Jag ska på äventyr idag och jag ska ta bussen och lyssna på musik och skriva medan jag färdas hemåt, till mig och mitt… En promenad, om förkylningen tillåter. Jag ber om förlåtelse och jag ber om förståelse. Jag ber om insikter och syftet med saker, människor och händelser och jag ber om min egen förlåtelse…

Jag ska ut på äventyr idag. Ensam.

Min man, bästa vän och kärlek, har en ledig dag och han behöver egentid med katterna och sig själv. Han ska få det!

Och jag…

Jag ska ta bussen och åka en sväng hemåt.

Jag längtar efter mina väggar, mina saker och min egen luft att andas. Mina energier!
Det är absolut inga konstigheter i min kärleksrelation, inte mer än vanligt, men den där känslan av mina egna energier och min egen atmosfär, suger i kroppen. Jag behöver inte mycket av det, bara ett litet andningshål och jag behöver bara få komma innanför dörrarna i mitt eget hem, känna på tapeterna, se den röda färgen i köket och sitta i min vackra vita soffa och dricka en mugg kaffe, så blir jag lite mätt och lite nöjd och har fått tanka själen och hjärtat med uppskattning och glädje.

Jag har ett hem och en egen dörr…

Jag funderar och tänker ibland på framtidens tvåsamhet, för jag är starkt beroende av min kärleksrelation och mina katter, och jag är i behov av deras energier, kärlek och värme, och jag funderar över hur det skulle vara att leva tillsammans, bo tillsammans och ha ett gemensamt liv… Mer permanent än idag!

Det känns fortfarande främmande och jag tror att det kommer att dröja ännu en tid innan vi ens kommer på tanken att bo, leva och dela ett helt hem tillsammans.

Jag behöver min tillflyktsort och han har ett behov av att ha sitt, sina saker, sitt hem och sina egna energier.

Ibland… ibland känner jag mig som en besökare i hans tillvaro och det får vara okej det med. Aldrig riktigt hemma på någotvis och aldrig riktigt trygg att kunna göra som jag vill.

Det sistnämnda är bara min egen osäkerhet som tar över, för han har aldrig sagt eller ens yppat att mitt sätt att leva och vara på, skulle vara ”fel” eller mindre bra.

Jag ska på äventyr idag och jag ska ta bussen och lyssna på musik och skriva medan jag färdas hemåt, till mig och mitt…

En promenad, om förkylningen tillåter.

Gud, ge mig sinnesro, att acceptera…

När jag bad i morse, jag gör ju det med jämna mellanrum, så bad jag för alla dem som jag själv upplever gjort mig orätt och som jag känner har varit oschyssta och ohederliga mot mig.
Jag ber om förlåtelse och jag ber om förståelse. Jag ber om insikter och syftet med saker, människor och händelser och jag ber om min egen förlåtelse för att jag känner så mycket olustkänslor, elakheter och tänker gemena tankar. ”Det krävs alltid två för att dansa tango”. Vad är orsak och verkan? Vad gjorde jag som blev mindre bra? Vad är min egen del i olika händelser?

Det finns ingen anledning till bitterhet, osämja eller hat, även om det kokar upp och kokar ner ibland, till en osmaklig soppa, så torde det finnas utrymme för förlåt och ”allt är okej”, även hos mig.

Somligt sitter långt inne och annat kan jag med lätthet tänka att det inte gör så mycket längre. Men det som river och skaver som allra värst, ber jag för och hoppas på min egen förlåtelse och förståelse för hur andra har behandlat mig. Jag vill, ärligt talat, kunna se hur olika händelser och personer har förändrat saker och ting, och jag vill kunna se och förstå vad jag kan lära mig av det.
Låter så fint, vackert och filosofiskt, eller hur?

Men någonstans måste man börja, för jag vägrar att bli en bitter, grinig och ogin gammal fjolla! Det är oerhört fult med bitterhet och snålhet!

Jag tänker inte låta min ilska och mitt mest sårade jag påverka mig, även om det gör det fotfarande, och jag vill inte heller bli avundsam och sarkastisk bara för att jag saknar somligt som andra har god tillgång till.
Och jag tänker att, om jag ber om hjälp, vägledning och förlåtelse, så kommer det att komma till mig på ett eller annat vis. Om jag ber om beskydd, trygghet och insikter för dem, och mig själv, som jag känner utnyttjat mig eller behandlat mig illa, så torde de landa inom mig på ett eller annat sätt… Förr eller senare blir det en sanning och ett nytt sätt att leva!

Man kan inte få nya resultat om man inte provar något nytt.
Man kan aldrig få nya erfarenheter eller nya facit, om man inte ber om hjälp… Och man kan alltid börja med att be till ”Det Oförklarliga”, ”De Andliga Energierna”, eller ”Gud” om du så vill. Det är väl en bra början…

Ta hand om dig därute i världen. Var rädd om dig och de dina!

Det är en mörk tid vi lever i och det är svårt att leva och veta hur man skall bete sig, vad man ska göra och hur man ska göra det! Det viktiga just nu är att visa hänsyn, vara schysst och försöka att se värmen och kärleken hos varann.

På Återläsande och Väl Mött / Arthur

Njut Dagen…

Jag lyssnade på regnet som smattrade på fönsterbrädan… Han besöker mig ibland, pappa! Till en början blev jag rädd. Jag menar, han är ju död… Det finns ingen ilska hos honom, min nya kärlek!

När jag kröp ner i natt och lyssnade till regnet, funderade och grubblade jag över min far och över mina samtal med min nya terapeut.
Jag tänkte på min älskade kärlek och bästa vän, min man, när jag låg där i sängvärmen och sedan tog jag en omväg via min ekonomi och återupptog spåret kring pappa.

Jag lyssnade på regnet som smattrade på fönsterbrädan, ljuden från våningen ovanför och medan jag låg där i sängen, med duntäcke och Stockholms mjukaste kuddar och en varm kattmage att smeka och känna på, då tänkte jag på döden, livet och min plats i världen.

Jag låg där och funderade över mina rädslor, min osäkerhet och jag bannade mig själv för att jag inte orkar och för att lusten inte alltid finns där, när mina vänner ropar på mig och önskar mitt sällskap!
Jag har en vän som alltid säger att hon behöver en ”dos av Arthur”, och det är så fint sagt… Hon hinner få abstinens innan jag kan mätta hennes önskemål…
Och sedan trillade pappa in i tankarna igen.

Han besöker mig ibland, pappa! 
Antingen är det så att det är mitt slumrande jag, när jag sover eller vilar, som spelar mig ett spratt, eller så är det så att min längtan och min tomhet får mig att se det som inte finns.
Det kan vara så att han verkligen är på besök och ser till mig och oss, som bildar en familj idag och att han bara vill visa sin glädje, tacksamhet och inge mig mod att återhämta livet och min existens.
Själv tror jag solklart och känner att det sistnämnda är min sanning.
Själv tror jag, vill jag tro, att han kommer bara för att be om förlåtelse och för att inge mig hopp.

Vad du väljer att tro och tänka, står dig fritt i det här sammanhanget, men min sanning är som sagt att han kommer emellanåt för att titta till, se till och inge mod.

Till en början blev jag rädd. Jag menar, han är ju död, men det blir jag inte längre. Han bara står där i dörröppningen till sovrummet och ser på oss, mig, min kärlek och man och våra katter. 
Katterna brukar sätta sig upp och stirra rakt ut i tomma intet och jag blundar och känner in…
Det får vara som det vill med den saken…

Jag kände inte mig pappa, mer än det jag upplevde som ilska, ondska och ren illvilja. För mig bodde ingen godhet hos honom.
Jag har bett min äldre syster, hon som hjälper mig, tror på mig och bistår mig med diverse saker, att berätta en helt annan sida av honom.
När hon gjort det och jag fått tillgång till gamla bilder, ska jag skriva om honom ur ett helt annat perspektiv.
Jag tror att det blir enklare för mig att komma till ro med det där, om jag sätter det på pränt.
Jag tror att om jag får en annan blid av min far, så kanske det där hemliga känslorna kring honom lägger sig som tystnad i kroppen.
Återigen, det måste få fäste i kroppen och inte bara vara ett ”låtsas som om” i mitt förnuft och intellekt.
Jag måste förlåta det där och jag måste komma till sann och ärlig förståelse.
Jag kan intellektualisera kring honom och min uppväxt, dra några klyschor för mig själv och de som vill lyssna, men det blir inte en ren och djupodlad sanning för det.
Jag jobbar på det…
Nu senast erkände jag mitt hat, mina avsky och mina mörkaste hemligheter för min nya terapeut, vilken jag är fullständig trygg med och det gör att jag nu kan befriande skriva om det och erkänna det både för mig själv och de som vill läsa och ta del av det…
Jag har delgivit en del minnen om honom här på bloggen tidigare, men med distans upplever jag. Nu har kanske ett större mod infunnit sig…
Känslan blir lite av att sticka hål på hemligheten.
Känslan har blivit mer lättand, fisk luft och det känns mer hanterligt… 

Från en sak, till en annan…
Jag erkänner också, att mina tidigare erfarenheter och mina mindre bra relationer, går ut över min man och han får dessvärre känna av det!
Jag blev tvungen, att i morse, slutligen, erkänna att jag är rädd för att han ska bli arg och irriterad, eftersom jag kommer i säng lite senare än han själv och jag tror och räds att han ska bli arg och förbannad för det? Varför? 
Jag har alltid blivit bannad för att jag önskar göra som jag vill och för att jag alltid behöver mer återhämtning under dagen än vad andra kanske behöver…
Jag är orolig att han bär på irritationer och ilska över det…
Han sa i morse, ”sover du aldrig”, och jag gick i försvar direkt. Men… Det finns absolut ingen ilska hos honom, min nya kärlek, men mina hjärnspöken går igång och så gör även min rädsla och oro.

Ta hand om dig denna regniga dag! Allt gott till dig… Bär kärlek och sinnesro i ditt hjärta! Tack för din uppmärksamhet!

Och du, ”Ta ingen skit! Av någon”!
Väl mött / Arthur (…för mina närmaste… Janne för de övriga!) 

Det gör ingenting, säger min man och kärlek, det är för en kortare tid och det kommer att bli bra igen! Om inte bra, så i alla fall bättre! Jag har en ständig önskan om att få vara ensam och fundera, tänka till och ge mig själv lite tid… Jag är en rädd människa. Ett knytt. Och numer… flyr jag inte.

Det finns rädslor hos mig. Alltid!
Jag vet inte hur framtiden kommer att se ut.
Jag har skrivit om detta tidigare, men det är en märklig känsla att vara desorienterad och vilsen i tillvaron!
Det finns ingen, just nu, stadig plan på hur det ska se ut där borta!
Det gör ingenting, säger min man och kärlek, det är för en kortare tid och det kommer att bli bra igen! Om inte bra, så i alla fall bättre! 

Och jag är rädd och oroad för min nykterhet och min frihet, i det nya livet!
Jag är rädd för att min man och kärlek lämnar mig av utmattning. 
Jag oroar mig ständigt för min ekonomi och mina husdjur!
Jag har ju insett att mitt missbruk bottnar i självmedicinering. Jag har en dubbel diagnos! Jag är skruvad och det är för mycket som pågår…
Det är min sanning och det är vad som är förankrat hos mig…
Hjälpen, för min räkning, låter vänta på sig och ibland avundas jag dem som är i ett tillstånd av berusning och rus.
Det är inte drogerna, (alkohol är en drog), i sig jag vill åt, utan själva tillståndet av att få befinna sig i skuggorna av livet.
Att få slippa livet och bara vara frånkopplad och strunta i allt!
Det är svårt att leva…
Det gör ingenting, säger min man och kärlek, det är för en kortare tid och det kommer att bli bra igen! Om inte bra, så i alla fall bättre! 

Och varje månad måste jag och många med mig, ansöka om Ekonomiskt Bistånd. Varje månad, gärna veckor i förväg, är jag oroad och rädd för att min ansökan ska avslås! 
Det finns aldrig några garantier för att jag verkligen blir beviljad de där pengarna! 
Det stressar mig oerhört. Jag är nervös och blir dränerad på energier…
Jag är en rädd människa. Ett knytt. 
Och numer… flyr jag inte. Livets verkligheter knackar på och jag står kvar. Inte stadigt, men jag står kvar…
Det gör ingenting, säger min man och kärlek, det är för en kortare tid och det kommer att bli bra igen! Om inte bra, så i alla fall bättre!

Den där rädslorna som jag nämnde, om framtiden och så, den finns alltid där.
Jag har varit isolerad en tid. Jag vill vara ifred!
Jag har ingenting att leva på och det finns alltid en oro i kroppen att jag ska bli nekad de där futtiga pengarna. 
Rädslor! Jag är rädd och orolig. Nästa alltid!
Det finns aldrig några garantier att jag ska få den där hjälpen, som sagt.
Det är inte mycket pengar och de räcker inte långt, vilket jag skrivit om tidigare, men de är dock pengar och jag kan betala mina räkningar och en del privata skulder.

Jag får själv förfoga över de här pengarna och jag får själv planera vad de ska gå till. Jag betalar räkningar och jag betalar sådant som kan komma att påverka min framtid.
Det gör ingenting, säger min man och kärlek, det är för en kortare tid och det kommer att bli bra igen! Om inte bra, så i alla fall bättre! 

Jag får skylla mig själv, tycker handläggaren på Socialförvaltningen, om jag väljer att betala räkningar, skulder och annat som kan komma att påverka mitt framtida liv. Jag kan göra annorlunda och fatta mina besluta på ett annat vis. Det är upp till mig att prioritera och se över vad som är viktigt eller ej! 
Men… Jag vill ju förbli skuldfri och kreditvärdig, nu när jag lyckats med att ordna upp det där! Jag prioriterar det… Det tillhör ju framtiden!
Det finns rädslor i det också, att framtiden grusas och ”fuckas upp,” bara för att jag inte betalar det jag sak!

Ibland får jag låna pengar. 
Jag har fått pengar, som gåvor och detta för att jag ska kunna få råd med det där lilla extra. 

Den här månaden blir det snålt igen. 
Hur ska det gå med det här nu då!? 
Oro och rädslor för det också! 
Det är mat, det är kaffe, toalettpapper och annat som jag behöver… 
Rädslor! Alltid rädd och orolig.
Men jag får pengar och jag är glad att jag slipper tänka på om jag har fickpengar eller inte.
Jag behöver inte tänka på om jag får råd med busskortet eller inte, och jag får även hjälp med läkarkostnaderna.
Det gör ingenting, säger min man och kärlek, det är för en kortare tid och det kommer att bli bra igen! Om inte bra, så i alla fall bättre! 
Men det blir tröttsamt för honom också!
Men det är inte för resten av mitt liv. Och det kommer alternativ.
Inte i morgon och inte heller nästa vecka, kommer det en lösning.

Jag har en ständig önskan om att få vara ensam och fundera, tänka till och ge mig själv lite tid…
Promenera och andas frisk luft och bara få vara, är ett av de få alternativen som finns just nu! 
Jag vill inte, orkar inte och saknar lusten att umgås…
Det gör ingenting, säger min man och kärlek, det är för en kortare tid och det kommer att bli bra igen! Om inte bra, så i alla fall bättre! 
Kanske idag, att jag bryter det där och går ut och andas lite. Lite luft. Lite mer syre till mina lungor. Andas in förhösten och släpper rädslorna.
Dessa Rädslor som jag är maktlös inför.
Rädslor som jag inte kan göra någonting åt just nu.
Jag lämnar det och går ut en stund… Med musik som distraktion och avskärmning från omgivningen och livet.

Det gör ingenting, säger min man och kärlek, det är för en kortare tid och det kommer att bli bra igen! Om inte bra, så i alla fall bättre! 

Väl Mött / Arthur (För somliga är jag Janne)