Jag förundras över människors stress. Jag ser alla springa omkring, dra och slita i sina barn och med en längtan i kroppshållningen; Att få komma hem till sitt och vara i lugn och ro. Jag blir oerhört stressad av alla människor. Dessa sjukskrivningar orsakade av mental utmattning och orkeslöshet…

Vansinnigt kallt. Det är dock varmt inomhus. Det drar oerhört från mina fönster. Elementen är uppdragna till full styrka. Det blir gosigt då…

Tog en promenad på Södermalm och inhandlade en vacker lampskärm på Myrorna, till en ännu finare lampfot som jag fått av min goda vän Maria. Lampskärmen var för liten, så jag får spara på den till ett annat tillfälle.
Jag letade också efter ett mindre avlastningsbord till hallen i Bagis, men fann inget intressant. Det blir för mycket pengar.
Vandrade runt och tittade på människor och försökte att vara öppen, ta in och se mig omkring på alla och allt jag passerade. Ville verkligen se alla människor!

Jag förundras över människors stress.
Jag ser alla springa omkring, dra och slita i sina barn och med en längtan i kroppshållningen; Att få komma hem till sitt och vara i lugn och ro.
Jag blir oerhört stressad av alla människor. Jag blir nervös av alla som knuffas och ska fram först. Jag blir orolig när människor inte ser sig för, pratar i mobiler och inte märker sin omgivning längre.
Det är oroande när småbarn gråter i barnvagnarna och mamma eller pappa har fullt upp med att skriva något på Facebook, Twitter eller sända sms och inte längre uppmärksammar sina barn.
Jag blir nervös av alla människor som väntar på t-banan, på perrongen och absolut ska med första bästa tåg som rullar in på spåret, för tänk om de måste vänta på nästa… och tänk om någon skulle knuffas och någon annan tappar balansen och faller… ramlar ner på rälsen.

Jag påverkas oerhört numer, av människor omkring mig.
Samtidigt som jag vill se och studera min omgivning, så får jag alltid räkna med att hjärnan tröttnar och behöver vila.

Och jag tänker att det inte är så konstigt egentligen att människor blir sjukare och sjukare i sina mentala hälsotillstånd. Det blir vanligare och vanligare med psykiska åkommor och diagnoser. Det blir vanligare och mer utbrett med sjukskrivningar orsakade av mental utmattning och det är relativt utbrett med orkeslöshet och försvagning hos människor.
Jag har mina utmattningsdepressioner, två stycken i rad, eftersom jag vägare att erkänna mig besegrad, och detta är snart tio år sedan och ändå… Jag känner ständigt av dem, det gör sig påmint och jag klarar inte av all denna samhälleliga röra! Jag gör bara inte det…
Och jag tänker på allt det som vi alla ska hinna med i livet och tillvaron. Jag funderar över dessa mobiltelefoner, datorer, alla barn, alla relationer man ska vårda, och kroppen man ska träna och karriärer och pengar och mer internet och mer samtal med vänner, umgås, vara lycklig, och hinna handla och…
Det är inte konstigt att människor blir sjukare och sjukare och hamnar i det där tillståndet av ständig trötthet och sedan söker en förklaring till varför de inte orkar tänka längre och varför kroppen ger upp… Springer på Vårdcentralen, tar blodprover och måste ha gripbara bevis på att någonting är fel och att någonting misstämmer rent fysiskt i kroppen och det måste bara vara svart på vitt, ingen gråzon eller ”lullull”, konkret och precist och ”mitt på” ska det vara…
Men… men om själen och psyket är trött och slutligen ger upp och man inte lyssnar, då sprider det sig i kroppen och tillslut; SMACK, rakt in i kaklet och så kraschar man rakt ner i ett ingenting.
Jag tog den där svängen, två gånger som sagt, och jag påverkas ännu. Jag blir så trött, påverkad och stressad av allting omkring mig, så jag försöker att portionera ut mina små utflykter i mindre doser. 
Jag blir trött i huvudet. Jag får ont i kroppen, mina muskler och mina leder. Jag får svårt, om jag stressar mig själv, att hålla balansen och det blir svårt att lyssna och höra vad andra säger till mig. Jag slutar hel enkelt att lyssna, och så… somnar jag.
Och tänk… fortfarande så har jag svårt att acceptera att jag, som varit så aktiv, glad, positiv, arbetat hårt, haft en karriär och givit av mig själv till hundra procent, inte klarar av livsflödet och människors stress längre.
Och jag vet med mitt förstånd och intellekt vad som står på, vad som sker och vad jag bör tänka på och ändå… Hjärtat är inte alltid med, vill inte vara med och vill bara mer, mer och gärna lite till… och huvudet skriker; Nej, nej och nej… Det räcker NU! 

Och jag tänker på alla människor jag möter, de som stressar så hemskt, alla de som springer, sliter, drar och rusar fram, och arbetar mer och mer och ska hinna med mer och mer och mer, skenar fram i tillvaron…
Hur länge håller man? Hur länge håller de?
Hur länge kommer människorna att stå ut? Luften måste ta slut någon gång!? Och tänk om det blir en masskrasch av samhället, för att ingen orkar hålla tempot längre, och ponera att människor i mängder ger upp för sin trötthet och inte orkar mer..? Jag skulle inte bli förvånad… Tänk om…

Nu är i alla fall jag hemma i min vrå med lugn och ro. Jag är oerhört trött och lite ledsen, men jag är okej.
Jag, min pläd, teve, en film senare och en kopp kaffe… Tända ljus och frid… Det blir gosigt då… Mysigt och bara jag.

Tack för ordet / Arthur 

… socker och Kolhydrater stimulerar samma nerv och njutningscentrum i hjärnan som droger gör? Det är exakt samma "njutning"? Och det där ställer till det lite för mig, för direkt vaknar den delen av min person som inte vill besvära och vara besvärlig…

Webbkameran klocka 05.00

God förmiddag, världen och härliga Alby.

Mitt inlägg sent igår kväll, om LCHF, vet jag inte om det blev så bra och ”matnyttigt”. 
Jag försökte förklara själva bakgrunden till kosten och mathållningen, men kände att jag var ute och tramsade runt och snurrade in mig i saker och ting som jag inte riktigt har hundra procent koll på!
Men kanske ändå att jag väckt någons intresse?
Återigen kan jag rekommendera att besöka Kostdoktorn, där det finns många föreläsningar och mycket bra texter att läsa angående LCHF. Och vill man kan man bli medlem för en liten peng och få del av ytterligare filmer, samtal och dokumentärer.
Det är spännande, tycker jag, med mat, matindustrin och detta förhatliga socker. 
Visste du om, by the way, att just socker och Kolhydrater stimulerar samma nerv och njutningscentrum i hjärnan som droger gör?
Att det är exakt samma ”njutning”?
Och detta oavsett drog! För som alltid; Alkohol är en drog, oavsett vad du eller staten anser om det! Märkligt nog är Alkohol en helt laglig drog!

Webbkameran klocka 05.10

Igår var jag, tillsammans med min Socialassistent från Socialpsykiatrin, på Studiebesök på Aktivitetshuset Södermalm! Vilket coolt ställe!
Vilken förmån för dem, och för mig kanske, att få vara där under några dagar i veckan och komma igång med aktiviteter och olika sysselsättningar!
Huset som verksamheten huserar i är underbart vackert och ligger på Söders Höjder i tre plan. Det är ett sådant där hus som är äldre, med högt i tak, stora trägolv och med en doft av fukt och blött gammalt murbruk!
Jag tycker att den typen av hus och byggnader är tilltalande och personalen, som vi mötte upp, var väldigt professionella, lyhörda och tillmötesgående. Jag uppskattade det mycket!
Men verksamheten och aktiviteterna står och faller, för mig, med att de tagit bort de kurser och aktiviteter som väckte mitt intresse från första början.
Jag vill ju skriva mer, måla mer och använda mig av bildspråk och lära mig mer om foto och bildkonst.
De har tagit bort allt detta till våren, för att spara pengar och lägga mer av budgeten på de ”kurser” och de intresseområden som är mer populära och uppmärksammade bland deltagarna.
Även möbelrenovering och möbeltapetsering har de valt att plocka bort, vilket också väckte mitt intresse, så nu vet jag inte hur det blir…

Och det där ställer till det lite för mig, för direkt vaknar den delen av min person som inte vill besvära och vara besvärlig. Jag drar igång med ordvändningar som att jag borde vara tacksam nu, jag borde vara nöjd och att jag kanske kan låta mig nöja med det som de har att erbjuda?
”Måste jag alltid”…
Och samtidigt vaknar förnuftet och förståndet och påminner mig om att det är för mig, mitt väl, som detta gäller!
Jag har fått möjligheten att ”komma igång”, på ett smidigt och enkelt sätt, för att ta mig tillbaka till yrkeslivet, och då måste det ju passa mig och min person.
Anledningen till min kluvenhet? Vi måste boka ytterligare studiebesök, men på andra sysselsättningsverksamheter i Stockholms Stad och jag känner att det blir mer arbete, mer besvär och att jag krånglar och är oresonlig.
Jag borde och jag skulle kunna låta mig nöja med vad som erbjuds på Södermalm och Aktivitetshuset, så att alla inblandade blir nöjda. Alltså… alla andra blir nöjda och glada; Försäkringskassan, Socialpsykiatri, Arbetsförmedlingen, min man och min omgivning! Det borde vara klart nu och jag borde komma igång med rutiner och vardagliga sysslor.
Men det känns inte smidigt och det känns inte hundra procent bra, så jag får finna mig i att leta vidare…
I skrivande stund driver funderingarna och grubblerierna mig till vansinne och jag, utan att ha fått det bekräftat eller verifierat, tror att min omgivning upplever mig som besvärlig, tröttsam och förbannat lat. Undvikande på någotvis! Och samtidigt; Det handlar om mig! Det handlar om vad jag vill! Det är utifrån mig och mina intressen som detta ska ske! Det är mina önskemål och mina mål och min inriktning som skall räknas in här! Inte alla andras, inte pengar och kostnader och inte heller vad andra kan tycka och tänka om det hela.

Jag har och hade en vision om att få hjälp med skrivandet och med de ”projekt” jag har på gång, att jag kan och skulle kunna avsluta det jag påbörjat för en gång skull, och då måste jag väl kunna få hjälp med det!?
Jag har en fantastik berättelse i huvudet, som jag påbörjat och det vill verkligen komma ut ur skallen och avslutas.
Jag tror nämligen att jag har en väldigt bra story att berätta och jag tror att just den här berättelsen skulle kunna bli riktigt bra!
Men jag behöver hjälp och stöd i att komma vidare. Jag behöver mer ”input” och rutiner för att få det avslutat och färdigställt! Jag är ganska bra på att skriva och det är det jag vill syssla med, så…
Jag ser ingen annan utväg än att leta vidare i staden efter någonting som passar mig och min person bättre! För övrigt vill jag även utveckla mitt bildspråk och lära mig mer om foto, form och färg!
Så… Jag får finna mig i att vi letar vidare och jag får finna mig i att vara till ”besvär”! Detta måste bli bra!

Tack för ordet!
På återläsande och var rädd om dig därute i verkligheten. Var schyssta emot varann och skänk en tanke till alla dem som inte har någonstans  att ta vägen en dag som denna… Gott Nytt År!
Väl Mött / Arthur 

Fjärde Advent. God Jul, om några dagar… Fyra ljus har vi tänt. Även ljusen i köksfönstret, för själarna, Skyddsänglarna och de som vägleder oss under dagarna.

Foto; Per Lundström. Hallunda Centrum.

Fjärde Advent.

God Jul, om några dagar…

Fyra ljus har vi tänt. Även ljusen i köksfönstret brinner, för själarna, Skyddsänglarna och de som vägleder oss under dagarna.

Jag dricker becksvart kaffe, störs ständigt av katterna som puffar på mina ben och kräver uppmärksamhet och kärlek. Avbryter skrivandet, sätter mig tillrätta på golvet och smeker mjuka varma kattmagar.

I skrivande stund tänker jag på jul, julafton och fylla. Jag funderar över mitt eget återfall under jul 2013. Vad var det som hände och varför gjorde jag det? Om endast några dagar är det två år sedan!

Jag tänker på kamrater som gått bort och jag reflekterar över bekantskaper jag gjort genom åren på olika boenden i Stockholm. Jag filosoferar över min egen naivitet, min egen dumhet och jag begrundar andra människors förmåga att utnyttja andras godhet och vänlighet.

Jag tänker på dem som har ont i magen, dagarna före jul. Alla de som har anhöriga som kommer att sluta i en utslagen våt fläck i sovrummet, förhoppningsvis och alla de som med oro i kroppen kommer att se på emedan detta sakta sker under Julafton.

Själv blir jag ensam i några timmar, för min man och bästa vän arbetar. Jag ska se på teve, dricka kaffe med Kanel, vispad grädde och njuta. Jag ska verkligen försöka att vara njutbar, hela jag… Jag vill gärna ha den där speciella känslan av värme, glöd och mjukhet i kroppen. Den infinner sig sällan.

Julklappar? En liten en kanske? Till min man, bara för att?

Julafton kan vara underbar, med ljus, umgänge och de som står en närmast.

Julafton kan vara ett helvete, för dem som har vänner, anhöriga och familjemedlemmar, som super sönder högtiden och de som inte får några julklappar alls. Julen kan vara ett svart hål av ångest och oro, för att pengarna inte räcker, maten inte kommer att duga och för att julklapparna blir för få, om några alls.

Och när jag i skrivande stund sitter här, ser jag smutsen, lorten och de mindre bemedlade människorna för mitt inre öga och tanken går direkt till grannarna ovanpå och vägg i vägg. Deras barn som ofta gråter och skriker. Föräldrarna som ofta bråka och gapar på varann. De grälar ofta. De bråkar mycket. Det är mer regel än undantag. Hur blir deras jul och julhelg? Undrar om det är droger iblandande i deras gräl och skrik.

Alkohol är en drog. Alltid!

Vi ska ta en promenad ner till vattnet. Min man och kärlek vill fotografera. Det kan bli mysigt. Jag behöver röra på mig. Jag är trött. Väldigt trött. Jag kan vila senare idag. Varför denna ständiga trötthet?

Tack för ordet och på återläsande under dagen.

Tack för din uppmärksamhet och din tid!

Väl Mött / Arthur