Ett sent inlägg, denna Midsommarnatt… Det är märkligt med sjukvården. Jag säger inte att Svensk Sjukvård är eländig och mindre bra, men som före detta missbrukare trillar man lätt utanför och mellan stolarna. Det är vidrigt att vara i ett sådant tillstånd att det faktiskt kvittar om jag lever eller inte.

God Kväll och God Natt Alby, resten av världen och du som läser min fina blogg.
What´s up!?
Ja, å´så glad Midsommar förstås.

Det är märkligt med sjukvården. Jag säger inte att Svensk Sjukvård är eländig och mindre bra, men som före detta missbrukare trillar man lätt utanför och mellan stolarna.

Egentligen skulle jag avslutas och lämnad över till psykvården, nu när det, i nästa vecka, har gått ett och ett halv år av tillfrisknande och drogfrihet.
På Capio Maria Beroendemottagning, anser man att mitt sjukdomstillstånd, det vill säga min alkoholism eller mitt missbruk, är i ”remission”. 
Med remission menas att ”sjukdomstillståndet” är i en fas där man helt eller delvis har tillfrisknat och inte längre uppvisar symtom. 
Själva begreppet används inom sjukvården och är ett uttryck för till exempel psykiska sjukdomstillstånd, men även vid cancersjukdom eller diabetes, som är i ”remission”…
Man skulle kanske också kunna förklara ordet ”remission” med att den kroniska sjukdomen, som alkoholism och psykiska sjukdomar är, befinner sig i inaktivitet och att man helt eller delvis har tillfrisknat! 
Observera att sjukdomstermen används vid kroniska sjukdomar och att själva sjukdomsförloppet snabbt kan bli ”aktivt” igen om medicinering, terapi och sjukdomsinsikter förbises. 
Hängde du med? 

På Capio Maria använder man sig av sjukdomstermen när missbrukare och beroendepersoner lyckats, utan återfall, med att vara nykter och drogfri i uppskattningsvis tolv månader, plus och minus några månader. 
I och med det skriver och avskriver man patienterna från Beroende mottagningen och ”eftervård” är det som rekommenderas och även att man vänder sig till tolvstegsprogrammet! 
Men… 
I de flesta fall hos oss missbrukare, av oss som faktiskt lyckas med att hålla missbruket och drogberoendet under kontroll och på avstånd, finns underliggande psykiska sjukdomar som måste underlättas och få hjälp på olika sätt. 
Olika diagnoser dyker upp. 
Olika psykiska sjukdomstillstånd blottläggs. 
Svårigheter att sitta still eller hänga med i vardagslivet blir en del av personligheten och diagnoser som ADD och ADHD är väldigt vanligt! 
Det är därför som många läkare och behandlare tror att ”självmedicinering” är och har varit inkörsporten och orsaken till att missbruket och beroendepersonligheten blommat upp och slutligen blivit ohanterligt och oregerlig. 

När det sker, att diagnoser fastställts, lämnas patienterna nästan alltid över till psykvården och tanken är att vården ska övergå till psykiatrin.
Här uppstår ett problem. Ett stort problem upplever jag!
De bollar mig fram och åter. 
Huddinge Sjukhus och Affektiva programmet känner att jag kan få en mer ”adekvat” vård på Capio Maria och att de har möjlighet att bistå mig med både mitt tillfrisknade i missbruket, men även det som rör min medicinering och psykiska ohälsa och diagnoser. 
Dessutom har jag en pågående terapi på Maria och avbryta den för att påbörja något nytt, ansåg de vara onödigt och att starta på ruta ett.

På Maria Beroendemottagning ser de oförstående ut och anser att Huddinge Sjukhus och Affektiva programmet ska vara ansvariga och ta över ”ärendet”. Min terapeut tyckte att det hela var märkligt och då insåg jag det som jag varit med om så många gånger förut… 
Psykvården vill inte gärna ta hand om före detta missbrukare, eftersom de anser att missbruket är orsaken till den psykiska ohälsan.
Beroendevården önskar att avsluta ”ärendet”, eftersom sjukdomsförloppet, det vill säga mitt missbruk, är i så kallad ”remission”.
Beroendevården vill inte ha med ohälsa och psykiskt sjuka patienter att göra, de skickar en remiss till psykiatrin och på psykmottagningarna vill de inte ha hand om ”missbrukarvården” och beroende problematik. 
Det är allmänt känt att psykiatrin inte vill ha med missbrukare att göra och känslan jag har, och som jag fått bekräftad från Beroendevården, är att det till och med går prestige i det! Missbrukare har ingenting inom psykiatrin att hämta, eftersom sjukdomstillståndet är självförvållat och inte i grunden är psykisk ohälsa.

Det rullar över ansvaret till varandra, och det även om en grundlig utredning på flera månader gjorts, för att fastställa min diagnos Bipolaritet, och som kan följas långt bak i tiden och under hela min uppväxt.
Jag försökte att få en tid på Maria, för att få hjälp med insättning av ny medicin, men också för att återigen prova på en medicinering för min ADD.
Jag får vänta till Augusti. De har fått remissen från Huddinge och de har fått direktiv vad som ska göras och hur…
Hela sommaren hinner att gå och jag får ha de där gnagande oron i kroppen, att jag kanske faller igen. Att jag så småningom återigen blir deprimerad och inte orkar.

Det är vidrigt att befinna sig i djupen av svarta tankar.
Det är vidrigt att vara i ett sådant tillstånd att det faktiskt kvittar om jag lever eller inte.
Och på Huddinge är jag ett avslutat kapitel. 
Det har lämnat över till Maria och Beroendevården, där de anser att jag får bäst hjälp. 
Eller om det är så att jag som gammal missbrukare inte hör till psykiatrin.Hur jag än gör, så vill inte den ena hjälpa till och den andra önskar att lämna ansvaret till någon annan.

Jag har varit med om detta vid tidigare depressioner, då utan diagnoser, och vid det tillfället hamnade jag på psykakuten vid Rosenlundssjukhus. 
Jag minns att jag grät och var totalt uppgiven. 
De insåg att jag var missbrukare och vid just det tillfället hade jag varit hel och ren i nio månader. 
De ansåg, på psykakuten Rosenlund, att mitt ”ärende” inte låg hos dem och de skickade mig till Capio Maria och akutintaget där.
Väl där,  var jag ju nykter, hel och ren och de ansåg i sin tur att jag fick gå via vårdcentralen och en remiss till psykiatrin!
Problemet var ju då att jag var desperat. 
Jag gick sönder där, mitt framför ögonen på läkare och terapeuter och de bad mig vänta och få en remiss!
Den gång gick jag till systembolaget.
Jag söp i över två månader. Förlorade boende och förtroenden.
Ingen har skuld i det, mer än jag, eftersom det var  mitt beslut… Det var mitt val och för att stå ut… För att orka med att leva… Så…
Det är maktlöst och det är vedervärdigt att inte få hjälp och inte heller bli ”räddad” när man ber om det och när man sjunker som en gråsten i självömkan och en önskan om att få dö…

Nu är jag här igen. 
Den ena hänvisar till den andra och den andra vet inte…
”Kanske psykiatrin ändå”… ”Kanske Beroendemottagningen är de som ska hjälpa”… 
Skillnaden den här gången är att jag vuxit till mig, är kaxigare och kan säga till och säga ifrån. Det räcker nu! Ni ska hjälpa mig!
Man får inte och sjukvården kan inte ”leka” med människors liv på det här sättet och återigen blir jag en obekväm person och människa. jag skriker lite och jag gapar! Jag säger ifrån och jag kräver hjälp!
Jag blir inte lätt att ha med att göra och jag gör mig otrivsam!
Men det struntar jag i!
Jag ber om hjälp och jag ska ha den!

Tack för din uppmärksamhet och tack för din tid! Det blev ett sent inlägg idag, men tusen tack för att du läser…
Glad midsommar och Väl Mött / Arthur

Njut dagen och du! ”Ta ingen skit”!!


"Fort och fortare". (Texten är sprungen ur en diskussion om våld i nära relationer, där även jag själv kunde delge en hel del… det förekommer överallt, tyvärr! Hoppas att jag inte kliver över några gränser! Inga namn nämnda!!)

Jag kryper på alla fyra. 

Jag kryper genom hallen och kräks på vägen, av de slag jag fått i magen, på min väg mot toaletten. Jag kryper fort, hastigt och snabbt.
Fort och fortare!


Han är i köket. 
Det skramlar i lådorna där ute och frågorna far igenom huvudet. 
Vad gör han nu? Vad tänker han göra? Hinner jag?
Jag intalar mig att jag hinner… Om jag skyndar på och kryper snabbt, snabbare, då hinner jag. Fort, fortare och skynda.
Det svider i magen och mina ben värker. Benen gör ont…
Det gör ont i min person! Ord av förakt och med vulgäraste antydningar, inleder alltid det fysiska mot min kropp.

Han har sparkat mig. Igen. Han har sparkat på mig, och det gör ont. 
Av smärtan i magen, har jag kräkts och någonstans ifrån kommer blod. Inte mycket blod, inte alls, men blod lämnar jag efter mig på golvet.
Han slår mig. Riktar sina sparkar och slag på de delar av kroppen, där det inte syns eller där andra inte kan se eller upptäcka det som blir blått…
Blå himmel. Isande blått. Havets blå. Blå färgad… Blått som blir grönt…

Kryp snabbare. Fort och skynda!

Han är ännu i köket och jag på väg mot toaletten, för att kunna låsa om mig och rädda mig undan knytnävar och sparkar.
Mina knän börjar göra ont och det svider av friktionen mot korkmattan.

Jag kryper snabbare, jag kryper för livet, snabbare…
Mot toaletten och dörren och låset. Fort och fortare.
Det tystnar ute i köket.
Det blir märkligt tyst och jag stannar upp. Ett kort ögonblick stannar jag till och jag inser… 

Jag inser att jag inte hinner till min trygghet och räddning, toaletten.
Jag förstår att det inte är över med det här. Det här var bara början.
Jag hör honom komma och det värker i kroppen, det svider i magen och mina knän gör ont. Jag kapitulerar. Jag ger upp.
Som minnen, smärtar det i kroppen.
Som hågkomster, minns min kropp, från tidigare gånger.
Sist jag fick stryk… Förra gången…
Hur var det nu med det där? Cellminne och kroppen?


Jag förlorar. Jag är besegrad. 
Jag lägger mig platt på golvet och med mina armar över huvudet som skydd, om missriktade sparkar skulle hamna på huvudet, om slagen skulle hamna fel! De får inte hamna fel!

Ännu tyst, inte ett ljud. 

Jag vet ju, han kommer och jag kommer inte undan.
Vad blir summan av det här? Vad händer den här gången? Fler lögner och mer falskhet? Mer porrig sex och mer att försonas för…
Hur slutar det nu? Sjukhus? Fler osanningar och mer diktande?
Hur ont kommer det att göra, eller kommer det att kännas alls?
Han står lutad över mig.
Första sparken riktas mot magen och jag kastar upp igen. Kräks över golvet.
Hans ord regnar över min kropp och slår hårdare mot min hud, än de sparkar han utdelar. Ful! Dum! Idiot! Dö! Dö, dö, dö…


Det svider! Orden gör förbannat ont! 
Det gör mest ont efteråt, de sagda orden.
De verbala elakheterna träffar mitt innersta och slår ögonblickligen rot där. De tar fäste och kommer att färga mig, mitt jag och min person, för alltid…
Jag kryper samman. Jag kryper ihop till ett litet knytt på golvet. Skyddar det jag kan och ber honom att sluta. Jag blir till ett ingenting.

Och då plötsligt, försvinner hallen, mannen, det som gör ont. 
Och så försvinner även jag.
Jag smiter undan och försvinner ut, bort och bortom…
Mormor är där.
Hon sträcker ut sina armar emot mig och viskar, ”Jag älskar dig”…
”Kom och var hos mig”.
”sitt i mitt knä, där inget kan hända”.

Jag älskade dig…

Väl Mött / Janne


Det här är min högst personliga blogg… Jag skriver ofta ur ett HBTQ-perspektiv. Kanske blir det roligt, kanske inte. Möjligen får några del och nöje i detta, kanske inte… Oavsett, väl mött och njut dagen!

Det här är min högst personliga blogg…
Jag är Janne. Jag är nykter alkoholist/missbrukare.
Jag är människa och man. Jag är gay.

Jag skriver ofta ur ett HBTQ-perspektiv.
Jag är bostadslös, rotlös och på väg tillbaka.
Jag är gjord av tankar, funderingar och en hel del ord.
Jag bjuder på det här. Jag bjuder på åsikter, politiska funderingar och grubblerier kring medmänniskorna!
Och jag bjuder på orden, funderingarna och det som rör den röriga tillvaron.
Allt det som rör vardagen och dess funderingar, sätter jag på pränt.
Poesi, korta berättelser, någon krönika och gamla minnen, bjuder jag på.
Så…

Eftersom jag uppskattar att skriva och tycker mig ha en del ord som vill ut ur min person, så sparkade jag igång den här sidan…
Mycket för min egen och mina vänners skull, men också för alla de andra som kanske kan hitta något roligt, givande och trivialt att läsa om…
Läsa och uppskatta, gilla och kanske irritera sig över!

Jag frågade en barndomsvän vad hon ansåg om idén.
Om det kunde uppfattas som ”förmätet” och ”vem tror han att han är” och ”vem fan skulle vilja läsa det”!? Men hon uttryckte det så att jag alltid skrivit, vad hon kan minnas, och att jag alltid ”lekt” med orden och var ganska duktig på det, så… Och jag tycker mig ha en del att bjuda på och reflektera över.

Jag gör det här, skriver, och hoppas att det kan ge någon något och kanske mig själv utrymme, att få leka med orden och meningarna och möjligen skriva en och annan krönika, vem vet!?

Jag vill bjuda på, och bjuda in till, vardag och alldagligheter, i en alkoholiserad hemlös ”gammal akterseglande” mans liv.
Kanske ger det något, kanske inte.
Kanske blir det roligt, kanske inte.
Möjligen får några del och nöje i detta, kanske inte…
Oavsett, väl mött och njut dagen!


/ Arthur