berättar. Det finns ord som klär känslan och situationen med en någorlunda bra förklaring…
Jag letar vidare och tänker publicera det här, för att andra ska förstå det sjuka i en människas litenhet och det skeva i att befinna sig i en våldsrelaterad situation. Att inte våga lämna. Att hoppas att det blir bättre. 
Att ständigt ge efter för sig själv och att alltid fråga om det är bra, går bra och får jag göra så här? Kan jag göra så här? 
Det är inte så enkelt som att resa sig upp och bara gå och dessutom, gå till vad?


Jag går till brottsofferjouren. Vi pratar om våld och våldet.
Vi pratar om våld i nära relationer.
Jag tar mig dit någon gång var fjortonde dag och pratar, sätter ord på det som är svårt och arbetsamt att tala om.
Det är ett av de viktigaste besluten i mitt liv.
Det är nu jag vet och kan berätta vad jag vill, hur jag vill och säga nej.
Stå upp för mig själv och få vara den och det jag är.

Den finns en historia i mitt liv… En vidrig historia av våld, som en röd brinnande mask genom hela min uppväxt. I många av mina relationer har det alltid varit där, våldet.
Det är de vi talar om, på Brottsofferjouren.

Väl Mött / Arthur

Våld i nära relationer, kallas det. Det finns överallt och förekommer mer än vad vi vet, tror och låtsas om… slå honom sönder och samman. Ben för ben, tand för tand, och hudflänga kroppen till oigenkännlighet.

Våld i nära relationer, kallas det.
Det finns överallt och förekommer mer än vad vi vet, tror och låtsas om.
De är få som anmäler. De är få som talar om det och det är färre som vågar fråga.
Skam, skuld och en känsla av, ”varför gick du inte”, kväver de flesta rop på hjälp.
Många kvinnor och män, låter sig kuvas, slås till marken och ta emot stryk och nedlåtande ord från en partner, älskare, anhörig eller sambo.
Jag är en av dem som levt i oerhört destruktiva relationer.
Ett rubbat utbyte av droger, alkohol, mot kärlek, någon typ av trygghet och bekräftelse. Att få vara någon och undkomma ensamheten, har i alla fall fått mig att göra obegripliga saker.
Byteshandel. En ren byteshandel. Prostitution. Hallick och fnask. Horan och madonnan… 

”Han ligger i badkaret.
Badvattnet är hett och dess yta är täckt av skummande små bubblor.
Värmeljus är tända och står placerade på de bredare delarna av badkarskanten.
På toalettlocket står stearinljus i olika ljusstakar och ett stort dricksglas med ren Vodka gör dem sällskap.
Flaskan med sprit är placerad på golvet, strax nedanför. Den är fylld till hälften.
Osmakligt nog hänger en kristallkrona i taket och på golvet ligger en vinröd handknuten matta från Afghanistan.

Mjuk musik strömmar från en radio ute i vardagsrummet.
Han njuter av sin ensamhet och rådande tystnad.
Lägenheten är väldig, både på längden, höjden och tvären. Rymd. Ljust och stort.
Bostaden är i stort sett designad i det allra senaste av inredning.
Mycket glas, tyngre trä och metallföremål av olika slag. Skulpturer på golven och fläskigt påkostade tavlor på väggarna. Stora fönster med djupa burspråk.
Utsikt över parken och vattnet.

Han ligger där i badet och känner berusningen ta över kroppen, sinnet och hans oro i bröstet och magen.
Han är nervös. Självmedicinerar sig med morfintabletter och mängder av alkohol.
Hans man och älskare har fått veta vad som skett och är rasande arg.
Han vet att han inte längre kommer att kunna vara kvar i våningen.
Älskaren kommer att kräva det av honom, att han ger sig av!
Han måste ta sig därifrån.
Men ännu är det inte bråttom. Ännu råder ingen större panik och alkoholen har haft den verkan han önskat. Lugn och ro.
Känslan blir att han är redo. Han kan dö nu. Nu får det vara.

Hans älskare och man är bortrest. Kommer inte hem ännu på några dagar.
Älskaren har upplåtit bostaden åt honom och han njuter i det djupa badkaret.
Andas och tänker. Funderar och undrar hur det är tänkt att bli och vara.
Badvattnets hetta börja avta, men han ligger kvar där och dricker ytterligare ur det stora dricksglaset, ryser till och tänker på det som skett.

Han har mött någon.
Han har träffat någon, som han känner stort inför. Mäktigt och starkt. Är det kärlek?
Han vill lämna det destruktiva livet med sin älskare bakom sig och rymma därifrån.
Planen har vuxit fram och han vet vad han måste och ska göra.
Han äger ingenting av det som finns i våningen och han har endast några enstaka klädesplagg i en låda i sovrummet. Lite toalettsaker och två par skor i hallen.
Det går fort att få ner i en väska. Ingen panik. Inga problem alls. Det är snart gjort!
Det går snabbt att plocka ihop det få tillhörigheterna och sedan undfly sin plågoande och älskare.

Men inte ännu. Strax ska han kliva upp ur badkaret och sedan påbörja det som han, tillsammans med en god vän, planerat.
De har tillsammans planerat en flykt, långt bort. Han ska kunna vila där, bortanför staden och parken, rädd, skrämd men ändå fri.
Han måste komma därifrån, för älskaren kommer att slå ihjäl honom.
Mannen som blivit tyrannen och plågoanden i hans personliga helvete, kommer att slå honom sönder och samman.
Ben för ben, tand för tand, och hudflänga kroppen till oigenkännlighet.
Han ska dö, det har han hotat med.
Han har skadat honom förut, så det är inte främmande på något vis.
Älskaren har slagit honom tidigare till det odefinierbara.
Han har pucklat på, spottat och svurit över honom förr, så det är inget främmande.
Men nu ligger han kvar i badet lite till. Njuter och låter vattnet skölja över honom, som ebb och flod, när hans kropp försiktigt glider omkring i badvattnet.
Han låter fötterna dyka upp och ner bland bubblorna i karet.

Vattnet är ännu varmt och han hör inte nyckeln i låset, där ute i hallen.
Någon kommer in. 
Han hör inte och han ser inte.
Han nynnar med till musiken. Han låter höfterna gunga lite i takt med tonerna utifrån det stora rummet.
Det är då han känner, mer än ser, närvaron av honom. Älskaren.
Han står där, väldigt plötsligt. Rädslan får hjärtat att stanna ett ögonblick, bokstavligen upphöra att slå en kort sekund.
Tankarna far som blixtar igenom huvudet. Paniken tar över kroppen, omedelbart.
Inte nu! Inte ännu! Han ska inte vara här! Vad vill han!? Varför? 
Vem har berättat?

I två långa kliv är älskaren framme vid badkaret och river tag i hans hår.
Han sliter hårt och brutalt i det axel långa håret, och han själv försöker att följa med i älskarens rörelser, för att smärtan ska mildras.

Älskaren är homofob. 
Han gillar inte bögar, som han säger. Äckel. Vidrigt. Kadaver.
Han gillar inte stjärtgossar och män som är perversa med varandra.
Snuskigt intimt och avskyvärt. ”Jävla äckel”.
Men ändå har han en älskare. Ändå har han en yngre man.
I ett badkar. I en vacker våning. Med utsikt över vattnet och parken.
En man som han gör som han vill med. Som han slår och agar, och som får okvädingsord riktade emot sig i galna vrål.
Han vrålar som en vettlös och undrar vem fan han tror att han är, ”lilla bögjäveln”. Vem? Tror han verkligen, kärringen, att han ska komma undan det här!? ”Va”?

En del av ljusen på badkarskanten ramlar ner i vattnet och andra trillar i golvet.
Stearinljusen, Duralexglas med sprit och vodkaflaskan, rullar iväg över klinkergolvet.
Älskaren, hans man, drar upp honom hur badkaret och han försöker att göra motstånd, men rädslan, fyllan och paniken får honom än mer fumlig.
Han är våt och skräckslagen. Han är rädd för sitt liv och hjässan gör ont.
Hjässan gör sinnessjukt ont.
Väl på badrumsgolvet, som en blöt fisk, fortsätter den storvuxne älskaren att hålla ett fast grepp om hans hår. Samtidigt sparkar han vansinnes sparkar i hans mage och över lårens baksida.
Han försöker att göra sig fri.
Han försöker att komma loss.
Han försöker verkligen att komma undan hans våld och som så ofta förut, så försvinner smärtan, mannen och galenskapen.

Han betraktar sig själv och hela sceneriet uppifrån och utifrån sin egen skräckslagna, våta och numer kalla kropp. Försvinner ut och bortom verkligheten”.

Våld i nära relationer, kallas det.
Det finns överallt och förekommer mer än vad vi vet och tror.
Många kvinnor och män, låter sig kuvas, slås till marken och ta emot stryk och nedlåtande ord från en partner, älskare, anhörig eller sambo.

Jag är en av dem som levt i oerhört destruktiva relationer.
Ett rubbat utbyte av droger, alkohol, mot kärlek, någon typ av trygghet och bekräftelse. Att få vara någon och undkomma ensamheten. Byteshandel. En ren byteshandel. Prostitution. Hallick och fnask. Horan och madonnan…

Mannen i badkaret, vad hände med honom? Lever han? 
Överlevde han?
Jo, han lever, överlevde och får äntligen hjälp att lära känna sig själv och återerövra kroppen, sinnet och sin egen person. 
Sakta är han på väg att lära känna den människan som han egentligen är. 
Försiktigt och trevande.
Mannen i badkaret håller som bäst på att hämta hem sitt mod, sin styrka och det faktum att han duger precis som han är…
Och han lever. Överlevde med en hårsmån. 
Jag känner honom mycket väl…
Jag växte upp med honom. Stod honom mycket nära…

Han var jag… Jag var han”!
/ Arthur