Tidig morgon. Det saknas ord just nu, har inte så mycket att skriva och tillägga. Den sista tiden har jag varit mycket i Alby och tillsammans med mina kärlekar… Jag kan inte skiljas från dem…

Tidig morgon.
Det saknas ord just nu, har inte så mycket att skriva och tillägga.

Jag ska iväg, något senare denna förmiddag, till terapeuten och samtala.
Jag väntar också på beslut från Försäkringskassan angående min Sjukersättning på femtio procent. Spännande? Knappast. Mest oroande i mitt fall.
Jag väntar på någon typ av respons från Socialförvaltningen och Psykiatrin Södra vid Globen också, jag har ju vänt uppochner på somliga saker och ting…
Jag inväntar också svar från Patientnämnden och IVO. Det är bara att vänta och se tiden ann.
Tålamod, är inte min starka sida. Men jag kan inget göra. Bara vänta och tänka att jag har gjort vad jag kunnat… Så här långt!

Jag ska ta en promenad, som alltid, till bussen i Fittja och sedan ska jag en snabb sväng hem till mig och mitt i Bagarmossen.
Varje gång jag kliver innanför dörren till mitt hem, känner jag att det är så fint och hemtrevligt.
Jag har fått en vacker vrå i världen att vara på. Men… Den sista tiden har jag varit mycket i Alby och tillsammans med mina kärlekar… Jag kan inte skiljas från dem, men jag längtar efter mitt och mina vackra saker.
Mig, mitt och min vrå.
Och samtidigt längtar jag alltid efter katterna och min man och bästa vän!
Men jag äger ju inte mycket längre, men det jag har värdesätter jag oerhört och dessutom så är det saker och ting jag fått av mina goda vänner och min älskade syster.

Jag ser fram emot mitt möte med terapeuten.
Det var länge sedan det ”klickade” så fint med en annan människa. 
Det ser ut som om det börjar lida mot sitt slut, våra samtal, eftersom jag kommer att avslutas även på Jobbtorg Resurs när Socialpsykiatri tar över om några veckor.
Jag kommer inte att sakna själva Jobbtorget och min extra Resurs där, men mina samtal med KBT-terapeuten kommer jag att sakna.
Jag skall ha ett möte snart, med Social Psykiatri tillsammans med min assistent från Vuxenenheten, och då kommer jag att få veta mer exakt vad det innebär.
Tänk om det kunde vara sådan tur och sådan lycka att de har en läkare där, så att jag slipper valsa runt inom Psykiatrin?
Alla frågor som dyker upp kring det där, skriver jag ner. Jag glömmer det jag vill veta och skriver så gott jag förmår.
Jag vill veta och jag vill ha kontroll.
Kontrollbehov? Jag? Hahaha…

Ta hand om dig därute i vardagen och verkligheten!
På återläsande och var schyssta emot varann…
Väl Mött / Arthur  

Det var ett riktigt lågvattenmärke under gårdagen… I går skrev jag om hemlöshet… En kommentar var just det där, med svårt psykiskt sjuka som bor på gatan… Jag glömde dem inte. Jag tänkte kanske inte så långt…

Det är Måndag och det känns bättre idag.

Det var ett riktigt lågvattenmärke under gårdagen och de där dagarna när jag sjunker några grader i mitt mående, drar ögonblickligen de där tunga existentiella frågorna igång.
Det är tyngd i de där frågorna och det är besvärande ibland.
Cementerande tungt!
Och det är när tankarna på livet och varför livet ”är”, då det går på ren automatik, som det blir ytterst jobbigt och kompakt.
Jag kan sitta och se på teve eller sitta och skriva, men är inte längre närvarande och missar det jag ser eller det jag håller på med, och då har surret och grubblerierna tagit över, utan att jag ens är medveten om det.
Jag kan bli stressad över att jag inte vet hur länge jag suttit i min egen värld och jag kan bli förbannad för att det ”tar över” mina tankar i smyg och utan att jag hunnit med att observera dem.
Det här låter väl helt sjukt, men det är som om min hjärna hade en egen satellit-hjärna som kopplade upp sig och förde tankarna vidare någon annanstans. Vilseledande och ibland destruktivt. En liten parasit som naglar sig fast och drar igång funderingar som jag inte ens vill veta av.
Ytterst märklig företeelse.
För övrigt är det svårt att få tyst på de där destruktiva och existentiella frågorna och det blir mycket grubblerier kring döden, meningen med livet, vem är jag och varför är jag? 
Det var en sådan dag igår och när jag parkerade framför teven för att se nyheterna, jag uppskattar att hänga med och uppleva mig själv ”påläst”, så upptäckte jag först vid väderprognosen att jag inte alls varit närvarande och inte hört ett ljud av de nyheter som passerat på teven!
I hela tio minuter var jag som uppslukad, omedveten tycks det mig, om vad jag så på, lyssnade till och vad som faktiskt passerade på teverutan.
Inte skrämmande på någotvis, mest frustrerande och irriterande. Och då tänker jag att en lobotomering kanske vore på sin plats…
Skämt och sido, det är en märklig företeelse och jag finner det märkligt att jag kan sitta ner och som i meditation finna att jag inte alls är närvarande och inte alls är ”med”… Märkligt fenomen, det där…

Och under gårdagen skrev jag om hemlöshet och att människor egentligen inte ska behöva bo på gatan.
Jag trodde kanske att det skulle bli en del otrevligheter kring det där, men tvärtom. Det blev uppskattat och även jag fick nya ”inputs” och nya infallsvinklar på de funderingarna.
Jag utgick naturligtvis ifrån mina egna erfarenheter och hur lång tid jag upplever att det faktiskt har tagit att komma så här långt bort ifrån missbruket och hemlösheten.
Och jag utgick ifrån mig själv och min egen psykiska ohälsa och hur svårt det har varit, och är bör jag tillägga, att komma på fötter och få hjälp och räddning via till exempel Psykiatrin.
Jag har tragglat i över tre år nu, varav de senaste två har varit i fullständig drogfrihet, och jag har krigat, slagits och blivit obekväm, för det jag inte visste var Psykiatrins ovilja att hjälpa oss som blivit drogfria! 
Och den där känslan av att inte vara välkommen och känna sig totalt utanför, är fullständigt skrämmande.
Det blir ju märkligt att man som nykter och drogfri inte kan få hjälp och plötsligt bli lämnad utanför och inte bli hörd.
Jag lider av psykisk ohälsa! Jag räknas inte till missbrukarna längre, även om min beroendepersonlighet alltid finns kvar, och jag har diagnoser och jag är sjuk… Ibland väldigt sjuk!

Och en kommentar var just det där, med svårt psykiskt sjuka som bor på gatan och som inte själva kan eller kanske vill få hjälp eller ”tillkalla” hjälpen de behöver, och att det faktiskt inte är så enkelt som jag framställde det!
Alla de där som är så sjuka, att de förmodligen skulle ha fått bo kvar på Långbro Sjukhus eller Beckomberga.
De där människorna som lider av sådan mental ohälsa att det inte fungerar i samhället. Och… det är dessvärre ganska många därute som ”irrar” omkring, är trötta och ledsna och upplever att livet, samhället och medmänskligheten ha övergivit dem.
Det var bra för mig att väcka tankarna och funderingarna kring dessa människor och jag grubblade en del över dem och hur de kan få hjälp och hur de får hjälp…
Jag hävdar fortfarande, mindre bestämt dock, att det finns hjälp att få, om man är beredd att motprestera och verkligen försöka att ”göra om och göra rätt”!
Men! Det krävs bra människor omkring en och det krävs mycket tålamod och eget arbete för att få ihop livet igen och det är förbannat svårt och tungt, men det går.
Jag är absolut inget praktexempel, inte alls, men dock ett ”belysande” exempel på att det faktiskt fungerar att bli människa igen och försöka att leta reda på den man var och är, i ett nytt, friskt, sunt och schysst liv.
Dock med återkommande hinder, men det går… Och det är oftast vid de där hindren som människor ger upp och lägger sig ner igen, för att de inte orkar och inte kan förmå sig att fortsätta. Och det är där som andra människor med styrka och ”power” torde komma in och ”ta över”…
Jag har ju haft mycket tur, för jag har mött så många bra och kraftfulla människor på vägen! Ja, en och annan nit också, naturligtvis, men jag har haft tur i mina möten med myndigheter och Beroendevården!
Jag återkommer om det där, med människor som lider av svåra psykiska sjukdomar och som faktiskt inte vet att de kan få hjälp och som inte alls vet att det finns människor med redskapen att hjälpa till…
Jag glömde dem inte. Jag tänkte kanske inte så långt?
Det var en bra infallsvinkel på min text, just den kommentaren, och det är bra med konstruktiv kritik, för det får mig att tänka lite till och lite mer…

Ta hand om dig därute i världen och verkligheten!
Det är en kokande och skrämmande värld vi lever i.
Jag hörde igår, i ett reportage på teve, en man säga; ”Det kommer alltid att finnas fler goda människor, än onda! För hade det varit tvärtom, så hade andra världskriget slutat på ett helt annat vis”!
Man ska ha tro på mänskligheten. 

Väl Mött / Arthur 

En hel del värktabletter, som inte fungerar och jag har vandrat i lägenheten för att få smärtan att gå över. Jag har tappat några kilon, men det går långsamt. Det är bra! Går det för fort hänger inte kroppen med alls… det där "farliga" bukfettet…

Det har varit en utomordentligt jobbig natt. 
Jag har varit uppe flera gånger och inte riktigt vetat hur jag ska ligga för att slippa all värk i kroppen. 
Värst är ryggen just nu. 
Armbågar och knän får mig att vakna av all smärta. 
En hel del värktabletter, som inte fungerar och jag har vandrat i lägenheten för att få smärtan att gå över.
Är det detta som är att bli gammal? Men du… Så gammal är jag ju inte…

Gårdagen, i den härliga värmen, bjöd på en kort promenad och lite matvarushopping. 
Luft och sträcka på benen. 
Ingen större motion i övrigt och inte heller någon ”träning” av muskler och kroppen.
Jag brukar, när jag varit ute på min konditionsträning och kvällspromenad, träna lite hemma. Lite magmuskler och armar. 
Jag försöker ju gå ner i vikt och ska även försöka att få igång resten av kroppen, för i min ålder blir det knepigt för huden att hänga med i viktnedgång.
Jag har tappat några kilon, men det går långsamt. Det är bra! 
Går det för fort hänger inte kroppen med alls. 
Det har blivit enklare att gå i

trappor, uppför längre backar och även mina kvällspromenader känns lättare. 
Men… det tar betydligt längre tid att hämta hem konditionen idag, jämfört med för tio år sedan. Men jag upplever att det finns en grundkondition någonstans därinne i kroppen.
Eftersom den här mannen lever på snåla pengar, så får han ”träna” hemma och göra sitt bästa, istället för att köpa ett gymkort! 
Dessutom är jag ingen fan av gruppträning och jag känner mig alltid betittad. 
Och oj vad det verkade självcentrerat! Vem tror jag att jag är? Världens mittpunkt!? Hur många av dem som är på ett gym bryr sig egentligen? 
Anledningen till att jag behöver gå ner i vikt, lite grann, är ju för att jag dragit på mig det där ”farliga” bukfettet och tänker inte dö av en hjärtinfarkt! 
Under mina depressioner har jag lyckats med att äta upp mig och lägga på mig närmare tjugo kilo och mitt första mål är att åtminstone få bort tio av dem…Dessutom vill jag inte bli en fyrtiofemårig Barbapapa. 
För övrigt är ju tanken att även psyket ska stabiliseras och jag ska må bättre mentalt, med tiden.
Jag går in i min femte vecka och vad gäller mitt psykiska välmående, så har jag inte upplevt någon större skillnad. 
Det kanske kommer med tiden…

Till veckan ska jag få träffa samtalsterapeuten på Jobb Torg Resurs. 
De har givit mig erbjudandet att få träffa terapeuten, så länge som psykiatrin inte kan erbjuda mig någonting alls! 
Jag uppskattar det så mycket, för jag behöver verkligen någon som kan vägleda mig och som jag kan få prata med om mina känslor och tankar. 
Jag upplever att det hela tiden är en färskvara, den positiva feedback man får i dessa samtal och många gånger blir jag påmind om mina insikter och mina inneboende kunskaper…

Från det ena till det andra…
För mig blir det en Söndag hemma, med katter, promenad och musik.
Jag Har en del göranden som jag skulle kunna ta itu med, men frågan är om det blir gjort?
Det är märkligt med Söndagar, för oavsett om man är sjukskriven, arbetslös eller arbetar, så är Söndagar fortfarande en sådan där dag då man kan tillåta sig att göra ingenting eller göra lite som man vill…
Jag tänker välja på vägen idag. Vad som sker återstår att se…

På Återläsande och tack för uppmärksamheten!
Kanske att vi hörs senare idag… Och du, var rädd om dig… ”Ta ingen skit”!
Väl Mött / Arthur