Kan jag ha funnit en av orsakerna till min outhärdliga trötthet? Min ständiga nedstämdhet? Med förändrad kost (LCHF) och med ett regelbundet intag av Kosttillskott, därav extra B-Vitaminer (Forte), så tycker jag att saker och ting i tillvaron har börjat "lägga sig tillrätta"!? Kan det verkligen vara så enkelt? Verkligen..? / Arthur

”B-vitaminer behövs för att cellerna i hjärnan ska fungera normalt. Brist på i synnerhet folat kan därför bidra till att du känner dig nedstämd och lättirriterad. Ibland kan bristen till och med leda till att man utvecklar en depression.Otillräckligt kostintag är en vanlig följd av depression och kan i sig leda till B-vitaminbrist. Vitaminerna folat och B12 åtgärdar inte bara bristen utan kan även stärka effekten av antidepressiv medicin.

DOMNINGAR OCH DÅLIG BALANS
Långvarig brist på vitamin B12 kan leda till skador i nervsystemet, vilket kan visa sig i form av domningar och minskad muskelstyrka i fötter, underben, händer samt underarmar. Skador på nervsystemet kan också leda till att vibrations- och koordinationssinnet försämras. Kombinationen gör att gången blir ostadig och att man får dålig balans. Ibland påverkas även känseln av B12-brist. Det kan då vara svårt att känna ”på djupet”, som en sten i skon till exempel”.


”Matnyttig” länk angående brist på B-Vitamin och andra Vitaminer!

• Symtom på B-Vitamin brist! 

Ett äldre inlägg och en äldre text… En kortare prosa i någon typ av fri lyrikform… Vill endast få bjuda på något mer lättsamt och glädjefyllt! Väl Mött / Arthur

Det hände något under natten.

Det lossnade någonting och jag blev befriad från sorgen, tyngden och rädslan!

Det som gjort så in i helvete ont och skavt inuti mig, flyttade ut och bort.

De tog sitt otrevliga, mörka och förbannat beska, till andra rum och jag…

Jag är befriad! Bara för idag!!
Vaknade upp och kände mig hel. Kände mig glasklar och krispig, som gulnade löv om hösten.

Det hände något under natten. Det lossnade någonting och jag blev befriad från sorgen, tyngden och rädslan!

Det som gjort ont och skavt inuti mig, flyttade ut och bort.

Hel, renad och en känsla av att vilja vara med…

Jag har haft dagar då jag inte vill mer… Vill inte och orkar inte leva, men har ingen önskan om att få dö, heller.

Jag är rädd för döden. Den har överraskat mig så många gånger i mitt förbannade missbruk, att jag är oerhört rädd när han visar sig. Döden.

Döden-helvetet har visat sig utanför beroendets ramar också, för den delen. För många gånger… respekt och rädsla… Rädd för döden. Rädd för att leva och rädd för att ”vara med” och få del av livet…

Knepigt, jag vet…

Jag har tillitsbrist. Jag söker ensamhet och isolering. Jag förstår inte själv vad som händer med mig. Jag vill inte visa hur det är.

Jag litar inte på att någon annan kan hantera det. Jag litar inte alls på att någon vill se det, krama på mig, se min litenhet och ta hand om den blöta hala fläck jag blir. Tillitsbrist.

Jag vill inte dela på det där mörka som kryper i hela kroppen. Kryper omkring som fula råttor och äter på mig, inifrån och ut. Ångest, Skuld och helvetet att ta sig igenom. Jag vill inte gråta när andra ser.

Det finns förvisso ett fåtal människor som jag kan bjuda in till det, men även då är det svårt. Jag vill verkligen inte visa det lilla knytt jag blir. Jag vill och önskar ensamhet med mina tankar, spöken och rädslor. Jag vill få komplimentera, vara ensam med mina funderingar, sorger och minnen.

Jag är undflyende och önskar att få vandra i den där jävla snårskogen ensam och inte känna att jag besvärar.

Jag vill vara jag. Bara jag, och få gegga runt i allt det som kommer emot mig.

Och jag tror att det är en nödvändighet, förutsättning, för att jag ska bli av med det. Få det att lossna och gå…

Om det ska kunna avlägsnas och jag bli hel som människa och man, måste jag få göra på det sätt jag känner till.

Sedan att det är ett gammalt mönster, att sköta sig själv och inte vara till besvär, att inte visa sina känslor, definitivt inte gråta och absolut inte be om hjälp, det är en annan sak. Det här är det sättet jag känner till just nu och innan jag lärt om, så får det vara så här…

Det föll kanske bort någon nyvunnen vän, på de här dagarna! De som inte vill, inte orkar eller saknar lusten att vänta, invänta mig, och det får vara så då… 

Det är en bättre dag. Jag är bättre. Jag är klarare och jag står upp.

Glasklar och krispig, som gulnade löv om hösten.
Det hände något under natten. Det lossnade någonting och jag blev befriad från sorgen, tyngden och rädslan! Det som gjort ont och skavt inuti mig, flyttade ut och bort.

Hel, renad och en känsla av att vilja vara med…

En nyvunnen vän sa till mig, ”Det brukar ta tre dagar. Tre dygn för att återhämta sig och få bitarna på plats igen! De tre magiska dygnen och treenigheten, Fader, Sonen och Den helige Anden”. Det har gått lite över tre dygn och det skedde något i natt. Jag vaknade upp mitt i natten och något var annorlunda. Något kändes mer helt och sammansatt, på något vis.

Jag tror fullt och fast på änglar. Jag vet att de finns. De har besökt mig fler än en gång… Jag har bett böner. Jag brukar göra det sedan jag klev in i tillfrisknandet och för att undkomma missbrukarjävlarna och de andra demonerna…

Jag har haft känslan av att inte ens det, mina bönande böner, har givit lugn, ro och lindring.

Jag tänder ljus, rökelser och tillber min Högre Makt, Gud, Universum, De döda, Anden eller vad du väljer att kalla det och inte ens det har kunna få känslan av olust och sorg att lämna mig…

Men efter tre dygn, efter tre nätter och efter att jag bett mina ”Följeslagare” och de dödas anhöriga om vägledning och hjälp, så… då…

Det lossnade någonting?

Det hände något under natten.

Det lossnade någonting och jag blev befriad från sorgen, tyngden och rädslan! Det som gjort ont och skavt inuti mig, flyttade ut och bort. Vaknade upp och kände mig hel.

Kände mig glasklar och krispig, som gulnade löv om hösten.

Väl Mött / Arthur 

Fjärde Advent. God Jul, om några dagar… Fyra ljus har vi tänt. Även ljusen i köksfönstret, för själarna, Skyddsänglarna och de som vägleder oss under dagarna.

Foto; Per Lundström. Hallunda Centrum.

Fjärde Advent.

God Jul, om några dagar…

Fyra ljus har vi tänt. Även ljusen i köksfönstret brinner, för själarna, Skyddsänglarna och de som vägleder oss under dagarna.

Jag dricker becksvart kaffe, störs ständigt av katterna som puffar på mina ben och kräver uppmärksamhet och kärlek. Avbryter skrivandet, sätter mig tillrätta på golvet och smeker mjuka varma kattmagar.

I skrivande stund tänker jag på jul, julafton och fylla. Jag funderar över mitt eget återfall under jul 2013. Vad var det som hände och varför gjorde jag det? Om endast några dagar är det två år sedan!

Jag tänker på kamrater som gått bort och jag reflekterar över bekantskaper jag gjort genom åren på olika boenden i Stockholm. Jag filosoferar över min egen naivitet, min egen dumhet och jag begrundar andra människors förmåga att utnyttja andras godhet och vänlighet.

Jag tänker på dem som har ont i magen, dagarna före jul. Alla de som har anhöriga som kommer att sluta i en utslagen våt fläck i sovrummet, förhoppningsvis och alla de som med oro i kroppen kommer att se på emedan detta sakta sker under Julafton.

Själv blir jag ensam i några timmar, för min man och bästa vän arbetar. Jag ska se på teve, dricka kaffe med Kanel, vispad grädde och njuta. Jag ska verkligen försöka att vara njutbar, hela jag… Jag vill gärna ha den där speciella känslan av värme, glöd och mjukhet i kroppen. Den infinner sig sällan.

Julklappar? En liten en kanske? Till min man, bara för att?

Julafton kan vara underbar, med ljus, umgänge och de som står en närmast.

Julafton kan vara ett helvete, för dem som har vänner, anhöriga och familjemedlemmar, som super sönder högtiden och de som inte får några julklappar alls. Julen kan vara ett svart hål av ångest och oro, för att pengarna inte räcker, maten inte kommer att duga och för att julklapparna blir för få, om några alls.

Och när jag i skrivande stund sitter här, ser jag smutsen, lorten och de mindre bemedlade människorna för mitt inre öga och tanken går direkt till grannarna ovanpå och vägg i vägg. Deras barn som ofta gråter och skriker. Föräldrarna som ofta bråka och gapar på varann. De grälar ofta. De bråkar mycket. Det är mer regel än undantag. Hur blir deras jul och julhelg? Undrar om det är droger iblandande i deras gräl och skrik.

Alkohol är en drog. Alltid!

Vi ska ta en promenad ner till vattnet. Min man och kärlek vill fotografera. Det kan bli mysigt. Jag behöver röra på mig. Jag är trött. Väldigt trött. Jag kan vila senare idag. Varför denna ständiga trötthet?

Tack för ordet och på återläsande under dagen.

Tack för din uppmärksamhet och din tid!

Väl Mött / Arthur