För precis ett år sedan, skrev jag följande inlägg… Jag vill inte leva i missbruk och misär! Jag har bestämt mig! Igen! Men det är inte lätt!

Jag har ett behov av att förklara…
Jag har ett behov av att försöka berätta…
Jag vill att du ska förstå…

Jag är missbrukare.
Jag går och jag har gått i behandling.

I min behandling möter jag människor som, precis som jag själv, är vilsna, sorgliga och trasiga.Vi försöker att få ordning igen, på vår tillvaro, och vi försöker att återskapa livet.
Det är svårt. Jävligt svårt!
Drogernas makt över oss är total och det är svårt för utomstående att förstå.
För hur kunde vi välja drogerna, framför boende, familj, vänner, ekonomi och en säng att sova i?
Hur kan vi välja bort barn, husdjur och livet, för att sakta men säkert gå en för tidig död till mötes? Varför och hur?

Drogen har all makten! Missbruket besitter allt och bestämmer allt! Det är med kraft och aggressivitet som drogen tar över livet och tar över tanke, handling och ord.
Det är med kraft som missbruket blir ens allt i tillvaron.
Det absurda är, och detta skrivet utifrån att ha lyssnat till mig själv och andra, att det skulle kunna liknas vid ett övertagande av ens sinne och kropp.
Kidnappning av hjärnan och tänkandet!

Man blir besatt och betagen, och flykten undan livet är skönt, härligt och blir ens allt! 
Allt annat försvinner bortom sans och förnuft och jakten på drogen blir ens allt. 
Man gör saker man aldrig skulle ha gjort. 
Man sjunker så lågt i sin moral, som en människa i missbruk bara kan göra.

Och med detta sagt och skrivet, vill jag bara säga att det är svårt att komma tillbaka till livet. Det är svårt att återupprätta kontakter med vänner och familj och somliga av oss trillar dit igen och slår oss som fan!Många som tar ett sista återfall dör. Det tror att de kan dricka lika mycket, ta lika mycket droger och röka på som tidigare, och det går inte! Det blir för mycket! 
Många dör. Av en överdos. Av olyckor. Av övervåld!

Men många kommer på fötter igen och krigar vidare…
Jag kan med stolthet säga att jag klarat mig undan det där värsta fallet. Jag lever ännu!
Jag har trillat i tillfrisknandet och det har gjort djävulskt ont, men jag är på benen igen!
Jag har inte ramlat ner och blivit tvungen att börja om, på ett helt år… Kanske den här gången! kan det fungera den här gången!? Snälla be en bön för mig! Jag orkar inte en gång till!!

Men jag lovar ingenting längre! Jag kan aldrig lova! 
Jag kan aldrig säga att jag aldrig mer ska… Missbrukets röst är listig, falsk och stark! 
De ekar fortfarande och det är ännu kvar som tysta viskningar som lockar, pockar och drar…
En dag i taget! Lite i sänder! Ibland en timme i taget, men det ska gå!
”Gör det enkelt, ensak i taget, lev och låt leva”…
Jag vill inte leva i missbruk och misär! Jag har bestämt mig! Igen!
Men det är inte lätt!
Och vem fan sa att det skulle vara enkelt!?
Enkelt att leva och enkelt att återupprätta livet.
Men jag vill dit hän. Jag vill ha liv och kärlek och älskas…

Ta hand om er därute! Skänk en tanke till alla dem som är kvar ute i kylan, de som fryser och längtar hem…  

Var rädd om er och på återläsande!

Väl Mött / Janne Arthur 

Jag är så bekväm och "hemma" med mina två vänner, att jag kan vara mig själv, vara precis som jag är och jag behöver inte dra igång "Cirkus-Arthur", för att vara social, "kul" och utåtriktad… Kärlek, säger jag bara. Älskar dem!

Facebook; ”Cupcakes & Chaos”, En Personlig Blogg.

Det blev en av de roligaste dagarna på länge, igår.

Jag mötte mina två kvinnliga vänner och vi åt tillsammans och umgicks under jullunchen på vårat tidigare Stödboende.

De var faktiskt en hel del av den ”gamla” personalen kvar och på besök, och det blev ett härligt kram och pusskalas.

Det var så jäkla roligt!

Jag tappade andan och blev vansinnigt trött efteråt, naturligtvis, jag var tvungen att sitta ner och andas… men jag valde ändå att ta en kopp kaffe tillsammans med dem efteråt och bara sitta ner och samtala om det mesta tillhörande livet.

Ägnade en tanke till dem som gått bort i sitt missbruk och vi talade om politik, vänner och framtiden…

Jag är så bekväm och ”hemma” med mina två vänner, att jag kan vara mig själv, vara precis som jag är och jag behöver inte dra igång ”Cirkus-Arthur”, för att vara social, ”kul” och utåtriktad.

Jag tog det verkligen lugnt.

Jag var bara den och det jag är, just nu, och jag blev inte dränerad på energier eller mina krafter just då, och jag bara flöt med och hängde på i dessa två underbara kvinnors varande.

Men, som du vet, så blir det alltid grubblerier och ältande efteråt, men de känner mig så väl att jag faktiskt kan förstå och inse att jag är en helt okej kille, även om jag inte är helt hundra och inte mår så bra (Och nej, jag upplever inte mig själv som gnällig just nu. Det är som det är, med livet…)

Jag funderar, utvärderar och analyserar alltid efteråt, som en egen lite inre enkät, huruvida jag var okej, vad jag sa, vad jag gjorde och vad jag inte skulle ha gjort eller sagt.

Det fick vara som det ville med det där, kände jag och det gick bra att bara vara och bara ta det lugnt. Jag är uppskattad och omtyckt oavsett… Cool känsla!

Jag tycker naturligtvis, kanske, ändå, att jag hade kunnat bjuda till och vara mer social och prata, skratta och bjuda på mig själv lite mer än vad jag gör och gjorde, men nu är det som det är och mina vänner älskar mig ändå. Mycket…

I alla fulla fall…

Vi fick sällskap av en underbar och dynamisk man ur personalen, som vi alla tre känner mycket väl.

Han arbetar som behandlare på Stödboendet Lönnen, och hans person och färgstarka jag, smittade snabbt av sig. En fullständigt galen, färgstark och energifylld man!

Underbar och förbannat rolig! Livsbejakande! En energiinjektion!

Och så en av av mina väninnor, Maria, som kommer från Chile, en härligt latinamerikansk kvinna, som syns, hörs, helt jordnära, glad, och självklart temperamentsfull och lysande, utgjorde en del av detta färgstarka sällskap…

Färger i rött, guld och orange, beskriver hennes person. Det liksom sprakar om hela henne! Och hon är högljudd. Hon pratar högt, gestikulerar och skrattar med hjärta och mage, så att alla andra i omgivningen vänder sig om och undrar nyfiket vad som händer!

Hon är underbar… Min raka motsats!

Jag upplever mig själv som lite stel och tillknäppt och min vän Maria är öppen, tillgänglig och inbjudande! Ett härligt litet gäng under lunchen!

Och så min älskade vän ”Vera”, som bara är självklar, insiktsfull och klok.

Jag har sällan mött någon med så självklara värderingar, schyssta åsikter och med en självinsikt som är så sund och imponerande. Hon står för den hon är. Passar det inte, så går det utmärkt att gå ifrån.

En förbannat smart kvinna, som faktiskt kommit på att hon är det och börjat studera igen! Insiktsfullt!

Jag uppskattar hela hennes uppenbarelse och hon bryr sig inte så mycket längre, ”Jag är för gammal”, men hon är så sockersöt och lockande i sina mössor och vackra kropp… 

Dessa två är dock oerhört envisa och i diskussioner oss tre emellan, kan jag bara skratta högt… Det är som om ”Envis och Envis” är ute och samtalar om viktiga reella saker och båda skall absolut ha rätt och sista ordet.

Jag påpekar det ofta, men det är så galet roligt att lyssna till dem…

Kärlek, säger jag bara… Älskar dem! Vi är ”De Tre Musketörerna”, som en ur personalen sa till oss!

Det var roligt, underhållande och väldigt mysigt!

Helt okej mat och väldigt trevligt!

Somnade dock, som alltid, i någon timme när jag väl var hemkommen och jag vaknade aldrig riktigt till liv igen. Så trött!

Dåligt samvete förstås, för husdjur och min man och bästa vän, eftersom jag var helt slut och inte orkade leka med katterna och inte heller vara social med min partner…

Jag får vara nöjd och jag är glad att jag kom iväg. Tvekade ända in i det sista, förstås, men visste dock att jag hade tid och utrymme för återhämtning under dagen idag.

Jag är lyckligt lottad. Jag har vänner. Jag har en härlig man och två underbara djur! Glädjande och erkännsamt! 

På återläsande under dagen. Jag har många meningar och fler ord att skriva ner! Tack för att du tar dig tid och lust att läsa.

Väl Mött och njut dagen! / Arthur

Och DU… ”Ta ingen skit”!

Det är relativt tidigt. Det blåser väldigt mycket ute och jag funderar över människorna, ondskan i världen, julen som närmar sig och jag tänker på kärlek och tvåsamhet.

Orden sitter långt inne just nu. Jag har mycket, som alltid, som rör sig i huvudet, men det är väldigt lite som vill ta sig ut ur skallen och ner över tangenterna.

Det blir svårt att skriva och ännu svårare att finna orden.

Jag är trött tror jag. Trött i huvudet!

Det är relativt tidigt. Det blåser väldigt mycket ute och jag funderar över människorna, ondskan i världen, julen som närmar sig och jag tänker på kärlek och tvåsamhet.

Jag dricker mitt svarta beska kaffe, läser nyheterna, dock väldigt kort och jag funderar över mina vänner och dem jag håller närmast hjärtat.

Jag undrar hur livet kommer att se ut framöver och jag tror förövrigt att jag lyckats med att sprida lite kärlek, värme och glöd hos dem jag bryr mig allra mest om.

Jag har, sedan en längre tid tillbaka, pysslat med hälsningar och papperskort till mina fina vänner och min syster. Jag ville förklara och berätta deras betydelse för mig och jag vill ge tillbaka lite grann av allt det som de givit mig.

Jag tror att jag har lyckats med att förmedla det jag ville att de skulle känna och förstå. Det projektet har naturligtvis tagit en längre tid, men jag rodde det i hamn och fick förmedlat det jag önskade.

Jag har tur. Jag är omgärdad av älskvärda människor, kvinnor först och främst, som betyder oerhört mycket för mig.

Om älskvärda kvinnor fick styra världen, skulle ondskans fula tryne inte alls vara så närvarande som det är idag.

Världen skrämmer mig. Jag är fylld med ord och meningar som jag skulle vilja delge dig, men undviker det, eftersom jag vill vara en bättre och schysstare människa. Det är oerhört fula och naiva meningar som växer i skallen!

Jag lyssnar på Melissa Horn denna morgon. Mjukt, skönt och inspirerande.

Jag skriver. Jag läser lite och är ganska splittrad i mina brydda tankar. 

Jag tror att jag ska måla lite. Lyssna på musik och naturligtvis vila och återhämta mig. De bor en del hat och ängslan i mitt hjärta… Jag ska skriva ner detta, för att frigöra det och hämta hem känslan av att stå över andra människors fientlighet och avsky gentemot det som är främmande och nytt!

Jag avrundar här, så länge, och önskar dig en härlig och skön Lördag. Själv vet jag inte alls vad dagen ger och hur den kommer att se ut… Just nu så är jag ganska förvirrad och lite snurrig…

Väl Mött / Arthur