Oroliga katter, som klivit omkring på hela mig och jag har haft mardrömmar. Jag har sovit en stund, upp ur sängen, slötittat på teve, sovit en stund på soffan, för att inte störa… Jag kryper till korset och erkänner; Jag gillar inte Julen… Bitter-Pitt! Happy Holidays!

”Det finns alltid de som har det värre”!

Nä, men…

Det här blir ju inget bra!

Jag borde prata med min man och bästa vän…

Mycket märklig morgon och jag vill åka hem! Hem till Bagis! 

Smita och bara lämna allt… Så trött bara! En mindre bra Måndag.

Jag saknar honom redan, min kärlek, och jag ska ta mig i kragen! Kanske inte just nu, men jag ska ”rycka upp mig”!

(Måste man det?)

Det blev en förmiddag i sängen med kattmagar och Nyhetsmorgon.
Jag är okej. Nja… Irriterad, ledsen i själen och förbannat trött, men dock… Jag är okej!
”Det finns alltid de som har det värre”!

Det har varit en jävlig natt!

(Ursäkta språket. Mitt ordförråd kan lätt förknippas med Gina Dirawi och hennes ordfattiga språk, vad gäller politiker i största allmänhet… Ber om ursäkt för det!) Oroliga katter, som klivit omkring på hela mig och jag har haft mardrömmar. Jag har sovit en stund, upp ur sängen, slötittat på teve, sovit en stund på soffan, för att inte störa min man och kärlek som måste upp till jobbet och så har jag tittat lite till på teve igen och somnade senare vid sidan om min man i sängen. Varmt och skönt och mjukt…
Och när jag låg där spelades gamla minnen upp i skallen… Grubblade och funderade, men somnade till slut. Och de där mardrömmarna bara fortsatte! Men jag sov i alla fall några timmar. Vad vill drömmarna mig nu då?
Och min man och bästa vän var irriterad i morse!
Hörru’, tro inte att jag inte kände av det!

Jag längtar hem. Jag längtar efter mig och mitt. Jag vill slippa allt ansvar, allt som jag tror att jag borde vara och göra. Jag vill undkomma samvete och skuld… I min ensamhet behöver jag bara stå till svars inför mig själv!

Jag är oerhört lättirriterad just nu. Känner mig lite trasig och ledsen och jag borde… jag skulle kunna… Jag måste ta mig i kragen.

Fy fan vad jag är trött!

Men du… ”Det finns alltid de som har det värre”!

Från det ena till det andra, så att säga…
Jag erkänner! Jag kryper till korset och erkänner; Jag gillar inte Julen och de märkligt hysteriska som sker med alla medmänniskor. Vad är det för fel?

Är det inte konstigt att det finns så grymt mycket pengar kring helgerna? Pengar, fylla och droger!?

Är det inte konstigt att så många av oss kliver på tåget av kommersiellt jippo? 

Visst är det väl märkligt att människor går ”man ur huse” för att spendera sina surt förvärvade pengar, ibland lånade och andar gånger sparade slantar, för att försöka få till en påklistrad Disney-jul? Happy Holidays! 

Lycka, kärlek, glädje, Jesus som älskar alla barnen, hemlagade köttbullar, julklappar, mängder med julklappspapper, kulörta snören och en härligt griljerad Julskinka, som är alldeles för torr förstås!

Alla vill ha allt och hela kakan! Människor blir hysteriska och glömmer vett och etikett! ”Alla på en gång, och jag först”! Människor trängs, slåss och blir som galna! Julafton skall bli fin, ljus och härlig… Mer julklappar och mer spenderade pengar… 

Och för övrigt är det över redan nästa morgon och ingenting blir som man tänkt sig i alla fall.

Men du… Hörru’…
”Det finns alltid de som har det värre”!

Och den där varma kärleksfulla glöggvärmen i magen, uteblir.

Ischokladkänslan i hjärtat infinner sig aldrig och den sockersöta Amerikanska knäck-upplevelsen i bröstet, inför alla nära och kära, som man bara måste älska, kom liksom av sig framåt kvällen och ebbar ut i; ”Men… kan de åka hem någon gång”?
Och julklapparna var i alla fall en besvikelse.

Skinkan blev nog inte bra och Köttbullarna var alldeles för torra och hårda. Lussebullarna blev Elefantmördare och ingen bryr sig om att julgranen barrar som sjutton… Katterna är mest i vägen just nu… Och så tycker man jävligt illa om sig själv, för att man känner så där, och då fortsätter man att le ännu mer och blir ännu trevligare, för att väga upp till sitt allra suraste jag… Happy Holidays! 

Och allt detta skräp! Allt papper och alla kartonger! Vackra färggranna snören? Sortera, sortera, ambitiöst och med klimatförstörelsen i åtanke, och sedan slänger man i alla fall alltihop bland allt det där andra i soporna, för ”vem fan orkar”?
Och så slår det en samtidigt… ”Det finns alltid de som har det värre”!

Är jag bitter? Blir det, för mig, en halvdan Julafton och julhelg?

Är det mer bitterljuvt och martyrskapande för mig med Julen och frånvaron av familj, vänner och gemenskap, än vad jag vill erkänna?
Förmodligen! Bitter-Pitt! Happy… Äh’ va’ fan…

Jag tror alltid att den där barndomskänslan av förväntan, glädje, väntan och nyfikenhet skall infinna sig, oavsett om jag faktiskt redan vet hur Julaftonskvällen kommer att bli!
Och jag brukar vakna med en hunger av värme, spänning och förhoppning om överraskning på morgonen och nynna ”Nu är det jul igen”…
Men det blir ju aldrig så! Det uteblir och jag blir mest nedslagen! Snuvad på känslan liksom! Julkänslan! Alltid en storm av sorg när de där mysiga känslorna aldrig intar sinnet och jag säger sarkastiskt; ”Äh, skit samma! Vad fan är Julen för något? Kommersiellt jävla skit”! (Ber återigen om ursäkt för mina vokabulärer, och hänvisar till Gina Dirawi! Kan hon strunta i sitt vårdade språk, så kan jag!) Och sedan tänker jag; ”Det finns alltid de som har det värre”… Och det är sant i det avseendet!
Det finns alltid de som har de värre…

Grannarna grälar igen… Som igår och i förrgår. Jag är fortfarande irriterad!  

Tack för ordet! / Arthur

p.s. På återläsande och du… ”Ta ingen skit”!

Det blir inte många ord just nu… Ett äventyr i vilket fall. Spännande. En nystart på det nya året. Nya människor och ny miljö! Det är Fredag. Snart jul. Redan trött på julmusik, otäcka vettar…

Det blir inte många ord och meningar just nu. Saknar lusten och inspirationen.

Kanske återkommer under dagen..?

Jag ska dock på mitt studiebesök idag. Klockan två. Jag ser fram emot det. Lite av en skräckblandad förtjusning faktiskt.

Jag har fler alternativ att välja på, så inget behöver bestämmas och avgöras idag! Jag ska verkligen försöka att ”sitta ner i båten” och ta det lugnt, vara inkännande och försiktig!

Jag ska till Aspuddens Kreativa Verksamhet och få information om dem och vad exakt de gör där.

Jag upplever att informationen är knapphändig på nätet och det känns lite luddigt och då drar jag genast öronen åt mig. Jag vill ha ordning och reda och jag vill veta var skåpet ska stå!

Deras Hemsida var senast uppdaterad under hösten 2011! 

Jag har ingen större erfarenhet av detta, men känner att information, förkovran och upplysning borde finnas tillgängliga. Det är mer seriöst. Det känns genast mer sakligt och uppriktigt.

Det faller lite när saker och ting, inom olika organisationer och föreningar, inte är lättillgängliga och lättåtkomliga. Jag är kritisk. Jag är lite väl analytisk kanske och lite för granskande. Men faktum är att de även varit svårt att få fatt på någon personal som kan hjälpa mig tillrätta på plats! Inte ens mejladressen har varit korrekt. Men jag går dit, i sällskap av min nya Socialassistent via Socialpsykiatri och känner efter.

Jag ska vara helt ärlig och skriva med en gång, i denna stund, att jag är avigt inställd och att jag är lite irriterad när ”flow’et” och enkelheten inte finns med ifrån början…

Ett äventyr i vilket fall. Spännande. En nystart på det nya året. Nya människor och ny miljö!

Det är Fredag. Snart jul. Redan trött på julmusik, otäcka vettar och stirriga tomtar. Irriterande med julkulor i allsköns färger och allt detta glitter… Skål och God Jul! Pengar, pengar och pengar… ”Skål, tamejfan’…”

Jag och många med mig undviker julhandeln. Det är obehagligt mycket människor ute på stan och i Stockholms alla köpcentrum. Min härliga man är ledig i helgen och vi ska passa på att handla lite inför jul. Mat alltså!

Han är lite som jag själv, undviker folksamlingar och där det är för mycket barn, stök och höga ljud. Vi brukar gå och handla så tidigt som möjligt underhelgen, för då slipper vi barnfamiljer, skrik, gråt och trängsel…

I övrigt finns ingenting planerat. Vi kan göra som vi vill och när vi vill.

På återläsande och väl mött / Arthur 

Betraktelser, en Måndag, mitt i livet, i förorten. Det springer barn hos grannen ovanpå. Kvinnan som bor vägg i vägg, gråter. Posten ligger i en stor hög på köksbordet och jag dricker ännu en kopp kaffe.

Det springer barn hos grannen ovanpå.

Kvinnan som bor vägg i vägg, gråter. Varför?

Posten ligger i en stor hög på köksbordet och jag dricker ännu en kopp kaffe.

Jag skriver en dikt om kärlek, som ingen kommer att läsa och jag läser nyheterna på Aftonbladets Hemsida. 

Det är kaos i världen!

Det drar i själen.

Ett rivjärn arbetar sig fram i min själsliga kropp. ”Men för helvete”… ”Gör någonting människa”…

Det gör ont.

Jag är okej, jag är bra, men jag befinner mig i ett kaos av ett ingenting. Det snurrar på i oändliga cirklar. Vad blev fel idag? Har jag gjort orätt? Borde jag älska mer? Kanske att jag skulle ställa till med en jättefest? Varför önskar jag att få vara ensam? Jag trivs i det. Ensamheten.

Och jag undrar, varför kvinnan i lägenheten bredvid gråter.

Varför tänker jag på att ordna med alla viktiga papper, kring min egen död? Ska jag dö nu, så som min före detta man förutspådde sin egen död?

Alla papper var ordnade bara månader innan han valde att ta sitt liv… Inga frågetecken någonstans, glasklart, även om hans familj ville annorlunda.

Jag var inte välkommen på begravningen. 

Varför skaver detta ännu? Varför är det som ett leksakståg i hårdplast, som går runt och runt i cirklar och varför kan jag inte bara lämna det?

Det där förbannade tåget kan väl spåra ur någon gång…

Jag är rädd för döden. Jag är rädd för ensamheten och livet… Livet skrämmer mig som fan!

Jag röker fortfarande.

Jag har fått en lång promenad idag. Skönt för kroppen. Härligt för sinnet. Luft, syre och vackra höstfärgade träd. Spring i benen och ett skingrande av alla dessa förbannade tankar.
Mina fötter värker så in i döden och ändå…

Jag undrar varför kvinnan i lägenheten bredvid, gråter.

Kaffet är oerhört beskt. Svart. Jag planerar min vecka och gör ett schema. Jag vill ha koll. Jag måste veta. Jag vill kunna överskåda hur dagarna ser ut. Jag vill veta var, när och hur, jag kan låta mitt mentala jag få vila, i återhämtningen.

Jag lyssnar, på avstånd och jag låter kroppen vara i ett här och nu. Andas och lyssnar lite extra på vad som sker i livet ovanför mig och hos kvinnan vägg i vägg. Och jag frågar mig…

Jag undrar, varför kvinnan i lägenheten bredvid gråter.

Hör röster från ett annat våningsplan och vitlöksdoften är stark ute i trapphuset. Jag älskar det!  

Någon skrattar därute och jag sitter här och blundar, lyssnar in och är betraktande.

På teven gråter ett barn i ett land, långt långt borta. Så nära, nära, men ändå på tusentals mils avstånd.   

Teverutan skiljer oss åt. Det regnar där barnet befinner sig. Det saknas vatten och en varm filt. Det finns inte mediciner och barnets mamma står i djup lera, upp till fotanklarna, med en desperat blick in i kameran. Det är vått, kallt och det finns inget skydd undan det blöta, kalla och svåra. 

Jag sitter bortanför, på långt avstånd och via satelliter ser jag på dem som inte kan, vill eller orkar leva på flykt, de som vill komma bort, komma undan och finna lugn.

Hundratals. Tusentals. Människor.

Vem undkommer känslan av sorg? 

Vem orkar se, lyssna och höra mer?

Det är lerigt. Det är vått. Det är hunger och blöta kläder och skor.

Jag är trygg. ”Jag är i alla fall trygg”! ”Här är ni inte välkomna”!

Och någonstans brinner ett Flyktingboende och allt det som skulle bli så varmt, tryggt och välkomnande i ett främmande land, för dem som inget land har längre, brinner upp till ett ingenting!

Ur askan och in i elden, bokstavligen!

Jag frågar mig varför kvinnan i lägenheten bredvid, gråter.

Mitt kaffe är beskt!

Jag tänder ljus och balkongdörren står på glänt och frisk luft smyger sig in i lägenheten, som är belägen i ett av Stockholms södra miljonprogramsområden. Stora fula hus, med färgstarka människor och mängder med kryddor och matos.

Grannen, kvinnan i lägenheten vägg i vägg, tycks ha slutat gråta, jag hör henne inte längre, men barnen ovanpå sparkar boll på vardagsrummets parkett.

Mina katter smyger omkring i lägenheten och på köksbänken väntar disken sedan lunch. Jag är fortfarande mätt. Äggröra, grönsaker och färskt vatten.

Jag gråter.

Jag vet inte varför, men gråten kommer ifrån ryggmärgen och det är ett mörkt djup i alla tårarna. Jag kan inte sluta. Grym sorg. Grym saknad.

Jag vill ha mer, mer och mer. Livet! Ge mig mitt liv tillbaka!

Jag ber om kärlek, jag ber om lugn och ro, och jag vill bli sedd och bekräftad, och då… Precis där… Hamnar jag i livets perspektiv, för någon fryser bland tusentals människor och ett barn gråter i lera och smuts.

Någon är skitig upp till fotknölarna, våt och hungrig och kvinnan vägg i vägg har även hon gråtit.

Jag torkar tårar och tänker till… Det är en bra dag.

Jag är mätt, jag är otörstig, jag har kärlek och jag bor i ett relativt tryggt land, i en förort till Stockholm, ett i miljonprogramsområden.

Dock frågar jag mig, varför kvinnan vägg i vägg gråtit?

En saknad anhörig bland tusentals andra, på flykt genom Europa? Kanske är hon själv inte saknad av någon och kanske ensam? 

Varför gråter vi, ensamma?

Gråter när ingen ser och ingen hör…

Väl Mött / Arthur