Jag är så bekväm och "hemma" med mina två vänner, att jag kan vara mig själv, vara precis som jag är och jag behöver inte dra igång "Cirkus-Arthur", för att vara social, "kul" och utåtriktad… Kärlek, säger jag bara. Älskar dem!

Facebook; ”Cupcakes & Chaos”,
En Personlig Blogg.

Det blev en av de roligaste dagarna på länge, igår.

Jag mötte mina två kvinnliga vänner och vi åt tillsammans och umgicks under jullunchen på vårat tidigare Stödboende.
De var faktiskt en hel del av den ”gamla” personalen kvar och på besök, och det blev ett härligt kram och pusskalas.
Det var så jäkla roligt!
Jag tappade andan och blev vansinnigt trött efteråt, naturligtvis, jag var tvungen att sitta ner och andas… men jag valde ändå att ta en kopp kaffe tillsammans med dem efteråt och bara sitta ner och samtala om det mesta tillhörande livet.
Ägnade en tanke till dem som gått bort i sitt missbruk och vi talade om politik, vänner och framtiden…

Jag är så bekväm och ”hemma” med mina två vänner, att jag kan vara mig själv, vara precis som jag är och jag behöver inte dra igång ”Cirkus-Arthur”, för att vara social, ”kul” och utåtriktad.
Jag tog det verkligen lugnt.
Jag var bara den och det jag är, just nu, och jag blev inte dränerad på energier eller mina krafter just då, och jag bara flöt med och hängde på i dessa två underbara kvinnors varande.
Men, som du vet, så blir det alltid grubblerier och ältande efteråt, men de känner mig så väl att jag faktiskt kan förstå och inse att jag är en helt okej kille, även om jag inte är helt hundra och inte mår så bra (Och nej, jag upplever inte mig själv som gnällig just nu. Det är som det är, med livet…)

Jag funderar, utvärderar och analyserar alltid efteråt, som en egen lite inre enkät, huruvida jag var okej, vad jag sa, vad jag gjorde och vad jag inte skulle ha gjort eller sagt.
Det fick vara som det ville med det där, kände jag och det gick bra att bara vara och bara ta det lugnt. Jag är uppskattad och omtyckt oavsett… Cool känsla!
Jag tycker naturligtvis, kanske, ändå, att jag hade kunnat bjuda till och vara mer social och prata, skratta och bjuda på mig själv lite mer än vad jag gör och gjorde, men nu är det som det är och mina vänner älskar mig ändå. Mycket…

I alla fulla fall…
Vi fick sällskap av en underbar och dynamisk man ur personalen, som vi alla tre känner mycket väl.
Han arbetar som behandlare på Stödboendet Lönnen, och hans person och färgstarka jag, smittade snabbt av sig. En fullständigt galen, färgstark och energifylld man!
Underbar och förbannat rolig! Livsbejakande! En energiinjektion!
Och så en av av mina väninnor, Maria, som kommer från Chile, en härligt latinamerikansk kvinna, som syns, hörs, helt jordnära, glad, och självklart temperamentsfull och lysande, utgjorde en del av detta färgstarka sällskap…
Färger i rött, guld och orange, beskriver hennes person. Det liksom sprakar om hela henne! Och hon är högljudd. Hon pratar högt, gestikulerar och skrattar med hjärta och mage, så att alla andra i omgivningen vänder sig om och undrar nyfiket vad som händer!
Hon är underbar… Min raka motsats!
Jag upplever mig själv som lite stel och tillknäppt och min vän Maria är öppen, tillgänglig och inbjudande! Ett härligt litet gäng under lunchen!
Och så min älskade vän ”Vera”, som bara är självklar, insiktsfull och klok.
Jag har sällan mött någon med så självklara värderingar, schyssta åsikter och med en självinsikt som är så sund och imponerande. Hon står för den hon är. Passar det inte, så går det utmärkt att gå ifrån.
En förbannat smart kvinna, som faktiskt kommit på att hon är det och börjat studera igen! Insiktsfullt!
Jag uppskattar hela hennes uppenbarelse och hon bryr sig inte så mycket längre, ”Jag är för gammal”, men hon är så sockersöt och lockande i sina mössor och vackra kropp… 
Dessa två är dock oerhört envisa och i diskussioner oss tre emellan, kan jag bara skratta högt… Det är som om ”Envis och Envis” är ute och samtalar om viktiga reella saker och båda skall absolut ha rätt och sista ordet.
Jag påpekar det ofta, men det är så galet roligt att lyssna till dem…

Kärlek, säger jag bara… Älskar dem! Vi är ”De Tre Musketörerna”, som en ur personalen sa till oss!

Det var roligt, underhållande och väldigt mysigt!
Helt okej mat och väldigt trevligt!
Somnade dock, som alltid, i någon timme när jag väl var hemkommen och jag vaknade aldrig riktigt till liv igen. Så trött!
Dåligt samvete förstås, för husdjur och min man och bästa vän, eftersom jag var helt slut och inte orkade leka med katterna och inte heller vara social med min partner…
Jag får vara nöjd och jag är glad att jag kom iväg. Tvekade ända in i det sista, förstås, men visste dock att jag hade tid och utrymme för återhämtning under dagen idag.
Jag är lyckligt lottad. Jag har vänner. Jag har en härlig man och två underbara djur! Glädjande och erkännsamt! 

På återläsande under dagen. Jag har många meningar och fler ord att skriva ner! Tack för att du tar dig tid och lust att läsa.
Väl Mött och njut dagen! / Arthur

Och DU… ”Ta ingen skit”!

"Ni avfärdar dem som ställer upp för Sverige"… Expressen Debatt idag! Bra text, fint skrivet och detta har även slagit mig själv… Det är inte Svenskarna som tar hand om sina gamla! Väl Mött / Arthur

Plötsligt får vi höra från ”Sverigevänner” om hur synd det är om våra bortglömda pensionärer, som ett vapen mot invandringen. Vet ni? Jag, en muslimsk kvinna från Bosnien, har tagit hand om era gamla i två decennier. Var har ni varit? skriver undersköterskan Alma Peka Hodjic.

Ju mer jag läser saker i sociala medier, desto mer blir jag övertygad om att folk ofta inte har en susning om vad de gapar om. De gapar bara för gapandets skull. Det är mest två saker som fångat min uppmärksamhet.
Det är att man aldrig kan kalla sig för svensk om man inte är född här och hur synd det är om våra gamla, bortglömda pensionärer.
Men att vara svensk skiljer sig inte från att vara bosnisk, polsk, spansk, tysk eller vem som helst.
I grund och botten handlar det om att vara en bra människa, att respektera andra och hjälpa sina medmänniskor när de behöver det. Hur man ser ut har absolut ingen betydelse!

Jag valde mitt yrke på grund av en sak som hände när jag var ung. Det påverkade mig så mycket att det blev mitt kall i livet. Min väninna och jag var på väg hem till hennes föräldrar som bodde i ett hyreshus. Så fort vi kom in i entrén hörde vi en svag röst som ropade på hjälp från översta våningen. Vi sprang som galna uppför trapporna och möttes av en otrevlig syn.

En äldre dam hade ramlat och slagit i huvudet på det hårda betonggolvet. Hon låg där, på golvet, i en blodpöl och hade massa intorkat blod i håret. Den söta lilla tanten hade nog legat där en bra stund, hon såg så rädd och hjälplös ut.
Min väninna och jag kunde inte överdrivet mycket svenska då men vi lyckades lugna den söta damen. Vi hjälpte henne in i hennes lägenhet och lyckades få tag i hennes dotter på telefon. Under tiden vi väntade på dottern torkade jag upp allt blod på golvet.
Vi stannade med henne tills dottern kom. Båda var så tacksamma och det kändes så bra att jag hade hjälpt någon.
Den underbara känslan hade jag med mig när jag gick därifrån och den känslan har lett mig in på att vilja jobba inom äldreomsorgen. Det har jag aldrig ångrat.
Jag har jobbat som undersköterska i nästan två decennier och jag kan inte låta bli att undra var var alla dessa som kallar sig för Sverigevänner varit i alla år jag har jobbat?
Alla de som gapar om gamla som inte får sylt till sina pannkakor eftersom alla pengar läggs på invandringen. Jag har tagit hand om era gamla i nästan 20 år. Jag har gjort allt i min makt för att de ska vara nöjda när jag lämnar och går vidare till nästa.
Jag har tagit hand om dem, respekterat dem och brytt mig om dem. Jag har kramat och pussat dem, väckt dem på morgnarna och hjälpt till sängs på kvällarna. Jag har tröstat dem, lyssnat på dem, skrattat och gråtit med dem. Jag har hållit deras händer medan de tog sina sista andetag. Jag har hållit riktigt hårt och pratat vänligt med dem för att de ska veta att de inte lämnar denna värld glömda och ensamma. Jag har jobbat med detta länge och det har alltid varit mer än bara jobb.
Jag har alltid valt att stanna lite längre, ge ett extra leende och säga några fler vänliga ord. Jag har sett både det finaste i människor och det absolut sämsta.
Anhöriga som varit helt underbara och anhöriga som inte brydde sig ett dugg, som kom aldrig och hälsade på men var snabba att dyka upp efter att deras gamla mamma eller pappa avlidit när der var dags att dela på arvet. Det finns vidriga människor och det finns otroligt fantastiska människor överallt.
Vilket land man kommer ifrån definierar inte om man är god eller ond. Jag har genom mitt jobb sett mycket av hur människor kan vara, men blir fortfarande förvånad av hur ignoranta vissa kan vara.Alla de som använder våra gamla som vapen, inte för att de bryr sig utan för att ha något att gnälla om – var har ni varit alla dessa år?
Har ni insett först nu att våra gamla har hamnat lite mellan stolarna? Under alla dessa år som jag jobbat har det varit mer eller mindre likadant. Många är ensamma, det är ensamheten som gör mest ont för dem.
Om ni brydde er på riktigt så hade ni hälsat på någon av de gamla. Det finns många som inte har anhöriga så varför inte ställa upp och umgås med en sådan? De pratar gärna och de har mycket att berätta. Fast, det är klart, sådant tar ju tid och ork; det är mycket lättare att skriva på Facebook om denna förbaskade sylten än att ställa upp och ge en gammal människa glädje.
Tänk att en muslimsk kvinna från Bosnien, som flytt kriget för många år sedan, bryr sig mer om gamla svenskar som byggt upp detta fina land än vad många av de som kallar sig för ”Sverigevänner” gör.
Vem har mer rätt att kalla sig svensk?
Alma Peka Hodjic
Undersköterska

Jag vill och tänker återta min självrespekt och självkänsla. Jag vill vara med här ett tag till och jag tänker återhämta den jag är. Jag ska gå hel ur det här. Jag är värd ett liv. Jag är värd glädje och kärlek.

Tankar och funderingar en söndag. I oktober. När kylan och vädrets råhet skrapar på rutan.

Jag sitter innanför och tittar ut. Tänker på dem som är kvar. Där ute. I kylan.

Ibland så vill jag oerhört gärna skriva. Det kliar i kroppen, på något vis. River.
Oavsett hur det är, känns och var jag befinner mig, så vill jag få ner orden och bokstäverna, men då infinner sig inte inspirationen. Men jag skriver ändå.
Något vettigt och tänkvärt kanske trillar ut ur skallen, ut genom fingrarna och ner på tangenterna.

Jag har fått höra att jag är ogenerat gränslös i mitt skrivande. Jag är inte rädd om min historia, säger någon. Det som berört, rör och påverkar mitt liv och den jag är, bevarar jag inte för mig själv, säger någon annan. Jag försöker försvara mig!
Jag försöker berätta, att gränsen för mitt skrivande och det jag bjuder in till, är långt ifrån det jag själv verkligen upplevt! Somligt stannar hos mig. En del av mina upplevelser är inte för andra att ta del av.
Många av oss har olika syn på gränssättning. Gränsen går lite hur som, hos oss alla.


Jag bjuder in till det som jag känner att jag vågar, vill och kan stå för.
Ibland måste jag dock tänka över det jag vill berätta. Ibland måste jag låta tanken att bjuda på de skrivna orden, få ”marinera” innan jag vågar erbjuda någon att läsa och känna på meningarna.
Det andra, som ger långt mer obehag än de skrivna orden jag bjuder på här, är för mig att behålla och acceptera. Kanske ge betänketid, begrunda och lägga undan i små askar i mitt hemliga förråd, mitt inre, för att sedan skriva ner och behålla för mig själv.
Bara att skrivna ner dem, bokstäverna, för att kunna se de rena orden på somliga av det avskyvärdheter jag sett, varit med om och upplevt, är befriande.
Detta kan stilla det som är oroligt inom mig.
Snusket. Grisigheten. Girigheten. Rädslan och det självutplånande våldet.

Jag skriver bättre, än jag talar.
Och jag skriver om övergrepp. Misshandel och missbruk. Jag skriver om det som vänner har återberättat för mig, och som jag fått tillåtelse att återberätta. Somligt som jag har skrivit om, har jag omvandlat, för att inte människor i min direkta närhet, ska ta illa vid sig.
Jag skriver kärleksfullt, hatiskt och elakt. Jag skriver med kärleksfullhet, ömhet och om människors galenskap.
Jag vill, jag törs och jag har en historia att berätta.
Jag har ett märkligt behov av att dela detta, ge min historia ordet och återberätta galenskapen, kärleken och vilket helvete missbruket är.
Bland annat. Jag vet inte riktigt varför detta behov. Kanske det stämmer, det andra har sagt före mig och som alltid känns som floskler och klyschor; Tänk om jag kan hjälpa någon annan?
Tänk om någon ensam människa där ute och bortanför min verklighet, läser mina skrivna ord och känner samhörighet, och kan känna igen sig. Kanske att jag kan rädda någon? Kanske kan jag påverka någon annan.
Kanske kan jag få någon och några att känna sig mindre ensamma, till och med inse och få insikt, och göra något för sig själva.

Jag hade missbrukat droger i tjugo år.
Jag är förmodligen det som kallas för blandmissbrukare.
Alkohol är en drog! En genomjävlig drog… Och allt det som tillkommer med spriten… Det blir en cocktail av aldrig skådat slag.
Jag ångrar så mycket och jag kan gråta över det jag åsamkat andra.
Jag kan sörja det jag förorsakat mina medmänniskor, gå i bitar när jag tänker på vad som hände, fortfarande händer och att det aldrig tar slut.
Jag kan begråta och djupt sörja det andra har gjort mig och att jag tillåtit det.
Jag kan i djupet av mitt hjärta skämmas för och önska, att jag aldrig hade tillåtit andra att slita mig i bitar, kliva runt på det som varit jag och bespotta densamma!

Jag vill och tänker återta min självrespekt och självkänsla.
Jag vill vara med här ett tag till och jag tänker återhämta den jag är.
Jag vill hämta hem min person och mitt inre väsen.
Jag har fallit igenom gång efter annan, genom åren, och jag är tacksam att jag lever.

Jag hade kunnat, som en del av de andra missbrukarna och hemlösa, frusit ihjäl, tagit för mycket eller supit mig sönder och samman. Jag hade kunnat råka ut för olyckor, jag hade kunnat bli mördad och jag hade kunna bli ihjälslagen. Jag borde ha varit död, vid det här laget…
Men jag är här! Jag är kvar! Jag står jävligt stadigt, märkligt nog! Jag är seg som fan! Tydligen…
Ibland undrar jag vad det är för ett skämt Gud vill ha uttryckt. Vad vill han ha sagt med det här?
Många som ”kliver på” igen överlever aldrig. De trasas sönder och kommer aldrig tillbaka.
Jag har tagit återfall, om och om igen, och dagarna har passerat och jag har inte haft någon aning om var jag varit, med vem eller ens hur… Men…
Omständigheterna har gjort att jag fått chansen igen. Och igen, och…

Nu när jag fått distans till det jag har gjort och det jag har blivit, så har en medvetenhet vaknat till liv som ibland är för mycket för min person och mitt jag, att hantera. Men jag har verktyg och redskap att ta till, nu när jag börjar finna mig själv och den jag varit och den jag glömt att jag var…
Jag har dem jag kan tala med. Jag har dem jag kan vända mig till. Samtal och terapi! Jag är lyckligt lottad!
Jag ska gå hel ur det här.
Jag är värd ett liv. Jag är värd glädje och kärlek…
Jag är värd att leva ett schysst och bra liv…
Jag är på gång och det här ska bli bra! Jag måste tro det, för annars vet inte jag var jag och allt detta liv ska ta vägen.

Väl Mött / Arthur