Jag är så bekväm och "hemma" med mina två vänner, att jag kan vara mig själv, vara precis som jag är och jag behöver inte dra igång "Cirkus-Arthur", för att vara social, "kul" och utåtriktad… Kärlek, säger jag bara. Älskar dem!

Facebook; ”Cupcakes & Chaos”, En Personlig Blogg.

Det blev en av de roligaste dagarna på länge, igår.

Jag mötte mina två kvinnliga vänner och vi åt tillsammans och umgicks under jullunchen på vårat tidigare Stödboende.

De var faktiskt en hel del av den ”gamla” personalen kvar och på besök, och det blev ett härligt kram och pusskalas.

Det var så jäkla roligt!

Jag tappade andan och blev vansinnigt trött efteråt, naturligtvis, jag var tvungen att sitta ner och andas… men jag valde ändå att ta en kopp kaffe tillsammans med dem efteråt och bara sitta ner och samtala om det mesta tillhörande livet.

Ägnade en tanke till dem som gått bort i sitt missbruk och vi talade om politik, vänner och framtiden…

Jag är så bekväm och ”hemma” med mina två vänner, att jag kan vara mig själv, vara precis som jag är och jag behöver inte dra igång ”Cirkus-Arthur”, för att vara social, ”kul” och utåtriktad.

Jag tog det verkligen lugnt.

Jag var bara den och det jag är, just nu, och jag blev inte dränerad på energier eller mina krafter just då, och jag bara flöt med och hängde på i dessa två underbara kvinnors varande.

Men, som du vet, så blir det alltid grubblerier och ältande efteråt, men de känner mig så väl att jag faktiskt kan förstå och inse att jag är en helt okej kille, även om jag inte är helt hundra och inte mår så bra (Och nej, jag upplever inte mig själv som gnällig just nu. Det är som det är, med livet…)

Jag funderar, utvärderar och analyserar alltid efteråt, som en egen lite inre enkät, huruvida jag var okej, vad jag sa, vad jag gjorde och vad jag inte skulle ha gjort eller sagt.

Det fick vara som det ville med det där, kände jag och det gick bra att bara vara och bara ta det lugnt. Jag är uppskattad och omtyckt oavsett… Cool känsla!

Jag tycker naturligtvis, kanske, ändå, att jag hade kunnat bjuda till och vara mer social och prata, skratta och bjuda på mig själv lite mer än vad jag gör och gjorde, men nu är det som det är och mina vänner älskar mig ändå. Mycket…

I alla fulla fall…

Vi fick sällskap av en underbar och dynamisk man ur personalen, som vi alla tre känner mycket väl.

Han arbetar som behandlare på Stödboendet Lönnen, och hans person och färgstarka jag, smittade snabbt av sig. En fullständigt galen, färgstark och energifylld man!

Underbar och förbannat rolig! Livsbejakande! En energiinjektion!

Och så en av av mina väninnor, Maria, som kommer från Chile, en härligt latinamerikansk kvinna, som syns, hörs, helt jordnära, glad, och självklart temperamentsfull och lysande, utgjorde en del av detta färgstarka sällskap…

Färger i rött, guld och orange, beskriver hennes person. Det liksom sprakar om hela henne! Och hon är högljudd. Hon pratar högt, gestikulerar och skrattar med hjärta och mage, så att alla andra i omgivningen vänder sig om och undrar nyfiket vad som händer!

Hon är underbar… Min raka motsats!

Jag upplever mig själv som lite stel och tillknäppt och min vän Maria är öppen, tillgänglig och inbjudande! Ett härligt litet gäng under lunchen!

Och så min älskade vän ”Vera”, som bara är självklar, insiktsfull och klok.

Jag har sällan mött någon med så självklara värderingar, schyssta åsikter och med en självinsikt som är så sund och imponerande. Hon står för den hon är. Passar det inte, så går det utmärkt att gå ifrån.

En förbannat smart kvinna, som faktiskt kommit på att hon är det och börjat studera igen! Insiktsfullt!

Jag uppskattar hela hennes uppenbarelse och hon bryr sig inte så mycket längre, ”Jag är för gammal”, men hon är så sockersöt och lockande i sina mössor och vackra kropp… 

Dessa två är dock oerhört envisa och i diskussioner oss tre emellan, kan jag bara skratta högt… Det är som om ”Envis och Envis” är ute och samtalar om viktiga reella saker och båda skall absolut ha rätt och sista ordet.

Jag påpekar det ofta, men det är så galet roligt att lyssna till dem…

Kärlek, säger jag bara… Älskar dem! Vi är ”De Tre Musketörerna”, som en ur personalen sa till oss!

Det var roligt, underhållande och väldigt mysigt!

Helt okej mat och väldigt trevligt!

Somnade dock, som alltid, i någon timme när jag väl var hemkommen och jag vaknade aldrig riktigt till liv igen. Så trött!

Dåligt samvete förstås, för husdjur och min man och bästa vän, eftersom jag var helt slut och inte orkade leka med katterna och inte heller vara social med min partner…

Jag får vara nöjd och jag är glad att jag kom iväg. Tvekade ända in i det sista, förstås, men visste dock att jag hade tid och utrymme för återhämtning under dagen idag.

Jag är lyckligt lottad. Jag har vänner. Jag har en härlig man och två underbara djur! Glädjande och erkännsamt! 

På återläsande under dagen. Jag har många meningar och fler ord att skriva ner! Tack för att du tar dig tid och lust att läsa.

Väl Mött och njut dagen! / Arthur

Och DU… ”Ta ingen skit”!

Jag ska på äventyr idag och jag ska ta bussen och lyssna på musik och skriva medan jag färdas hemåt, till mig och mitt… En promenad, om förkylningen tillåter. Jag ber om förlåtelse och jag ber om förståelse. Jag ber om insikter och syftet med saker, människor och händelser och jag ber om min egen förlåtelse…

Jag ska ut på äventyr idag. Ensam.

Min man, bästa vän och kärlek, har en ledig dag och han behöver egentid med katterna och sig själv. Han ska få det!

Och jag…

Jag ska ta bussen och åka en sväng hemåt.

Jag längtar efter mina väggar, mina saker och min egen luft att andas. Mina energier!
Det är absolut inga konstigheter i min kärleksrelation, inte mer än vanligt, men den där känslan av mina egna energier och min egen atmosfär, suger i kroppen. Jag behöver inte mycket av det, bara ett litet andningshål och jag behöver bara få komma innanför dörrarna i mitt eget hem, känna på tapeterna, se den röda färgen i köket och sitta i min vackra vita soffa och dricka en mugg kaffe, så blir jag lite mätt och lite nöjd och har fått tanka själen och hjärtat med uppskattning och glädje.

Jag har ett hem och en egen dörr…

Jag funderar och tänker ibland på framtidens tvåsamhet, för jag är starkt beroende av min kärleksrelation och mina katter, och jag är i behov av deras energier, kärlek och värme, och jag funderar över hur det skulle vara att leva tillsammans, bo tillsammans och ha ett gemensamt liv… Mer permanent än idag!

Det känns fortfarande främmande och jag tror att det kommer att dröja ännu en tid innan vi ens kommer på tanken att bo, leva och dela ett helt hem tillsammans.

Jag behöver min tillflyktsort och han har ett behov av att ha sitt, sina saker, sitt hem och sina egna energier.

Ibland… ibland känner jag mig som en besökare i hans tillvaro och det får vara okej det med. Aldrig riktigt hemma på någotvis och aldrig riktigt trygg att kunna göra som jag vill.

Det sistnämnda är bara min egen osäkerhet som tar över, för han har aldrig sagt eller ens yppat att mitt sätt att leva och vara på, skulle vara ”fel” eller mindre bra.

Jag ska på äventyr idag och jag ska ta bussen och lyssna på musik och skriva medan jag färdas hemåt, till mig och mitt…

En promenad, om förkylningen tillåter.

Gud, ge mig sinnesro, att acceptera…

När jag bad i morse, jag gör ju det med jämna mellanrum, så bad jag för alla dem som jag själv upplever gjort mig orätt och som jag känner har varit oschyssta och ohederliga mot mig.
Jag ber om förlåtelse och jag ber om förståelse. Jag ber om insikter och syftet med saker, människor och händelser och jag ber om min egen förlåtelse för att jag känner så mycket olustkänslor, elakheter och tänker gemena tankar. ”Det krävs alltid två för att dansa tango”. Vad är orsak och verkan? Vad gjorde jag som blev mindre bra? Vad är min egen del i olika händelser?

Det finns ingen anledning till bitterhet, osämja eller hat, även om det kokar upp och kokar ner ibland, till en osmaklig soppa, så torde det finnas utrymme för förlåt och ”allt är okej”, även hos mig.

Somligt sitter långt inne och annat kan jag med lätthet tänka att det inte gör så mycket längre. Men det som river och skaver som allra värst, ber jag för och hoppas på min egen förlåtelse och förståelse för hur andra har behandlat mig. Jag vill, ärligt talat, kunna se hur olika händelser och personer har förändrat saker och ting, och jag vill kunna se och förstå vad jag kan lära mig av det.
Låter så fint, vackert och filosofiskt, eller hur?

Men någonstans måste man börja, för jag vägrar att bli en bitter, grinig och ogin gammal fjolla! Det är oerhört fult med bitterhet och snålhet!

Jag tänker inte låta min ilska och mitt mest sårade jag påverka mig, även om det gör det fotfarande, och jag vill inte heller bli avundsam och sarkastisk bara för att jag saknar somligt som andra har god tillgång till.
Och jag tänker att, om jag ber om hjälp, vägledning och förlåtelse, så kommer det att komma till mig på ett eller annat vis. Om jag ber om beskydd, trygghet och insikter för dem, och mig själv, som jag känner utnyttjat mig eller behandlat mig illa, så torde de landa inom mig på ett eller annat sätt… Förr eller senare blir det en sanning och ett nytt sätt att leva!

Man kan inte få nya resultat om man inte provar något nytt.
Man kan aldrig få nya erfarenheter eller nya facit, om man inte ber om hjälp… Och man kan alltid börja med att be till ”Det Oförklarliga”, ”De Andliga Energierna”, eller ”Gud” om du så vill. Det är väl en bra början…

Ta hand om dig därute i världen. Var rädd om dig och de dina!

Det är en mörk tid vi lever i och det är svårt att leva och veta hur man skall bete sig, vad man ska göra och hur man ska göra det! Det viktiga just nu är att visa hänsyn, vara schysst och försöka att se värmen och kärleken hos varann.

På Återläsande och Väl Mött / Arthur

Njut Dagen…

Tidigare publicerat på Bloggen; "Jag orkar inte säga förlåt ingen. Får jag slippa det? Orden är verkningslösa i min värld. Älskade syster… Du har trott på mig, oavbrutet! Även då jag fallit"…

Älskade syster…

Efter några år av tystnad, så har jag äntligen fått återupprätta kontakten med dig. 
Du är en av dessa som betytt så oerhört mycket för mig och mitt liv.

Det blev så fel på vägen och jag utnyttjade dig, i mitt missbruk.
Det är oerhört mycket skam i det. 
Det är vansinnigt mycket ångest, skräck och vånda i allt det där. 
Men jag missbrukade. Kan det få vara ett försvar? Jag var sjuk i mitt beroende. 
Jag var på en vansinnesfärd mot döden. Det var faktiskt min avsikt. Att dö! 
Allt annat var ju mindre viktigt, än drogerna. 
Även alkohol, i det här fallet, räknas som en drog.
Allting, i dåtid, handlade om att få råd att använda och att anskaffa mer berusning!
Mer av det försvinnande och ännu mer av det, som kunde avlägsna min person. 
Jag ville inte vara jag. Jag önskade att få vara någon och någonting annat!
Och jag lurade, ljög och jag hittade på historier, för dig.
Jag tog lån i ditt namn och jag hycklade. 

Jag ljög hela din person full med dynga och du sa hela tiden till mig; Jag tror på dig. Jag litar på dig. Jag är din syster, varför skulle jag tro annat?
Det svider som fan, när jag tänker på det. 

Du har trott på mig, oavbrutet! Även då jag fallit, trillat och slagit mig i mina försök att bli hel, ren och drogfri, har du sagt; Jag vet att du kommer att fixa det här! 

Här om morgon, på tunnelbanan, sköljde känslor av synd, skuld, skam och överträdelse över mig.
Detta i en kombination av gränslös och svindlande kärlek. 
Det fyllde hela mitt jag och jag kände hur tårarna brände genom bröstet, upp bakom ögonen och ut ur hjässan.
Jag tänkte på dig. Min syster. Den jag har kvar. Den som alltid fanns där och som alltid finns där, fortfarande.
Och fortfarande säger du; Jag litar på dig, jag tror på dig och du kommer att fixa det här.
Du har aldrig sagt, mig veterligen; Att den här gången går det! Den här gången kommer det att fungera. Nu fixar du det här!
Du har sagt till mig; Du ”kommer”, att fixa det här.
Ingen tidsrymd. Inget tempus och inte heller någon böjningsform av tiden.

Inget nu och inget då. 
Du har heller aldrig sagt någonting i bestämd form, utan bara; Du kommer att fixa det här.
Kvinnor är klokare! 

Kvinnor är smarta som fan, för jag kom på att du aldrig givit någon tidsfrist och heller aldrig sagt att det skulle vara omöjligt. 
Du har sagt att jag kommer att fixa det. 
Och även du vet ju hur det ser ut, sjukdomen. 
Både du och jag har facit, eller hur?
Pappa.
Så du vet vad som är, hur det fungerar och att det så småningom kommer att fästa vid. Det kommer att fastna även hos mig, det där med att leva livet på livets villkor och på villkor ställda av nykterheten. Villkoren gjorde av livet självt.

Och det kom tillbaka till mig, när jag satt där på tunnelbanan, hur det var när jag tillslut gick över gränser, blev totalt gränslös och fullkomligen struntade i allt annat, än mig själv och min förbannade berusning!
Jag berättade aldrig för dig att jag hann bli hemlös, bodde i parker och i skogen. 
Jag berättade aldrig för dig om min förnedring och om vad som egentligen skedde ”där ute”. Jag berättade först efteråt, när Vuxenenheten på Socialförvaltningen återigen plockade upp mig, plockade ihop det som var kvar och hade en ärlig önskan om att hjälpa mig.
Då berättade jag, men bara så pass att du förstod allvaret och bara så pass mycket, att jag inte skrämde dig mer än nödvändigt.
Och det slet i dig. Det krossade dig. Du blev utom dig. Du blev arg. 
Du blev galet förbannad, men inte på mig. Aldrig på mig, din lillebror. 
Du var arg på missbruket, drogerna och på sjukdomen. Du var så förbannad att jag skulle drabbas och att jag utsatte mig för enorm fara, och du var förbannad för att du inget visste och för att du inte hade en aning.
Ingen visste och ingen verkade bry sig om.
ingen frågade efter mig och jag vet att du väntade på det där samtalet.
Det där telefonsamtalet, som skulle förkunna min död.

Det minne som är så oerhört starkt hos mig, när jag funderar över vår relation och över vad du gjort för mig och vilken betydelse du har i mitt liv, är ju det som hände den där hösten för lite över sju år sedan. 
När min man hastigt valde att ta död på sig själv.
Mitt livs stora kärlek valde att somna in och inte vakna igen.
Han valde. Jag stod tom, naken och sårbar kvar.
En av mina dåvarande vänner ringde upp dig, samma kväll. 
Och senare ringde du tillbaka och frågade; Ska jag komma. Behöver du mig!? Vill du att jag är hos dig?
Minns du? Minns du hur jag grät av sorgen och det hjärtskärande att du frågade, om jag behövde… Behövde dig?

Och minns du när det där året hade gått? Den första tiden, alla mina tabletter? lugnande, ångestdämpande och mediciner som skulle få mig att sova?
Minns du att jag var en tunn liten man, minus tjugo kilo av mitt forna jag?
Minns du att att vi hjälptes åt med maten, bakade och försökte att återta livet och det som var jag? 
Minns du min förvirring, när jag upptäckte att hela mitt eget liv hade kretsat kring en och samma människa; Min man?
Minns du? Minns du som jag? 
Och de där sista dagarna i köket, i Hammarbysjöstad där jag och min man hade bott de senaste åren, minns du hur vi satt på golvet vid spisen och jag trasades sönder av sorgen.
Jag blev till en våt fläck, en trasig fjäril, och jag grät hejdlöst, från djupet av min själ i sorgen, saknaden och med den fasansfulla insikten att jag levt de senaste åtta åren genom honom. 
Jag älskade honom, glöm aldrig det! Men obehaget att han var mitt nav och mitt allt, blev till et tyst spöke i mina rum.
Och jag vrålade högt; Kom hem nu! Snälla du, kom hem till mig! Kom nu…
Och du viskade till mig; Men du… Han kommer inte hem igen! Han kommer inte att kliva in genom dörren. Han är ju död.
Och min insikt, den fasansfulla insikten som föll in i mitt sinne och in i min trötta kropp…
Han är ju död. Han död, och jag ensam kvar!
Och min chock. Mina tårar. 
Och vi grät, både du och jag, och vi höll om varandra och du sa till mig; Jag älskar dig! Oerhört…
Minns du som jag, älskade syster?

Och så mitt försvinnande. Absorberad av jorden och helvetet. Ingen visste.

Du visste inte.

Jag orkar inte säga förlåt ingen. Får jag slippa det? 

Orden är verkningslösa i min värld. 
Och jag tror att de orden har tappat sin innebörd även för dig.

Du vet var jag finns, vem jag är och hur det har varit… Du var ju med, när det gick åt helvete med allt.

Och du är där nu, återigen, och berättar och säger; Du kommer att fixa det här! Jag tror på dig och jag hjälper dig så gott jag kan på din väg…

Jag vill bara få sagt; Jag älskar dig! Hela din person! Och om någon är vacker inifrån och ut, så är det du…

Fina älskade du!

Tack!

Tack för återtåget i mitt liv! 
Jag behöver dig!

Väl Mött / Arthur