Kategoriarkiv: Väntan

Jag tror på tankens kraft och jag är övertygad om att somliga saker måste man ta sig igenom… När man börjar må bättre och livet är ljusare… Oro i kroppen, för jag vet ju! Jag känner till mönstret! Det kommer alltid tillbaka! Och sedan är det kroppen! Min fina och ännu fullt fungerande kropp…

Publicerad den av
Svara

När man börjar må bättre och hela tillvaron är mer mjuk och inte fullt så hård och kantig, då flyter resten med!

Jag tror på tankens kraft och jag är övertygad om att somliga saker måste man ta sig igenom, oavsett hur illa det än är! Även om det är så att man ska krypa igenom det som är trasigt och ska försöka att bli helt igen.

Jag vaknade i morse och kände att själen och kroppen var fylld av lite mer ljus och ytterligare glädje!
Det vänder! Det gör det!

Några få saker som hänger efter och som så uppenbart inte vill släppa sitt grepp, är oron för att trilla ner i det där svarta igen! 
Det är lite stressande, men jag försöker verkligen att låta bli att älta det och låta det få utrymme. Jag har ju kommit till insikt om, att ju mer jag försöker och anstränger mig att inte låta somliga grubblerier ta för mycket plats, så får det effekten som att kasta bensin på öppen eld! Det blir bara mer och större!

Det är inte helt enkelt att ”bara låta det vara”, men om man ockuperar sig med andra saker, om man låter flera sinnen på en gång fokusera på någonting helt annat, så fungerar det bitvis ganska bra att bryta de mindre bra grubblerierna! 
Själv blir jag tvungen att ockupera både syn och hörsel för att bryta de där, men det går!
Jag har också funnit att bra musik i öronen och en promenad är förbannat bra för att dränka den där nedåtgående spiralen av funderingar…

Men som sagt, det bor en viss oro i kroppen, för jag vet ju… 
Jag känner till mönstret! 
Det kommer att komma tillbaka och det kommer att vara flera mörka stigar att vandra och det tröstlösa är, just nu, att det ser så mycket annorlunda ut än vad det gjorde när jag var yngre.

En annan märklig sak som sker när mörkret börjar skingras är den där känslan av att man är lat, oföretagsam, icke produktiv och rent slö!
Det handlar om prestation och det handlar om att vara duktig, för mig!
Jag känner också att jag är asocial, vill vara ifred med dem jag älskar högst och jag behöver någon typ av återhämtning, ungefär som efter en lång influensa! 
Det där är naturligtvis mina egna värderingar och fördomar som drar igång! 
Men det märkliga är att när jag mår som allra sämst, finns inte de där tankarna alls! Jag bryr mig inte! Jag släpper allt och alla rutiner försvinner och att få saker och ting gjorda är som förgjort! 

Så… När tillvaron lättar och vardagen känns trevligare igen, då vaknar även de där Jante-istiska tänkandet till liv!
Och även min självkänsla hör av sig och berättar, mer än gärna, vilken slö jävel jag är och då får jag se upp!
Dels för att om jag inte tänker till, drar iväg och påbörjar projekt och sätter igång med att vara duktig, då kommer min gamla trötthet och min eviga önskan om sömn som ett brev på posten! 
Och det är summan av min tidigare utbrändhet och mina utmattningsdepressioner som gör sig påmint! 
Och är jag inte försiktig så är jag snart i sängen igen, med nedåtgående tankar och funderingar! Misslyckande, dålig och utkonkurrerad!

Det låter förvisso som om jag har koll på läget, men det har jag inte alls! Ibland går det så fort och på ren automatik, att jag först efteråt tänker; ”Va’ fan hände”!?
Dessutom måste jag i ett bättre mående vara än mer observant inför återfallsfunderingar och tankarna på att ”kunna dricka bara lite”… Jättefarligt! 
Jag har gjort det förr, trott att det skulle kunna gå att fin-dricka och övertalat mig själv att bara lite, lite… Sist slutade det med hemlöshet och några år av att dricka, inte dricka och ett evigt strulande med myndigheter och beroendevården! Fram och tillbaka, upp och ner…

Och sedan är det kroppen! Min fina och ännu fullt fungerande kropp… När jag mår riktigt dåligt och är där nere på botten av allting, då äter jag! Äter, äter och trycker i mig!
Resultatet!? En oformlig potatiskropp!
Och det har alltid varit så, vill jag minnas idag! En jojo! 
Upp och sedan ner och så upp igen! 
Så… Det vaknar till liv någon typ av skam och skuldmedvetande inför vad jag gör med min kropp! Och dessutom vantrivs jag i den kropp som blivit skapad på några få veckor! Ja, ibland månader! Och jag går snabbt upp i vikt! 
Min upplevelse är alltid att det sker över en natt! 
Från en dag till en annan och är jag deprimerad, så är det verkligen skit samma!
Men jag trivs inte alls när följsamheten och mjukheten återvänder till livet! När jag börjar se ytan igen och mörkret börjar skingras, då blir hela jag som ny-medveten och återupptäckt…
Och min vantrivsel inför min ”nya kropp” beror dels på att jag gillar att se schysst och bra ut, vara städad och ”stilig”, men också för att jag är över fyrtio och med det en stigande risk för följdsjukdomar av övervikt! Det är allvar… Jag är inte tjugo längre och kroppen behöver mer hjälp för att kunna fungera bra!
Det handlar nog mer om hälsan i min mogna ålder, än om min yta!

Något annat som slår mig är att jag, efter en längre depression, får ett stort ensamhetsbehov! Vilket låter märkligt kanske?
Men min syster sa till mig, vilket även min sköterska har sagt, att; ”Om det nu är så att ensamheten, den som är självvald, behaglig och skön, är ett tryckande behov, så kanske det är meningen att du ska njuta och bara vara i det!? Njut! Krysta inte fram något och låt det vara”!
Underbar idé och en underbar reflektion på någonting som jag själv finner svårt och knepigt att hantera! 
För jag vill på någotvis ”ta igen” förlorad tid, bli extrovert och ”hitta på saker”, samtidigt som jag finner det skönt att få vila, vara ensam och njuta av den nyfunna ljusa tillvaron. Dubbelt! En krasch i huvudet! 
Det går inte att få ihop…
Och dessutom tycker min omgivning att jag ska vara mer aktiv, mer social och umgås mer med vänner och bekanta, om det nu är så att jag börjar ”piggnat till”! 
Och; ”Det är alltid bra att komma ut, få luft och träffa andra människor”! Säker sant, men jag känner att jag mer än gärna lyssnar på vad jag vill och på vad mitt sinne förmedlar, än andras oombedda råd. Inget ont i det, men jag försöker att återupprätta någon typ av självförtroende och självtillit, så jag känner att det är viktigt för mig att få göra som jag vill!
Ja har ofta lyssnat på alla andra, försakat mig själv och mina önskningar, så jag försöker att lyssna inåt och lita på min känsla och min nyvaknande intuition.


Avslutningsvis, denna dag…
Vi får ”tillökning” i familjen ikväll. 
Jag ska tillsammans med en god vän fara till Eskilstuna sent i eftermiddag och hämta upp en ny kompis till oss. 
Jag har via en kamrat fått möjligheten att ta hand om en katt-tjej till. Tuss…
Jag har letat och sökt efter ytterligare en katt, dels för min och min blivande mans skull, men också för att Doris, alias Snurran, eftersom hon upplevs som ensam och lite rastlös. 
Hon är i och för sig sällan ensam, våran Doris, men det är alltid roligare med en lekkamrat av sin egen sort.
Jag har tur, igen, och jag har verkligen försökt att vänta, öva upp mitt tålamod och ha tillit till ”processen” som är livet… 
Och den som väntar… 
Det känns bra i magen och det känns som om det hela ”faller på plats”. Jag hoppas nu bara att allting fungerar och att ”tjejerna” kommer överens! 

Ta hand om dig därute i världen och verkligheten! Var snälla emot varann och tack för din uppmärksamhet. 
På Återläsande!

Väl Mött / Arthur

Det är bra med längtan och väntan. Hur jobbigt det än är för hjärta och själ att sakna. Jag kan överrumplas av en kramande känsla i hela bröstets mitten, av hur mycket jag saknar och älskar! Capio Maria… Det är fortfarande med avsmak och förakt jag ser på dessa människor!

Publicerad den av
Svara

Det är bra med längtan och väntan.
Hur jobbigt det än är för hjärta och själ att sakna, så är det ett bra tecken att man gör det.
Kanske?

Jag inser nu när min kärlek och man, han jag alltid vill vara nära, nära, är bortrest och jag ensam kvar här hemma, hur mycket han betyder för mig och hur mycket jag verkligen älskar honom.

Jag kan överrumplas av en kramande känsla i hela bröstets mitten, av hur mycket jag saknar och älskar! 
Det är en märklig och obeskrivbar känsla, men det är skönt och viktigt.
Jag får svar och jag får vetskap om äktheten av det som är och det som sker, oss emellan…

Jag blir trygg av att veta att vi, vi två i tvåsamhet, är rätt och riktigt! 
Och oavsett om jag kan vara lite ironisk ibland och ifrågasätta riktigheten med att behöva längta, vänta och åtrå, för att det skulle vara sunt och bra, så måste även jag bekräfta att det kanske är så!? 
Det behövs kanske en längre tids frånvaro från varandra för att inse hur mycket den andra hälften i en kärlekshistoria betyder!?
I vilket fall… Jag längtar så att det värker ibland!

I min ensamhet trivs jag dock ganska bra! 
Jag får tid och utrymme att på något vis uppdatera min person! Det är bra, trots allt! 
Dessutom får jag en bra påminnelse om vad som är viktigt numer och vad jag dessvärre har börjat att ta föregivet!
Det är bra, för mig, att få filosofera kring mitt liv, mina vinster efter tillfrisknandet, tänka på åldrandet, mina förluster och allt det jag på ganska kort tid lyckats med att konstruktivt sammanställa!
Det är positivt och det är bra, tro inget annat, men jag upplever också att de där tankarna över döden, livet och min tillryggalagda drogfria tid, är mer lätthanterliga och ljusa när hela tillvaron är lättare! 
Det är lättare och ljusare att leva just nu och det är skönt! Men… Det jag faktiskt lyckats med att glömma, oavsett hur jag mår, hur mitt liv  ser ut och hur min psykiska hälsa är, så är mina funderingar alltid djuplodade och av det mer grubblande slaget! 
Jag hade faktiskt glömt det! Men… Det är betydligt enklare att besitta de där betungande tankarna, när livet är enklare att inandas och avnjuta!
Just nu och just idag så är det helt okej att leva!

En passus i sammanhanget…
Det går många turer kring mitt mående och det har faktiskt gjort det de senaste dryga halvåret!
Det är inte färdigt och kartlagt ännu, men det är på gång och jag måste ge mig till tåls och vänta! Väntan är en av människans största svårigheter!
Och från det ena till det andra…
Capio Maria. Beroende Mottagningen. 
Det är fortfarande alltid med ett motstånd jag går dit!
Allt det som du kan tänka dig av fördomar, förnedring och förlorade själar återfinns där!
Det är fortfarande med avsmak och förakt jag ser på dessa människor! 
Jag vill vara en bättre, finare och ödmjukare människa, men jag är bara ärlig och tydlig! 
Jag är inte en god samarit och ett helgon! Sanningen är; Jag avskyr Maria och de som går där i korridorerna!

Jag tänker positiva, kärleksfulla och goda tankar, för att själv kunna omvärdera och verkligen se dessa människor med kärlek och ömhet, men föraktet tar över.

Och med det föraktet och den avskyn är det naturligtvis väldigt lätt att blanda ner sig själv i den där sörjan!
Jag är också en av dem!
Jag är också en av dessa utkonkurrerade  och förtappade själar!

Även jag tillhör missbrukarsörjan och de människor som tappat bort sig själva!
Den stora skillnaden, upplever jag, är att jag själv har tagit mig igenom den större delen av helvetet som det innebär att nyktra till och bli kvitt missbruket!

Jag ljuger inte längre! 
Jag gör allt det jag blir ombedd att göra, även om det innebär förnedring och jag ber om hjälp och skriker när jag inte klarar av ett steg till! Jag hycklar inte längre och jag är inte heller fylld av förljugenhet och falskhet!


Jag gör det jag ska, är ärlig så långt jag förmår i alla mina angelägenheter och jag tillmötesgår alla de krav som ställs på mig, från bland annat myndigheter, min syster och min man!
Jag hycklar inte längre och jag försöker inte heller lura Socialförvaltningen på någonting och jag hittar inte heller på historier och skapar drama kring min egen person, om tidigare vänner, som andra har gjort för att få ”synas”! 
Jag grisar inte ner andra och jag är inte heller falskt vänlig, om jag absolut inte behöver det och jag har vuxit till en egen individ med egna schyssta och bra värderingar!
Det är det som är skillnaden! 
Det är det som är min sanning och det är detta som skiljer mig, agnarna från vetet, från de övriga missbrukarna!

Det är en oerhörd sorglig, ledsam och förljugen samling av människor som bebor korridorerna på Maria. Jag har varit där själv, men är idag känner jag att jag är stolt, drogfri, så här långt, och nykter, och jag håller alla tummar och tår för att få vara fortsatt nykter och tillfrisknande… 

Tack för uppmärksamheten och på återläsande! Var schysste emot varann där ute och var rädd om dig! Väl Mött / Arthur

När det börjar bli lättare att andas, vara och leva igen, då glömmer i alla fall jag hur jäkla illa det var… "Det blir bättre, det går över, allt ordnar sig och det blir bra"… Jag såg ett tv-program härom kvällen! Det gav perspektiv på det hela!

Publicerad den av
2

När det börjar bli lättare att andas, vara och leva igen, då glömmer i alla fall jag hur jäkla illa det var när jag mådde som allra sämst!


Tillståndet var vid de värsta tillfällena som att krypa på alla fyra och att befinna sig i en vakuumförpackning alldeles ensam och inte ha någon att hålla i handen!

När det var som allra värst, var det som om det slet i själen, och alla vener och artärer pulserade känsligt och sårbart utanför kroppen!
Sårbar, naken och med mörka tankar på döden och att få ge upp hela tillvaron!

Det var svårt att komma upp ur sängen och det var ännu svårare att få ordning på dagliga rutiner, så som dusch, borsta tänderna, äta ordentlig och näringsriktig kost! 
Mycket socker och mängder med tröstätande, i form av precis allt som fanns tillgängligt!   
I ensamheten grät jag. Mycket!
I ensamheten kom panikångest och sorg!
I min ensamhet planerade jag hur och om jag skulle sluta leva.
Känslan, som jag beskrivit den förut, var att jag inte härdade ut, inte orkade mer och jag ville verkligen inte leva längre, men jag vill ju inte dö heller!

Jag minns inte första gången jag hörde det där med att inte vilja leva, men ändå sakna modet att dö, men när jag hörde det kändes det som om en bit lade sig tillrätta i kroppen! 
”Så, precis så upplever även jag det”, berättade jag med entusiasm! 

Och jag använder uttrycket fortfarande, för det är en märklig känsla att bara vilja ge upp och lägga sig ner och dö! 
Och det är mycket ångest, tårar och rädsla i det… Och ändå… Härda ut, ändå stå ut och få dagarna att passera och tillryggalägga varandra.

Jag blev ombedd av läkare och terapeuter att ”härda ut”, ”stå ut” och ”orka lite till”! Ingen visste hur de skulle göra och ingen visste vad som behövde göras, och allra minst jag själv!

”Det blir bättre, det går över, allt ordnar sig och det blir bra”… 
Jag hörde det så ofta att jag blev förbannad! Floskler och klyschor! 
Jag ifrågasatte det tillslut! Jag frågade bland annat min sköterska om hon själv haft känslan av att ligga på botten av livet, själsligt trasig och med så mycket o-gråten gråt, att huvudet nära nog spricker… 
Naturligtvis visste hon inte det! Hon hade visserligen varit ”nedstämd” och ledsen, men deprimerad och bebos av känslor som ohanterlighet, ensamhet och död, kände hon inte till…
Hon bad ursäkt!

Det har varit flera dagar nu, som jag har kunnat njuta och känna mig hemma i min egen kropp och med känslan, befrielsen, av att ”komma hem” igen! 
Och med det, med glasklaraheten, börjar man se på sitt yttre igen, och då inser man ganska snart att man misshandlat, missbrukat och förbrukat sin kropp på andra sätt, än som tidigare, med med alkohol! 
Det har satt sina spår på kroppen! Allt socker! Alla snabba kolhydrater och allt fett. Allt sött och onyttigt som har glidit igenom kroppen, har förvandlas till extra kilon precis överallt! 
Och med ett mindre ”uppvaknande” börjar man gråta för hur man ser ut och vad kroppen har lyckats med att samla på sig!

Det är dags att försöka…
Det börjar bli dags att ordna med det också… Kroppen!

Jag såg ett tv-program härom kvällen!
Det gav perspektiv på det hela! På hela mitt utseende, min uppenbarelse och hur jag ser ut! Jag fick ett avståndsförhållande till min kropp, ett positivt och bra sådant, och även min syn på min fysik och min inställning till mitt utseende, fick en paus i sin destruktivitet!

Och det var absolut inte ett ”uppvaknande”, inte alls, men väl en påminnelse om min egen kropps förträfflighet!

Jag kom att tänka på hur mycket min kropp har fått utstå, av droger, (alkohol är alltid en drog), misshandel, oskyddad sex, missbruk och sömnlösa nätter!
Det är märkligt att jag och min kropp är så pass hela som vi är! Att det fungerar, att jag kan stå upp, att jag kan röra mig och att allting inombords fungerar och är helt.
För mannen i tv-programmet, som de hela handlade om, hade förlorat sitt ena ben och ändå, dock efter några års distans till själva olyckan, ha en positiv och nästan andlig inställning till livet och sig själv.

Jag blev lite skakad och jag fick ett panorama på tillvaron och mitt eget tillfrisknande och vilken otrolig tur jag haft ändå!
Ibland behöver man yttre attribut för att själv komma ihåg och bli påmind om hur bra allting är, att det trots allt fungerar och ändå ser okej ut och det även om man misshandlat sin kropp med ren skit!
Misshandlat sin kropp i form av tröstätande med socker, godis och ren ”slö och slapp”-mat.
Misshandlat sin kropp med att fortsätta sova och återhämta sig, även om en promenad skulle vara nyttigt och bra för själen.


Under dagen, eller förmiddagen, var jag återigen tillbaka på ”Affektiva Programmet” på Huddinge sjukhus.
Jag trodde kanske i min enfald att jag slutligen skulle få besked om min status och min psykiska ohälsa, men ingenting är färdigt och kartlagt ännu. 
Jag får vänta lite till. Härda ut. Stå ut och vänta…
Och ytterligare en utredning ska till för att jag eventuellt ska få en diagnos och en efterlängtad hjälp!
En hjälp i forma av medicinering och även terapibehandling.

Ibland känner jag att det tar sådan tid. 
Mitt liv, så som jag ser det, rinner i väg och jag bara väntar och väntar, medan alla andra som är ”kunniga” låtsas att de vet vad de gör och kommer med floskler och ”förståelse” för hur jag mår och har det!
De gissar, experimenterar och de försöker och tror sig veta. Och som alltid får jag ”stå ut”, hacka i mig och härda ut och bara acceptera hur tillvaron ter sig… Trött, jag blir bara trött.

Väl Mött / Arthur